Dramatens blogg

Som löven i Vallombrosa av Lars Norén hade nyligen premiär på Dramatens lilla scen. Regi Vibeke Bjelke. Så här skrev de tidningar som valt att publicera sina recensioner på nätet:

Ingenstans kan denna pjäs spelas mer suveränt än här, på en grund av tradition och välartikulerad psykologisk realism. SvD

Den ständigt pågående dialogen är fantastisk, realistisk samtidigt som den är som en melodisk symfoni. Ofta pågår flera parallella samtal utan att man missar något. Rollprestationerna imponerar… Kulturbloggen

Norén står sig, som den han var då- familjeskildraren, den lika svartsynte som humoristiske samtidsiakttagaren. Kulturnytt

Här är fyra timmars fascination: komedins distans, tragedins medlidande, klarsynen, självporträtten. En skrattets och insiktens pjäs. Expressen

Visst är det ett vackert och skickligt genomfört familjedrama. Men som tur är har Bjelkes regi också en elak glimt i ögat. Nummer.se

Dialogen vindlar i ett veritabelt fyrverkeri av repliker, korsklippta och bitvis avbrutna, personerna pratar förbi varandra, det är virtuost och mondänt à la Noël Coward och skådespelarna prickar in varje replik med sällsport skicklig timing. Det är med andra ord utsökt Dramatenskådespeleri… Tidningenkulturen.se

Reine Brynolfsson, i trettio år en hängiven Norénuttolkare, är här extremt bra: En dramatiker som under ett slags behaglig förströddhet kämpar med sin rädsla för närhet. Han vill både känna starkt och slippa känna starkt… Han lever i ett trasigt blixtlåsförhållande med en skådespelerska – Stina Ekblad gör här en av sina bästa roller någonsin. Gefle Dagblad

Vibeke Bjelke och Dramatenensemblen bjuder på en underhållande och vacker föreställning. Corren.se

Detta är framför allt skådespelarnas triumf. Med sin känsla och skicklighet blåser de nytt liv i Noréns pjäs, ja, i hela hans dramatik. Det är litet av ett mirakel som sker på Dramatens lilla scen. Södermanlands Nyheter

Vibeke Bjelkes uppsättning på Dramaten bärs främst upp av ett genomgående alldeles lysande ensemblespel. En ensemble som tillåter publiken att skratta åt det löjliga i deras karaktärer utan att på något sätt svika allvaret och tragiken i dem. UNT

Har du sett föreställningen? Berätta gärna vad du tyckte i kommentarsfältet!

I lördags var det äntligen premiär för den fjärde och sista delen i Nils Polettis Satans Strindberg-projekt i Lejonkulan, där han under hösten har satt upp snabbrepeterade och experimentella föreställningar på temat August Strindberg.  Ungefär så här såg det ut i helgen när The Royal Dramatic Rumble Wrestling Fight Night Forever! – Fadren vs Fordringsägare hade premiär:

Så här skrev pressen:

Det var dock inte bara hejdlöst sjukt roligt – det var också provocerande äckligt emellanåt Kulturbloggen

Vad som sedan händer är svårt att beskriva i en kort recension, men sammanfattningsvis bjuds vi på totalt utflippad och sexualiserad Strindbergshow som på många sätt kan sägas vara det optimala rockarsättet att närma sig Strindberg på. SvD

”Satans Strindberg” har fyllt sin funktion som vanvördigt narrspel vid den döde diktargigantens hov. Mission accomplished. Expressen

I Lördags hade Chéri av Colette och Léopold Marchand premiär på Stora scenen. Regi Jenny Andreasson.Här har vi samlat länkar till de recensioner som publicerats online. Har du sett pjäsen? Skriv gärna en kommentar och berätta vad du tyckte.

Lena Endre gör ett nyanserat porträtt av Cheri, vars ålder samtidigt är en styrka och en belastning. Hamadi Khemiri gestaltar den söta, fåfänga och inte alltför smarta Cheri med stor charm. Kulturbloggen

Chéri handlar om längtan efter att vara behövd. Det är en enastående vacker uppsättning som har något för alla. SvD

Dramatens Chéri slog an rätt ton från första sekund…  Elegant marscherande över den roterande scenen lägger de grunden för pjäsen: dramatisk, snabbrörlig, modern. Kulturdelen

Välbyggt, välspelat och lyxigt som en ask praliner; men i pjäsens andra del borrar sig ändå spelet genom ytan och såren och sorgen känns. Tidlösa och orättvisa. Expressen

Det är vackert koreograferat, vacker kostym och i stora stycken elegant framfört. Här finns också en befriande könsrolls­nivellering där alla är lika fjolliga och där varje utstuderad gest är en besvärjelse mot ensamheten, fattigdomen och döden. Aftonbladet

Lena Endre är bedårande som Léa men döljer bakom sitt vackra yttre en självupptagen, närmast hänsynslös maktmänniska. Gefle Dagblad

Endre och Khemiri bjuder på strålande skådespeleri, laddar sina rollkaraktärer med lustfyllt och manipulativt samspel. Jenny Andreassons regi nekar sig heller inte nöjet att ta ut svängarna. Corren

Lena Endres Léa är navet kring vilken föreställningen snurrar, hon är självklar i sin roll som den fortfarande vackra, men inte i jämförelse med det som varit. DT

Andreasson är inte ute efter att provocera, gör ingen stor sak av att psykoanalysera det incestuösa temat eller diskutera det solkiga i prostitutionen. Uppsättningen handlar egentligen inte särskilt mycket om att åldras, trots det ständiga talet om det, mer om att saker och ting tar slut. Och om att det finns olika sorters kärlek. Nummer.se

En av helgens tre premiärer var Reflektioner kring naturalismen och kvinnan – ett samtal, Nils Polettis första föreställning under projektet Satans Strindberg. Här är länkar till vad som skrivits online. Tyck såklart gärna till själv i kommentarsfältet nedan!

Oavsett om Turteatergänget lyckas göra en trojansk häst när de intar Lejonkulan eller inte, så är det en uppfriskande och respektlös pölsa de gör av Strindberg. SvD

En mera urspårad paneldebatt än den som under rubriken Reflektioner kring naturalismen och kvinnan iscensätts i Lejonkulan på Dramaten är svår att föreställa sig. Publicistklubbens diskussion om Thomas Quickfallet häromkvällen kommer inte ens i närheten. Expressen

…rått, starkt och Strindberg som katalysator på samtiden. bloggen Signora Sabatini

Skrivet om Madame Bovary som hade premiär i fredags. Skriv gärna en egen kommentar om du sett föreställningen!

Som ett egotrippat, bortskämt vuxenbarn är hon oförmögen att ta hand om sitt eget som ligger i barnvagnen och kräver kärlek. Hon blir alltmer exalterat gränslös, manisk, depressiv och destruktiv. Hon är oroande samtida. SvD

Madame Bovary är kort och gott utmärkt teater där var och en av skådespelarna visserligen lyser som stjärnor, men på en gemensam himmel. Expressen

En fräck och intelligent föreställning med en fräck och intelligent ensemble… Kulturnytt

Framför oss står nu Emma Bovary, spelad av Alexandra Drotz Ruhn, modell 2012. Påfallande samtida, påfallande mänsklig när hon i sökandet efter mening skapar ett begär efter passionerat sex och lyxkonsumtion. Rymden

Torkel Peterson och Lo Kauppi.

Helgen såg hela tre premiärer på Dramaten!  I vanlig ordning försöker vi samla länkar till recensioner här på bloggen. Här är vad som skrivits om Den goda människan i Sezuan, regi Eva Dahlman. En premiär som tyvärr blev uppskjuten ett dygn efter tekniska problem med vridscenen.  Har du sett föreställningen? Skriv gärna vad du tyckte här i vårt kommentarsfält!

Tolkningen är på många sätt fiffig och vältänkt. SvD

Musikaliskt är det friskt och sinnrikt, men de i vissa fall narcissistiska solonumren tenderar att skymma samhällskritiken. Nummer

Kauppi är så där okonstlat schyst, lite naiv och mycket levande som Shen Te och när omständigheterna kräver att hon blir sin kusin Shui Ta så finns en hårdhet och en väldigt effektiv finsk brytning att tillgå. Kulturnytt

Kauppis porträtt är passionerat och subtilt. När hennes hjärta går sönder gestaltas katastrofen med endast ett snabbt flackande med blicken. Expressen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Förra veckan hade Dissekering av ett snöfall av Sara Stridsberg urpremiär på Lilla scenen. Regi Tatu Hämäläinen.Eftersom vi gillar när man diskuterar våra pjäser har vi här samlat länkar till de recensioner som finns att läsa online. Har du sett pjäsen? Skriv gärna vad du tyckte om pjäsen i kommentarsfältet!

Allt som allt: en nytänkande, självmedveten och riskvillig Dramatenföreställning med Sara Stridsbergs manus som bergfast grund, gjord till grotesk, sorgsen samhällssatir i Hämäläinens regi och förverkligad med Galeasenpräglat antistjärnskådespeleri på scenen. Bravo! DN

Ingela Olsson är helt enkelt storartad som Kristina, den bästa jag sett av alla dessa Kristinor som seglat runt på våra teaterscener de senaste åren.   Kulturnytt

Bara Kristina själv, Ingela Olsson, och den döde fadern har en enda roll genom föreställningen. Därmed blir motståndet Kristina möter på olika plan ihopkopplat till en mer diffus mur av krav och förväntningar runt drottningens sorgliga skepnad. Expressen

Texten är oupphörligt intressant och stundom är det lika mycket luft mellan replikerna som i det avskalade scenrummet. Bäst fungerar denna Kristina-dissekering när den får vara just ren. Nummer.se

Ingela Olsson går omkring fången, liksom bedövad inuti sin roll, det är skickligt spelat. SvD

Jag slutar helt bry mig om att riket går under när jag förstår att Kristina älskar Belle mer än hon älskar riket. Rymden

Mycket mer än förvirrande historisk tablå blir det inte. Sundsvalls tidning

Johan Holmberg och Ylva Ekblad.

I lördags hade Till Damaskus av August Strindberg premiär på Stora scenen. Vi har samlat ihop de recensioner som finns tillgängliga online, för den som är intresserad. Skriv gärna vad du själv tyckte om föreställningen!

I sina bästa stunder smälter här text, skådespeleri och scenbild samman i en perfekt poetisk helhet. Då blir denna Damaskusvandring inget annat än stor scenkonst. UNT

Dunér skapar en subtil tolkning där enskilda scener är oändligt vackra, musikaliska filigranövningar. SVD

I all sin enkelhet är citaten, Strindbergs egna ord, den stora behållningen av föreställningen för mig. Kulturbloggen

Centralpersonen, Den okände, hade kunnat framstå som ett tomt skal mitt emellan alla andra med fastare konturer, men som tur är spelas han av den genuint begåvade Johan Holmberg, som ger mannen en viss stadga. Kulturdelen

Ingvar Kjellson är verkligen alltid bra! Kulturnytt SR

Johan Holmberg gör en övertygande tolkning av den olyckliga diktaren och Ylva Ekblad passar utmärkt som hans följeslagare som snart vill gå sin egen väg. Teatermagasinet

Freiijs bildteater är minst lika märklig och gåtfull som Strindbergs text. Expressen