Dramatens blogg

Irene Lindh och Örjan Ramberg i Natten är dagens mor.

Tidigare i veckan pratade vi med Mattias Silvell om hur publiken påverkar skådespelet. Idag låter vi Irene Lindh, aktuell i Natten är dagens mor, berätta om hur publiken kan förgylla och störa en föreställning.

Hur viktig är publiken för att en föreställning kan bli bra?
- Publiken är viktigare än den tror. Den är medagerande, och kan både stjälpa och hjälpa en föreställning. Men hur publikens beteende påverkar föreställningen beror förstås på vad man spelar – jag föreställer mig att en föreställning med mycket egen fart, som Två herrars tjänare, är mindre känslig än tex Natten är dagens mor som jag spelar nu, som kräver mer lyssning.

Har du stört dig ordentligt på publiken nån gång?
- Absolut, jag har ju spelat teater i 40 år. Det som oftast är störande är när man känner att publiken inte lyssnar, att det tisslas och är okoncentrerat. Och även när jag själv suttit i publiken har jag irriterat mig på bänkgrannar som stökat runt eller pratat – men det är ju en chansning man tar när man går på teatern. Att man hamnar bredvid någon som inte beter sig som man själv tycker att man ska.

Vad kan du störa dig på? Skolklasser, mobiltelefoner eller folk som snarkar?
- Det värsta kan faktiskt vara hostningar, särskilt så här i förkylningstider. Om någon börjar hosta sprider det sig snabbt, och snart kan man ha en hel lite hostningskör i salongen. Och det gör att man som skådespelare kan tappa koncentrationen. Mobiltelefoner har jag klarat mig undan i många år, som tur är.

Var går gränsen för när man inte kan spela längre?
- Vi skådespelare är oftast så disciplinerade att vi klarar det mesta. Det måste man för att inte förstöra helt för resten av publiken. Vi står ut med väldigt mycket.

Mattias Silvell i Mira går genom rummen.

För ett par veckor sedan diskuterade vi hur man som publik kan störas av andra i publiken, som tex stökiga skolklasser (läs här). Men hur upplever egentligen skådespelarna publiken? Är alla lika direkta som Börje Ahlstedt – som väckt en sovande minister med en spark på foten? Dramatenbloggen har pratat med ett par skådespelare om detta – först ut är Mattias Silvell som just nu är aktuell i Mira går genom rummen på Unga Dramaten, och som nyligen spelade i Romeo och Julia på Stora scen.

Hej Mattias. Hur viktig är stämningen i publiken för dig som skådespelare?
- Jäkligt viktig. Det är en enorm skillnad från publik till publik. Föreställningen blir ju till inne i alla närvarandes huvuden, och om dom ”förslag” man ger som skådespelare inte studsar mot nåt känner man av det helt klart. Man kan motiveras och få drive av en alert och vaken publik och dräneras och tappa sugen av en likgiltig. Det är rätt komplext. Vad man själv gör som driver publiken och vad publiken gör med skådespelaren. På en liten scen noterar man i stort sett allt men det tillhör jobbet att kunna bortse från rimliga störningar och hålla koncentrationen.Men i stort sett ,om publiken känns likgiltig så blir det ju helt meningslöst. Det är inget självändamål att spela teater.

Vad kan du uppleva som störande när du spelar?
- Beror väldigt mycket på sammanhanget. Scen, spelstil, roll. Spelar man för barn får man ju räkna med en del turbulens. Att spela med fjärde väggen (upprätthålla illusionen att publiken inte är där) är känsligare än att prata direkt med publiken. I vissa föreställningar är tystnaden och rytmen viktig, då kan det vara störande med bara en hostning, andra föreställningar har högre i tak och livas bara upp av nåt enstaka fyllo. … Ett utdraget envetet viskande babbel kan vara irriterande. Demonstrativa gäspningar och klocksneglingar är rätt löjligt. Det finns en hel repertoar av prasslande, pipande prylar man kan pyssla med för att störa en föreställning, man kanske inte ska komma med några tips. Ovidkommande okänsligt snack är nog etta.

Kaxiga skolklasser, skratt vid fel tillfällen, mobiltelefoner eller folk som snarkar? Vad är värst?
- Skratt vid fel tillfällen ? Vad är det ? Man skrattar när man tycker det är roligt. Mobiltelefoner har det blivit bättre med tycker jag, folk är vana och kommer ihåg att stänga av, de är ju samma på bio m.m. Känns som både vi på scen och publiken har vant oss vid den lilla fadäsen, man försöker bortse från pipandet. Bara man stänger av skiten när den nu börjat drilla… Snarkningar och hostningar, visst man hör det från scen men det är ju människor med organiska kroppar vi spelar för. Rent sabotage är självklart värst. Inte så vanligt men det kan förekomma att nån vill va lustig och ta plats själv.

Jag tycker att det finns en baksida med alltför mycket pekpinnar också kring det här, det mest frustrerande är oftast motsatsen. Att det blir stelt och segt och reserverat. Man ska kunna slappna av lite också när man går på teater. Vi vill ju känna att publiken är där, att dom lever med. Teater är inte passiv konsumtion, det krävs att man deltar som åskådare om det ska bli nåt. Om man pallar med att vara lite öppen och nyfiken som publik så gör det inte så mycket om man skulle råka släppa sig även i den mest förtätade tystnad.

Var går gränsen för när man inte kan spela längre?
- När det börjar handla mer om vad som händer i salongen än på scen kan det vara läge att lägga ner.

Hur ska man hantera en publik där vissa stör?
- Småsaker får man nog lära sej leva med som så mycket annat när det gäller människor i grupp. Det kan aldrig bli helt perfekt. Publiken klantar sej och på scen klantar vi oss hela tiden. Rör det sej om en enskild person som inte är vid sina sinnens får man försöka ledsaga den personen ut. Har kört ut personer vid ett par tillfällen på ungdomsföreställningar, ingen ultimat lösning men det kan bli så. Det är inte alltid man är i stånd att göra en bra bedömning av situationen från scenen, man kan vara påverkad av diverse affekter som gör att man inte ser helt klart.

Är det ett helt gäng som stör så kan man fråga sej vad dom gör där ? Då ju dom oftast ditdragna av nån som inte haft syftet riktigt klart för sej. Tror det är den grejen som drabbar den övriga publiken värst. Det är ju jävligt trist förstås men jag har ingen bra lösning på det. Jag tänker ibland att vi är lite naiva när vi bygger upp våra föreställningar och liksom förtränger att det ska komma riktiga människor och titta, varav några kan vara bökiga. Man behöver kanske inte gå så långt som Joan Jett och träna på att parera flygande ölburkar men en del uppsättningar skulle man medvetet kunna bygga upp och göra lite tåligare.

Publiken är såklart en viktig ingrediens när det kommer till teater. Utan publik, ingen föreställning. Skådespelarna känner av energin i en salong, vilket kan påverka spelet. En intresserad publik som är med på noterna kan lyfta en föreställning, på samma sätt som en disträ publik kan sänka upplevelsen.  Dels för skådespelarna, men inte minst för andra åskådare.

Ibland får vi på Dramaten klagomål på att publiken varit direkt störande – oftast när skolklasser suttit i salongen.  Något som givetvis är tråkigt, särskilt som vi arbetar hårt för att få hit skolklasser och därmed en ofta ny publik som  besöker oss för första gången.

Så här kan det låta:
”Just hemkommen från pjäsen Romeo och Julia, och känner mig fruktansvärt missnöjd! Inte på pjäsen utan på skolklasserna som var där. De pratade, skrattade, lekte med mobiltelefonerna och väsnades trots att vi och andra personer vid upprepade tillfällen bad dem vara tysta. Vi letade upp läraren efter föreställningen och framförde vårt missnöje, hon skyllde på att det även skulle finnas en annan lärare med, men att denna lärare redan försvunnit. Trots att jag själv endast är 29 år, känner jag mig som en gnälltant som klagar på dagens ungdomar.

Jag anser att det är Dramatens skyldighet att upplysa besökare om gruppbokningar av skolklasser/skolar när vi bokar biljetter. Hade vi haft vetskap om dessa skolungdomar hade vi definitivt avstått från dagens föreställning. Alternativt får ni anordna avskilda föreställningar för ungdomar/barn/skolklasser, då de bevisligen inte kan uppföra sig och vara tysta så att resten av publiken kan få se pjäsen i lugn och ro.”

Och det är inte bara på Dramaten som folk kan uppleva detta. För en tid sedan skrev Hanne Kjöller ett upprört inlägg i DN efter ett besök på Stadsteatern där skolelever varit störande: ”Eleverna bryter mot ett socialt kontrakt men är så dåligt rustade inför detta teaterbesök att de inte ens vet om det. Det verkar inte bättre än att lärarna inte heller känner till den mest elementära teateretiketten.”

Samtidigt får vi också en del positiva kommentarer:
” Jag fick följa med min frus gymnasieskola på Den girige tack vare en körtelfeber. Innan spelet hade börjat såg jag en gråhårsman hyssja åt några av eleverna så jag anade det värsta. Under min egen lärarkärriär har jag varit på teater många gånger, det har varit uppsökande föreställningar, pedagogiska välmenade specialskrivna stycken. Det var då viktigt hur man placerade sig så man kunde stirra på barn som inte skötte sig.

De ungdomar som nu var på Dramaten, en mycket stor andel för första gången, njöt av föreställningen. Där jag satt, på parkett, levde man med i spelet skrattade och hängde med fullständigt. De gånger som skådespelarna kom av sig förhöjde endast intrycket av att det var på riktigt, de var i samma lokal som de som uppträdde på scenen – samtidigt!

Om det nu var någon elev/ungdom som tittade i en Iphone eller drack Cola, så har de fattat att man inte behöver göra det när man är på teater, man kan vara närvarande i rummet. Suckar ni över ointresserade ungdomar, så gör inte det – de fattar efter en stund, det man aldrig varit med om eller blivit lärd om fattar man inte.

Gråhårsmannen som hyssjade blev positivt överraskad och skrattade högt på fel ställen flera gånger!”

Vad har du för upplevelser av störande eller roande publik? Vad är mest störande – stökiga elever eller personer som skrattar högt vid konstiga tillfällen? Vad tycker du att Dramaten har för ansvar? Och skulle du själv kunna tänka dig att kolla mobilen under en föreställning?