Posts Tagged ‘Misantropen’

Röster om Misantropen

21 november 2011

Andreas Rothlin Svensson som Alceste beskådar Livia Millhagens Celimene.

I helgen hade Misantropen premiär på Lilla scen. Nedan finns länkar till de recensioner som än så länge är publicerade på nätet.
Håller du med om vad tidningarna och bloggarna skriver? Skriv gärna vad du tyckte om föreställningen i kommentarsfältet!

Uppsättningen har en lätthet, en syrerik briljans som får ensemblen att lysa. Och den är fylld av lager på lager av mening.  SvD

Misantropen ger inga pekpinnar om vad som är rätt eller fel. Teatermagasinet

Jodå, det är en komedi och en rolig föreställning, men med mycket allvar. Kulturbloggen

Sitt lätta anslag till trots väjer inte Stubø för allvaret i botten på Molières komedi. En pretto poet är lika larvig idag som på 1600-talet, en moralistisk satmara också.  Expressen

Uppsättningen på Dramatens lilla scen tar på många sätt fram nyansrikedomen i Molières text som annars lätt kan försvinna bland finesserna och skämten. UNT

Konfettiregn över Lilla scenen – så funkar det

17 november 2011

Konfettimaskinen i full effekt.

På en teater ställs man ibland inför konstiga problem. Som hur man egentligen ska få ett lååångt och jämnt konfettiregn över Lilla scenen. Vilket var ett önskemål till föreställningen Misantropen som har premiär 19 november.

Dramatenbloggen tog ett snack med konstruktören Henrik Hansen som varit med och skapat konfettimaskinen under hösten.

Hur funkar den här maskinen som ni har gjort?
Det är egentligen inte särskilt komplicerat. Vi har konstruerat täckta med hönsnät, som när de snurrar släpper igenom konfetti. Trummorna är tre meter långa och vi har tre stycken, så maskinen är 9 meter lång. Snurret är motordrivet, och hela maskinen är fäst i en rå i taket som kan höjas och sänkas. Varje trummor rymmer omkring kilo konfetti.

Hur avbryter man konfettiregnet?
– Man stannar maskinen. Hönsnätet är så pass finmaskigt att det inte ramlar ut konfetti när den står still. Och när den rör sig ramlar det ut precis lagom mycket konfetti. Hönsnätet var scenchefen Jakob Egges idé och det fungerar faktiskt riktigt bra, det regnar precis lagom mycket.

Är det nåt som inte funkat då?
– Ja, den lät för mycket till en början. Papprena gav ett rasslande ljud när de rullade runt i. Vi övervägde en annan konstruktion, men eftersom vi var så nöjde med genomsläppet behöll vi maskinen – men byggde en ljuddämpningsanordning. Själva maskinen väger omkring hundra kilo, men ljuddämpningen – som är gjord i stål och plywood – väger det dubbla.

Vad händer med en sån här maskin när den inte används i Misantropen?
– Kan vara värt att spara, vem vet kanske är det en konfetti-våg just nu, bland scenografer!

Misantropen och Dramaten

31 oktober 2011

Många anser att Misantropen är Molières bästa pjäs. Och nog ligger det någonting i det. Handlingen är det inte mycket att säga om, den är minimal. Det är karaktärerna som står i fokus och de intresserar. Den allvarlige och karaktärsfaste Alceste har förälskat sig i Célimène, en söt, behagsjuk och opålitlig ung dam – en kokett. Hur skall det gå? Pjäsen står ofta på teatrarnas repertoarer runt om i världen och så har det även varit på Dramaten. Fyra gånger tidigare har den satts upp på Nybroplan.

Poul Reumert.

Första gången Dramaten spelade stycket var på senvåren 1929. Anledningen var att den danske skådespelaren Poul Reumert var här på gästspel. Det hade han varit redan 1926 och då bland annat gjort Tartuffe och Hjalmar Bergmans Swedenhielm. Ytterligare ett år tidigare hade han med stor framgång framträtt på både Comedie Française och Théâtre National de l’Odéon i Paris. Poul Reumert var en uppburen karaktärsskådespelare. Inte minst kunde han sin Molière.

Célimène gjordes av Tora Teje, teaterns stora stjärna på damsidan. Hon hade nyligen gjort stor succé som Racines Fedra och som Nina Leeds i O’Neills Sällsamt mellanspel, båda i regi av Olof Molander. Han satte även upp Molièrestycket. Kunde förutsättningarna vara bättre? Förväntningar låg i luften.

Till stor del infriades de också, detta främst tack vare Reumert. Bo Bergman analyserade och förklarade:  ”Reumert har fått tag i själva den lyriska brösttonen hos Molière; det är mera det kvalda hjärtats än den straffande tungans Alceste han ger. Hederlighetens martyrium i en ohederlig värld. Naturens och sanningens kamp mot affektion, lögn, falskhet. Allt detta format som en strid om Célimènes själ; till och med kärleken blir nämligen hos denna Alceste en moralisk historia – eller han skulle önska att han kunde göra den till det. Hans tragedi är att han inte förmår det. Han vill tro och kan inte. Han älskar och föraktar. Den var underbar, den mörka allvarsblicken hos Reumert.”

Tora Tejes Célimène var mera problematisk. ”Tora Teje gör henne till ett ypperligt tidsporträtt, en utsökt och utstuderad preciös, mycket bedårande att skåda, men inte alltid så rolig att höra”. Enligt Bergman berodde detta på hennes ”besynnerliga diktion, som suddade över alltför mycket”. Liknande synpunkter hördes i de andra tidningarna. Uppenbarligen hade Tora Teje haft det svårt att komma tillrätta med alexandrinerna.

Trots annars fina recensioner gavs pjäsen bara 12 gånger. Sedan åkte Reumert hem – för den här gången. Han skulle återkomma två senare, då som Argan i Den inbillade sjuke.

Inga Tidblad, Anders Henrikson och Aino Taube. Fotograf: Beata Bersgtröm.

Nästa gång Misantropen togs upp var på hösten 1955.  Då gjorde Anders Henrikson Alceste och Inga Tidblad Célimène, två rutinerade scenrävar som borgade för ett spel av högsta klass. Dock hade de – det gick inte att komma ifrån – åldern emot sig. Henrikson var nästan sextio, Tidblad femtiofyra. Något, tyckte man, gick härigenom förlorat. Tord Bæckström skrev:  ”Henrikson har ett överdådigt komedianthumör och en torr vitalitet som är utomordentliga tillgångar när det gäller att teckna det avvikande, det bisarra. Hans Alceste är utformad med många roande detaljer som ett societetsoriginal, ett slags lekfull kverulant, men man hade aldrig någon känsla av att det var något blod i honom, och mellan honom och Célimène fanns inga lidelsens spänningar.”

Och Martin Strömberg konstaterade:  ”Hur fantastiskt ungdomlig och vacker Inga Tidblad verkar på scenen ligger inte Célimènes roll alldeles naturligt till för henne. Med sin stora tekniska skicklighet driver hon koketteriet en aning för långt. De många friarna omkring henne utlämnas därigenom alltför obarmhärtigt åt löjet. När hon betygsätter dem blir det inte en ung dams obetänksamma lek med deras svagheter utan ett uttryck för medveten cynism.”

Det hela var skickligt men samtidigt artificiellt, känslokallt.  Naturligtvis fanns det även mycket att glädja sig åt. Aino Taubes Arsinoë exempelvis. Hennes uppgörelse med Célimène i tredje akten såg många som styckets höjdpunkt, ”den europeiska höjden av raffinerad aktriskonst”, menade Ebbe Linde. Och den här gången kunde uppsättningen ges 58 gånger. Bengt Ekerot regisserade.

Mathias Henrikson och Anita Wall. Fotograf: Beata Bersgtröm.

Tredje gången stycket gick över Dramatens tiljor var på våren 1970. Hade teatern senast lanserat en äldre giv blev det nu precis tvärtom – ungdomarna släpptes fram. Som Alceste såg man Mathias Henrikson, som Célimène Anita Wall. För regin stod Frank Sundström.  Försöket blev inte helt igenom lyckat. Särskilt Mathias Henrikson fick problem. Bengt Jahnson skrev:  ”Det är svårt att få grepp om hans tolkning. Att gestalten inte hör hemma där den har hamnat, därom tvekar man inte. Man efterlyser regihjälp och vettigare accentueringar av Alcestes större scener. Nu får han mest stå för sig själv, och vid de intellektuella närstriderna går det undan så att alexandrinerna förlorar sitt innehåll.”

Henriksons Alceste framstod alltför ”blek och opersonlig”. Bättre gick det för Anita Wall: ”Istället utvecklas uppsättningen till en kärlekssymfoni kring Célimène som kvinnoväsen med Anita Wall som beundransvärt och attraktivt centrum. Hon gör henne mer komplicerad än brukligt. Skälmeriet var det inget fel på, tungspetsleken, den koketta fotstampningen, de förföriska skratten. Men det fanns hos henne också ett försiktigare parallellspel av gradvis cynism som mognar – just misantropi.”

Men den som tog större delen av uppmärksamheten den här gången var scenografen, Max Walter Svanberg. Alla anmälare ägnade det mesta av sitt utrymme åt hans dekor och kostymer, som de försökte beskriva så målande de kunde. Tord Bæckström var en av dem:  ”Det hela inleds med en synchock, en fanfar av färger och ornamental prakt att sysselsätta ögonen med medan man väntar på att spelet skall börja. Över en knallviolett fond utbreder sig i glittrande färg- och guldmosaik en karaktäristiskt svanbergsk arabesk, längs sidorna står skyhöga, förgyllda master bärande flikiga och buktade guldblad. Höga kandelabrar på golvet, en dörröppning i fonden, ett vimmel av figurer i juvelgnistrande färger. Alceste i sobert blått och svart bryter sig ur sällskapet fram mot rampen följd av Philinte i prunkande grönt och lila, och alexandrinerna börjar arbeta sig fram ur den bländande inramningen.”

Nog var man ense om att scenografin fått dominera alltför mycket, men samtidigt kapitulerade man inför resultatet. Bæckström avrundade: ”Som helhet är det ett lysande skådespel: Molière i inramning av hänsynslöst sensuell förförelse”. Föreställningen spelades 42 gånger.

Lena Endre och Thorsten Flinck. Fotograf: Bengt Wanselius

Senast pjäsen visades på Dramaten var 1995. Då stod Ingmar Bergman för regin. Alceste gjordes av Thorsten Flinck, Célimène av Lena Endre. Det var tredje gången Bergman gav sig i kast med stycket. Han hade satt upp det i Malmö 1957, en legendarisk uppsättning som Henrik Sjögren kallade ”den bästa dramatiska föreställningen under ett halvsekel”, och 1973 på Det Kongelige i Köpenhamn, även det en lovordad inscenering. Enligt Bergman var det dock först nu, sedan han sett Ariane Mnouchkines femtimmarsfilm Molière, han hade förstått vad det hela rörde sig om. Därför detta tredje försök.

Vad var det Bergman inte hade förstått? frågade sig Sjögren konsternerad efter premiären och senare skulle han få svar av honom. Det hela gällde Alcestes ålder: ”Fortfarande, förstår du, är jag så dum i korken att jag inte begriper utan håller fast vid att det är en ung hetsporre, en galning. Jag förstår inte att det är en åldrande man och hans bittra fiasko. Jag förstår inte att pjäsen är skriven med blod”.

Thorsten Flincks Alceste var mycket riktigt ung och arg, en hetsporre kännetecknad av ”tvära kast mellan rakryggad sanningskärlek och den hjälplösa ömma låga han vårdar”, menade exempelvis Carlhåkan Larsén. Gammelmansproblematiken kändes mycket avlägsen.  Lena Endres Célimène var en modern tjej, självmedveten och med stor aptit på livet. För henne var det omöjligt att stänga in sig i en eremittillvaro med sin krävande tillbedjare. Hon straffades grymt. Lisbeth Larsson skrev:  ”Ett andlöst ögonblick när förljugenheten får klinga ut i tystnaden efter Alcetes magnifika ”Jag förlåter dig!” finns allt i hennes hand. Men sedan sätter fördömelsemaskineriet åter i gång och Bergman gör gemensam sak med Molière, knäcker sin hjältinna och förpassar henne skrikande och avvisad av alla ut från scenen.”

Är Misantropen en komedi eller en tragedi? frågade sig flera kritiker efter föreställningen. Naturligtvis fick de inga entydiga svar. Molière öppnar för olika tolkningar. Men publiken fick en välspelad och underhållande föreställning. Den gavs 117 gånger – fler än de tidigare uppsättningarna tillsammans.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

- – -

Misantropen har premiär 19 november på Lilla scenen. Läs mer om den uppsättningen här.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 79 andra följare