Jarl Kulle och Mona Malm, 1992.
Fr v: Tora Teje, Hans Strååt, Hilding Gavle och Per Oscarsson, 1949.
Dramaten har spelat En handelsresandes död, Arthur Millers moderna klassiker om livslögn och tillkortakommanden, två gånger tidigare.
Först ut var Alf Sjöberg, vars giv gick upp i oktober 1949. I rollen som Willy Loman såg man Hilding Gavle, som även debuterade på Dramaten med den insatsen. Gavle var väl känd av stockholmarna. Han hade i många år med stor framgång medverkat inte minst i Kar de Mummas populära revyer på Blancheteatern och även spelat tyngre saker både där och på Nya teatern och Vasateatern. Naturligtvis var intresset stort när han tog steget till nationalscenen. Han gjorde heller ingen besviken. Den många gånger bistre Ivar Harrie skrev till exempel:
”Hilding Gavle kunde naturligtvis inte ha drömt om en tacksammare roll än handelsresanden för sin entré på nationalscenen. Han fick stråla som ett barn på julafton och kinka som ett barn vid sängdags, han fick resa sig berusad av drömmar och ordsvall till den suveräne länsherren av alla luftslott och sen säcka ihop i förödmjukelse till den tunnaste lille gamle man som någonsin huttrat inuti ett bylte av för stora kläder.”
Gavle var sällsynt gripande och fick lovord i alla tidningar. Fina insatser gjordes även av Tora Teje i synnerhet, hon var Linda Loman, och Hans Strååt som Biff och Per Oscarsson som Happy. Beröm fick även regissören Alf Sjöberg, som hade svarat för en ”imponerande kraftprestation”.
Andra gången pjäsen togs upp på Dramaten var i april 1992. För regin den gången stod ingen mindre än dramatikern själv, låt vara med stöd av Lars Amble. Detta hade också satt sina spår. Tove Ellefsen konstaterade:
”En mera texttrogen uppsättning än denna signerad av Arthur Miller tillsammans med Lars Amble ska man nog få leta efter. Här är allt enligt regelboken. Willy Loman, Jarl Kulle, kommer vandrande på vridscenen med sina slitna resväskor, huskroppen med sitt klassiska kylskåp i centrum dyker upp ur mörkret och runt huset reser sig höghusfasaderna med sina lysande fönster.”
Kanske kunde man heller inte vänta sig någon nytolkning med ett sådant team, menade kritikern, snarare just det uppsättningen blev, en ”auktoriserad version, komplett med alla flashbacks”.
Willy Loman gjordes alltså av Jarl Kulle, ”en åldrad drömprins som råkar ha hamnat i någon ond djungelsaga. Ett förvuxet barn som gått ohjälpligt vilse i sina hermetiska livslögner”, menade Björn Nilsson. Rolltolkningen var diskutabel, men konsekvent. Kulle spelade fram en påtagligt grandios handelsresande. Störst intryck på de flesta gjorde Mona Malm. Hon gav Linda, skrev Lars Ring, en ”hudlöshet, chosefritt spelar hon, avskalad all teatralitet och diktion. Alldaglig men nära, nära. Stort”. Som Biff och Happy såg man Per Mattsson och Thomas Hanzon.
Ytterligare fyra Millerpjäser har framförts på Dramaten genom åren: Alla mina söner två gånger, 1947 och 1997, Utsikt från en bro 1958, Efter syndafallet 1964 och Den siste Yankeen 1996. Visst är Miller en modern klassiker – även på Dramaten.
Dag Kronlund
Dag Kronlund är chef för Dramatens arkiv och bibliotek
