Posts Tagged ‘Hedda Gabler’

Detta djävulska väsen – om Ibsens kvinnor

22 december 2011

Maria Bonnevie som Hedda Gabler.

Dramatens dramaturg Sven Hugo Persson har till programmet för Hedda Gabler skrivit en text om Ibsens kvinnoroller, som nu även går att läsa här!

HELMER
Men käraste bästa Nora, du dansar ju som om det gällde livet.
NORA
Det gör det ju också.
Ur: Ibsens Ett dockhem

”Ibsens märkligaste kvinnogestalter är alla hänsynslösa. Och deras hänsynslöshet vilar på modet att bära följderna av de djärva ingreppen i egna eller andras öden” skrev Ellen Key 1898. Hedda Gabler från 1890 väckte mycket förundran, kritik och motstånd, när pjäsen var ny. Vad menade Ibsen med att teckna en så ondsint och destruktiv varelse som Hedda?

Man väntade sig något annat. Ibsen uppfattades som en förkämpe för kvinnans rättigheter. Hedda sågs som ett svek.
Nora i Ibsens Ett dockhem (1879) gjorde sitt uppbrott, lämnade man och barn och tågade ut ur det borgerliga vardagsrummet. Och när ytterdörren smällde igen gav det eko över hela Europa och ända bort till Amerika. Debatten blev så intensiv att på vissa bjudningar lär värdinnan ha satt upp skylten ”Här är det förbjudet att diskutera Ett dockhem”.

Ibsen var en del av det som den danske kritikern Georg Brandes hade döpt till ”Det moderna genombrottet”. Religionen skulle ifrågasättas. Kvinnans frigörelse var viktig. En ny sexualmoral började debatteras och gestaltas. Inte minst i dramatiken. Och inte minst i pjäser skrivna av de framgångsrika kvinnliga dramatiker, som glömdes bort, men som på senare år fått en renässans på svenska scener: Alfhild Agrell, Ann-Charlotte Leffler med flera.

Ibsen själv värjde sig mot att betraktas som kvinnosakens man eller feminist. Likafullt sågs han som en föregångare. Redan i de historiska dramer, som inledde hans författarskap, var kvinnofigurerna starka och drivande som i Fru Inger till Östråt (1854)
Och detta fortsätter i de realistiska samtidspjäserna som blev hans enastående och omvälvande bidrag till världsdramatiken. Den första hette Samhällets stöttepelare och där är det Lona Hessel som kommer tillbaka från Amerika till den inskränkta norska småstaden och med en radikal gest öppnar fönstren, drar från gardiner och släpper in ljus och frisk luft i den dammiga finkammaren. Ja, hon är en frisk fläkt hela hon.

Det moderna uttrycket ”att förverkliga sig själv” blev en kliche redan under 1970-talet. Det var målet för kvinnan och innebar ett uppbrott från förtryckande relationer. Denna moderna idé, att vi som individer bär på ett osynligt, inre jag som ska träda fram och göra oss till fullvärdiga människor, kan faktiskt ses som ett typiskt arv från Ibsen. Sedan hör det till saken att Ibsen med tiden helst skildrar människor som inte lyckas förändra sina liv utan går under eller fryser till is som levande döda.
August Strindberg var som dramatiker självklart starkt medveten om konkurrensen från Ibsen. Den gav kreativ inspiration. När Strindberg, inte minst i Tyskland, får stämpeln som ”kvinnohatare”, en ruvande och demonisk och farlig sort, kan det nästan ses som etableringen av ett varumärke, en marknadsmässig strategi. Hela tiden förhåller sig de två författarna till varandra fast de aldrig träffades. Ibsen hade ett stort porträtt av Strindberg bakom sig där han satt och skrev. I en munter novell i Giftas 1884 gör Strindberg satir över Ett dockhem. Bland annat säger huvudpersonen i novellen att ”Nora har sålunda ännu större anledning att stanna hos barnen, när hon får se vilket fä mannen är”.

När Strindberg författade sin lilla satir var Ibsen redan på väg mot ett annat håll. Hans rollfigurer får en mer komplicerad psykologi, det går inte längre att reducera dem till språkrör för åsikter eller kritik och han arbetar med en symbolik med många dimensioner. Ett mästerverk som Vildanden (1884) tedde sig märkligt och svårtolkat för samtiden. Kvinnorna fortsätter också att stå i centrum i pjäser som Frun från havet, Rosmersholm och Hedda Gabler, inte minst skildras, påpekar Arne Törnqvist i sin bok om Ibsen, instängd och frustrerad sexualitet.

Man kan naturligtvis vis se Hedda som en exponent för en tidstypisk kvinnoroll. Hon söker makt men är totalt hänvisad till en begränsad värld, utan yrke, utbildning eller egna pengar. Men måste en kvinna i en ledande roll alltid ses som en typisk representant för sitt kön? En som protesterat mot detta synsätt är Harold Bloom, den konservative amerikanske kritikern och professorn, som varit en stridbar försvarare av en ”kanon”, en sammanställning av konstens mästerverk upphöjda över ideologiska strider och smakskiftningar. Bloom jämför Heddagestalten med maktspelaren Jago i Shakespeares Othello, han som manipulerar och ljuger och intrigerar för att bringa Othello på fall. Heddas destruktivitet får den klassiska tragedins storslagna, mytiska dimensioner. Eva Dahlman, regissör till vår aktuella Hedda, vill jämföra henne med Shakespeares Richard III.

I en ny bok Ibsens kvinnor – tolkade av scenens kvinnor (2011) skriver Ingeborg Nordin Hennel om det första svenska framförandet av Hedda Gabler på Svenska Teatern 1891: ” Hedda Gabler fanns att köpa i Stockholm i december året innan och utlöste i tidningar och tidskrifter ett känslosvall i paritet med det som Ett dockhem eller Gengångare en gång satt i rörelse.”
Nordin Hennel citerar ur tidningarnas recensioner om Hedda: ”detta djefvulska väsen”. ”Jag begriper inte ett dugg” skriver en recensent. En annan undrar ”Hur skall Hedda Gabler alls kunna spelas, hon som är så groft okvinlig, hon som är så samvetslös och dock skall vara ett slags hjeltinna”. Någon tyckte att det var ”onaturligt, alldeles onaturligt” att Hedda Gabler kände avsmak inför sin eventuella graviditet.

Ändå var Hedda Gabler tidtypisk och har medsystrar i tidens dramatik och romaner. Strindbergs Fröken Julie är ett exempel. Man kunde se henne som en aristokratisk (ridhästen, pistolerna som hobby!) representant för ”en döende samhällsklass”. ”Hon representerade en hyperestetisk livssyn med dragning till dekadent skönhetsnjutning och sadism” skriver Gunnar Ollén i Ibsens dramatik (1955) och syftar på Heddas högspända idéer om att Eilert Lövborg ska ta sitt liv på ett sätt som är fyllt av skönhet.
Författaren Victoria Benedictssons självmord 1887 lär ha inspirerat Strindberg till Fröken Julie. Litteraturforskaren Lisbeth Larsson skriver i sin bok om Benedictsson, Hennes döda kropp (2008), om ” det kvinnliga självhat som det berättas om i så många av tidens realistiska romaner och naturalistiska dramer. Den berättar om en dödskamp lika grotesk som den Gustave Flaubert lät Emma Bovary gå igenom i romanen med hennes namn, om ett självförakt och självhat lika våldsamt som det Émile Zola beskrev i romanen om Thérèse Raquin, August Strindberg i Fröken Julie, Henrik Ibsen i Hedda Gabler och J.P. Jacobsen i Fru Marie Grubbe för att bara nämna några. I dessa berättelser, som blivit modernitetens klassiker, har den manlige författaren arbetat ut en fiktiv intrig som med en obönhörlig logik för kvinnorna fram till deras egen självförintelse.”

Hedda sågs också som ett exempel på ”hysteri” tidens stora modesjukdom, en etikett som sattes på mängder av kvinnor ur den förmögna klassen och som kunde botas med allt från hypnos till massage av underlivet (!) I denna sörja av fördomar och förment medicinska diagnoser under det slutande artonhundratalet gror också frön till Freuds banbrytande syn på det undermedvetna.
Och det är genombrottet för den moderna djuppsykologin och freudianismen under nittonhundratalet som gör att Hedda blir förstådd, menar Gunnar Ollén. Att det sen visade sig vara en roll som många skådespelerskor fascinerades av och ville och kunde gestalta, bidrog nog också till att världen började uppskatta dramat Hedda Gabler.

Hedda Gablers andra skinn

05 december 2011

10 december har Hedda Gabler premiär, med Maria Bonnevie i huvudrollen. Föreställningen rymmer en hel del spännande kläder, som till exempel en mycket kroppsnära överdel i skinn inspirerad av ett Alexander McQueen-plagg.

Dramatenbloggen lät sadelmakaren Lotta-Maja Öhman, som bland annat tillverkar de flesta av Dramatens egentillverkade skor, berätta om hur det gick till att göra den här extremt kroppsformade toppen.

Hur har du gjort den här?
– Maria Bonnevie kom hit och fick överkroppen inlindad i gladpack och sen gipsbinder, som jag sen gjorde en gipsavgjutning av. På den avgjutningen formade jag blött koskinn, vegetabiliskt garvat från Tärnsjö. När formen var klar färgade jag skinnet svart med hjälp av sidenfärg, och putsade upp skinnet med skokräm och skoborste.

Hur knäpps den?
– Den har snörning i ryggen, men eftersom det tar en evighet att snöra den fick jag även sätta på en dragkedja.

Vad var svårast?
– Att få till vecket mellan brösten. Skinnet blev för spänt. För att få det riktigt kroppsnära där hade jag behövt sätta in en söm, men kostymören Lehna Edwall som beställt den, ville ha det så pansaraktigt som möjligt och föredrog att ha det så här. Sömmarna på sidorna var också ganska jobbiga att få till, det skar in ordentligt i fingrarna mot slutet när jag spände åt.

Har du gjort något liknande förut?
– Aldrig. Men det blev riktigt bra tycker jag. Jag gör gärna en till!

Den ser väldigt tajt ut. Måste Maria Bonnevie hålla igen under julbordssäsongen nu?
– Nädå, det är ju snörning i bak så hon kan nog gå upp några kilon om hon skulle vilja.

Inspiration.

Gipsavgjutningen målad blå.

Det färdiga resultatet.

Både hängslen och svångrem - här i form av snörning och dragkedja.

Pistolträning med Maria Bonnevie

28 november 2011

Maria Bonnevie siktar in sig.

103 dB högt pistolskott. Högsta tillåtna nivå för enstaka ljud är 115 dB.

Riktig pistol, men givetvis inte riktig ammunition.

Hedda Gabler har premiär 10 december på Stora scen, och bland rekvisitan finns två riktiga revolvrar. Dramatenbloggen tog ett snack med Maria Bonnevie precis efter att hon fått provskjuta på scenen.

Hur kändes det?
– Bra! Först sköt jag med öronskydd och då tyckte jag att det var lite mesigt. Men sen när jag tog av mig dem märkte jag att det smäller riktigt ordentligt. Att skjuta var inte särskilt svårt, det viktigaste är att jag lyckas hålla ordning på pistolerna. Det är två pistoler, varav den ena är laddad.

Du verkade bitvis lite orolig över att rikta pistolen ut mot publiken?
– Ja, även om det såklart inte är riktiga kulor hade jag tänkt mig att det skulle spruta mer eld och gnistor. Men så var det ju verkligen inte. Det var en väldigt kompakt känsla. Det är nog mer oroligt för Peter Andersson, som jag kommer sikta på.

Vad gav det att testskjuta så här?
– Vi ville testa vilken effekt det har, gentemot att ha en pålagd ljudeffekt. Det är inte alltid det mest realistiska som fungerar bäst. Man vill ju heller inte att publiken ska bli alltför rädd.

Hur viktigt är det att du lär dig skjuta ordentligt?
– Hedda är ju uppvuxen med skytte, och pratar om glädjen med sina pistoler. Att hantera vapen är helt naturligt och inte så laddat för henne.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 79 andra följare