Dramatens blogg

23 april ordnar Dramaten, Sveriges Radio/P1 Dokumentär, Radioteatern och Svensk scenkonst temakvällen En fråga om klass. Stina Oscarson, chef för Radioteatern, förklarar varför de valt att sätta upp Yarden – poeten Kristian Lundbergs självbiografiska berättelse om hur han tvingades ta arbete som timanställd i Malmös hamn.

Sagt om Yarden: ”Yarden” visar hur bräckligt skyddsnätet för en människa som kommer från samhällets botten kan vara, och den visar också under vilka omständigheter de som faller utanför arbetar och lever. / SvD

”Varför sätter ni upp Yarden?” Frågar en journalist. Ja varför? Och återigen måste jag ställa mig frågan varför jag arbetar med konst när världen ser ut som den gör.

Det finns ett för mig centralt avsnitt i Yarden och det är när en av arbetarna i ett försök att analysera sin situation säger ungefär: ”Hela tiden fattas beslut på makronivå som någon på mikronivå tvingas genomföra eller leva med konsekvenserna av.” Det sker överallt. I varje organisation och i varje samhälle.

Och jag tror att många med mig måste börja med att erkänna att vi vet mycket lite om hur olika liv vi lever i Sverige. Och hur olika våra förutsättningar är. När jag frågade Kristian Lundberg vad hans vänner och arbetskamrater på Yarden skulle säga om att hans bok blev radioteater i P1 och kanske skulle komma att recenseras i våra största dagstidningar sa han kort: ”Vem bryr sig? Er offentlighet är inte vår offentlighet.” De orden skar som en kniv i min, trodde jag då, hyfsat upplysta världsbild.

”Men varför sätter ni upp Yarden?” Frågar journalisten igen.

Det slumpar sig så att premiären på Yarden sker samma vecka som Rädda Barnens rapport om barnfattigdom kommer och vi översköljs i media med siffror på ökande klyftor både vad gäller ekonomiska förutsättningar och skolresultat.

Jag säger att jag är rädd att vi blivit immuna mot siffror. Och samtidigt tror jag vetskapen är viktig. För ett samhälle där vi inte vet hur den andre (den som ska utföra eller leva med konsekvenserna av våra beslut ) har det, faller isär.

Men som Kristian sade vid vårt första möte: ”vi måste skildra detta varsamt och med respekt. Och även om vi tycker deras arbetsförhållanden, ekonomiska och sociala förutsättningar är urusla så är det människors liv vi talar om.”

Allt detta finns i berättelsen om Yarden och vi har försökt att bära det med oss in hela radioteaterns arbete med serien Människor utan klass.

Stina Oscarson
Chef för radioteatern

23 april ordnar Dramaten, Sveriges Radio/P1 Dokumentär, Radioteatern och Svensk scenkonst temakvällen En fråga om klass. Regissören Nils Poletti står bakom ett av inslagen, Palmes spöke, som spelar på Stora scenen. Dramatenbloggen bad honom skriva några tankar om klass.

- – -

1. Går från Dramaten med ett uppdrag att i text reflektera kring ämnet ”klass”, inför temakvällen om samma ämne den 23e april. Sätter mig på tunnelbanan, röda linjen mot Norsborg. Och inser att jag sitter på en rullande klassresa genom den extremt klassegregerade staden Sthlm. Jag bor i Bredäng. Och på väg hem brukar jag alltid ”roa” mig med att gissa vart folk går av. Mitt lilla ”vardagsnöje” börjar vid Slussen. Genom att titta på kläder, accessoarer, hårfärg, rynkor, trötthet, inte minst hudfärg och huruvida man bär den levande blicken eller inte avgör jag vilka som går av var, i anslutning till den geografiska yta/klassen som deras attribut medvetet eller omedvetet försöker sända ut. Jag gissar sällan fel. Det tydligaste hoppet är mellan Mälarhöjden – Bredäng. De få svenskar som inte gått av efter Liljeholmen, går definitivt av i Mälarhöjden. De få ”vita” som åker vidare efter Mälarhöjden är östeuropeer, finländare eller vilse. Eller ja, fattiga. Den vanligaste frågan när man träffar en ny person är: Var bor du? Denna viktiga klassmarkör talar sitt tydliga språk. Dagligen åker jag denna klassresa, dagligen påminns jag om att Sthlm är en segregerad stad. Dagligen skäms jag.

2. Hu. Barnteater är ett hårt arbete, tänker jag när jag går upp kl 6 på morgonen och inte hinner äta frukost hemma. Hu, det är nästan det enda tråkiga med barnteatern, tiderna. Hu, det snöar och hu, mitt ansikte är så svullet av trötthet att jag ser ut som en ledsen fotboll. Kommer till teatern strax efter 7. Först på teatern! Vilken working class hero jag är, som börjar så tidigt! Och som jobbar med kaxig, olydig och utmanande teater för barn! Men när jag öppnar teatern så märker jag att jag inte alls är först. Städerskan är där och har just städat hela teatern. Vi hälsar.

Jag vet inte vad hon heter och inte vad hon tjänar. Trots att hon är anställd på teatern som jag leder, en frigrupp med väldigt få anställda! Jag krymper. Beslutar mig för att ta tjuren vid hornen och fråga vad hon heter och vad hon får betalt. Men mötet blir bara forcerat och konstlat. Känner mig som huvudpersonen i Ferdydurke som försöker kommunicera med Stallpojken. Jag får aldrig ur mig frågorna som borde ha ställts. Jag är så liten att jag inte längre finns. Insikten, att även här, på frigruppen där jag jobbar, råder en avgrund mellan klasser. Hon bjuder inte in till samtal, jag känner att hon tycker jag stör med mitt fåniga, stela, osäkra leende och flackande blickar. Det är som att hon inte ville att jag skulle sett henne. Städarna som kommer när vi gått och går innan vi kommer tillbaka, som om de inte fanns.

3. Jag ska flytta! Mina år i älskade Bredäng når sitt slut. Jag ska flytta närmare mitt jobb på Turteatern i Kärrtorp. Tack bostadskön och tack för att det fortfarande finns hyresrätter! Men trots glädje att få så nära som en promenad till jobbet så är det något som grämer mig. I Bredäng ser folk ut som jag, jag känner så tydligt att jag hör hemma här. Men i Kärrtorp, som jag ändå delat så mycket med och håller så oerhört mycket av, så är det ändå ett faktum som äter sig in, att området överbefolkats av unga kaffelattehipsterpar med tillhörande bebis. Hela Kärrtorp växer och det känns som om klass-statusen växer tillsammans med ombildandet av hyresrätter till bostadsrätter, och de fattigare som inte har råd att köpa de ombildade lägenheterna måste flytta på sig, igen och igen och igen! Ut ifrån centrat av denna plutokrati. Och jag hoppas att jag inte rycks med. Att jag minns mitt Bredäng.

Nils Poletti
Regissör och en av fyra konstnärliga ledare på i Turteatern i Kärrtorp

23 april ordnar Dramaten, Sveriges Radio/P1 Dokumentär, Radioteatern och Svensk scenkonst temakvällen En fråga om klass. Ulrika Holmgaard, vd för Svensk scenkonst, resonerar kring varför klass är ett relevant tema.

- – -
Klass 

Klass? Min finska kollega rycker till och ser med lätt förvånad blick på mig. Nej, i Finland har vi ingen klass, inget klassamhälle och det är en icke-fråga. Det är i slutet av 2009 och jag befinner mig med tre nordiska kulturråd i ett solbelyst rum på International Cultural Diplomacy, ICD, i Berlin för att samtala om cultural diplomacy. Det nordiska experimentet. Framgångssagan som tyskarna beundrar så enormt. Det klasslösa samhället.

Min barndoms städer var Skultuna, Västerås och Eskilstuna – i den ordningen. I Eskilstuna hade vi i snitt två-tre finska barn i varje klass. Jag minns Pekka, Kari och Sirpa. Sirpas föräldrar tillhörde den stora skara finländska arbetare som fyllde industrierna i Sverige på 50- och 60-talen. När jag ringde för att fråga efter Sirpa använde jag mig av några standardfraser på finska. Hennes föräldrar lärde sig inte svenska, och stadens två morgontidningar fyllde dagligen sidor med finska nyheter. Men vi pratade aldrig om klass. Den var liksom… utrotad. Så läser jag ”Svinalängorna” av Susanna Alakoski.

Plötsligt ser jag återkommande mediainslag och rapporteringar, som mer eller mindre direkt kokar ner till frågor om just klass. Klass kan mätas i demokratitermer, bildning – och ekonomi. Jag läser en artikel som ger bilden av hur den ekonomiska sidan av klass utvecklats de senaste trettio åren. Den ekonomiska eliten hade 1950 en årsinkomst motsvarande 26 industriarbetarlöner. 1980, när jag blev myndig och tog mitt körkort, var inkomstspridningen som lägst i Sverige, motsvarande 9 industriarbetarlöner. 2010 och jag läser vidare Alakoskis ”Håpas du trifs bra i fengelset”, efter att ha återupplevt min barndom i Västerås ur Åsa Linderborgs perspektiv i ”Mig äger ingen”. 2010 hade den ekonomiska eliten en inkomst motsvarande 46 industriarbetarlöner i snitt.

Sifferexcersis är kanske banalt, men definitivt enkelt att använda för att leda i bevis vad klasskillnad kan innebära. Bakom uträkningar döljer sig människor av kött och blod. Mammor, pappor, barn som lever sina liv, sin vardag i ett Sverige som länge tagit för självklart att fattighjälp inte ingår i våra grundvärderingar. 2011 ökade Majblommans stipendieansökningar med 50% (DI Weekend nr 12-12). Majblomman, som hette Förstamajblomman när Beda Hallberg började samla pengar för att hjälpa tuberkulossjuka barn i Göteborgstrakten 1907, verkar behövas mer än någonsin. Men det är ju en återgång till fattighjälp. Helt riktigt frågar sig Majblomman varför hjälpmedel för hörselskador är kostnadsfritt för barn, men synfel bara ersätts upp till sju års ålder (alla landsting utom Stockholms, som svarar nej på frågan om barn har rätt till ekonomiskt stöd för glasögon – kan det vara möjligt?) trots att forskning säger att ett öga anses färdigutvecklat först runt tio års ålder (www.majblomman.se) och trots vetskap om att många barnfamiljer inte har de pengar som behövs för ständiga glasögonbyten under några år.

Litteraturen från det förra seklets början var fylld att skildringar om klassklyftor och utanförskap som ärvs. Börjar vi detta sekel på samma sätt, fast ändå annorlunda? Ser vi ett nytt ”tiondelssamhälle”? Klass är inte bara ekonomi eller sjukvård, det är bildning och skola, bostad och lika rätt inför lagen.

Klass är också en fråga om kön. Kvinnan verkar oförändrat befinna sig i strykklass. En slagen kvinna som lyckas undkomma sin plågoande har oftast, fortsatt i vårt land, bara en möjlighet att hålla sig vid liv, och det är genom att lämna vänner och familj och med ny identitet gå under jorden. Om hon är så lyckligt lottad att befinna sig i Sverige, vill säga, och om hon hinner agera under tiden som maktens lagar mal. På många andra håll i världen är läget långt vidrigare (www.causeofdeathwoman.com). För kvinnor är löneutvecklingen fortsatt negativ i jämförelser samma jobb – olika kön. Tröttsamt men sant. Under ett samtal, ”Kvinna – klass – konst” som jag arrangerade på ambassaden i Berlin i november 2010 med Susanna Alakoski, Anneli Jorddahl, Pernilla August och Ebba Witt-Brattström, blev detta plötsligt så tydligt. Mönster som upprepar sig, barn som föds i familjer med arbetslöshet återfinns i en studio tjugo år senare som överrepresenterade vad gäller just grad av egen arbetslöshet. Barn som lever i familjer med låg utbildning återfinns senare i grupper som inte har studerat vidare eller presterat dåligt under sina studieår. Barn som växer upp i familjer där man får barn tidigt skaffar ofta själva barn tidigt vilket ytterligare försvårar möjligheten till en god, högre utbildning. Vi skulle ha råd med bättre, rika och jämlika Sverige.

När jag började diskutera med Helena på Dramaten& om ett samarbete var mitt främsta fokus att undersöka de tekniska och upphovsrättsliga möjligheterna för överföring av texter och att presentera färdiga föreställningar mellan teatrar över hela Sverige. ”En fråga om klass” har nu utvecklats till ett samarbete mellan Dramaten och Sveriges Radio, där Svensk scenkonsts medlemsteatrar erbjuds möjligheten att delta, som ett försök att knyta samman ett angeläget och aktuellt tema. Det är ett inkluderande projekt med viljan att presentera dagens Sverige ur mångas perspektiv, och att visa på scenkonstens relevans att berätta och diskutera.

För mig har det också lett till att tidigare spridda intryck fallit mer på plats, så som brukar ske när man ger sig själv anledning till viss fördjupning av ett tema. Sverige har genomgått enormt stora förändringar under de senaste 20 åren, på gott och på ont. I SvD 24/3 redogörs för en amerikansk undersökning som visar att den svenska liberaliseringen är världens snabbaste. Maria Larsson (KD) säger (SvD 24/3) att barnfattigdomen i Sverige har halverats sedan 1997. Artikeln belyser att det beror på hur man mäter. Återigen, säkert också var i Sverige man mäter. Och vem man frågar.

Det känns som om jag inte är ensam om dessa reflektioner. Så hur diskuterar vi detta? Var äger samtalen rum? Hur ser vi konsekvenser av en förändrad politik? Helt säkert är, att det ser olika ut i olika delar av Sverige. Därför borde det kunna bli intressant om vi från våra scener kan göra lokala nedslag och berätta.

Samarbetet är det första av två planerade under våren 2012, med syfte från Svensk Scenkonsts sida att dels stimulera till att belysa scenkonstens relevans i samhället och att tjäna som inspiration och utbyte mellan läns- och stadsteatrar, dels att i praktiken pröva olika sätt att rättvist och så okomplicerat som möjligt ersätta konstnärligt upphovsmaterial vid större spridning. Det är min förhoppning att projekten ”En fråga om klass” samt ”Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem” ingå i ett större samlat grepp för omvärldsanalys och omvärldsstrategiskt arbete för den svenska scenkonsten.

Åter Berlin 2009: Min finska kollega, som efter min frågande blick funderade några minuter, återkopplade med orden ”Jo, du har nog rätt, visst är Finland ett klassamhälle. Nog finns det klasskillnader, när jag tänker efter”.

Ulrika Holmgaard
VD Svensk Scenkonst
Född i Stora Sundby, Västerås, 1962

Fotnot: Samarbetet är det första av två planerade under våren 2012, med syfte från Svensk Scenkonsts sida att dels stimulera till att belysa scenkonstens relevans i samhället och att tjäna som inspiration och utbyte mellan läns- och stadsteatrar, dels att i praktiken pröva olika upphovsrättsliga vägar till webspridning. Det är min förhoppning att projekten ”En fråga om klass” samt ”Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem” kan bli en del av vidare omvärldsanalys och omvärldsstrategiskt arbete för den svenska scenkonsten.

23 april ordnar Dramaten, Sveriges Radio/P1 Dokumentär, Radioteatern och Svensk scenkonst temakvällen En fråga om klass. Stina Oscarson, chef för Radioteatern, resonerar kring varför klass är ett relevant tema.

- – -

Människor utan klass eller när upphör motståndet att vara motstånd?

Jag räknar till 17 människor som en kall lördagskväll i januari sitter invirade i filtar på Kungsgatan. Jag vänder bort blicken och hoppas att det är en PR kampanj för Occupy Wallstreet. Men anar att det är på riktigt. Och jag som uppfostrats i tron att samhällets klyftor minskar står frågande.

I Malmö skjuts den åttonde personen inom loppet av lika många månader. Jag läser att man uppskattar samhällets kostnad för en kriminell gängmedlem till 23 miljoner och hör entusiastiska uttalanden om att den uträkningen kommer göra oss mer motiverade att lösa problemen. Jag undrar om det stämmer.

Det ropas på hårdare straff och många nickar förnuftigt. Men inom mig skriker en röst att det är inte förnuft som styr den som dödar.

I Londons kravaller plundrades butiker och detta var inte de hungrigas uppror skrev Zymunt Bauman. Utan de misslyckade konsumenternas. Som försökte ta tillbaka sin värdighet. Här hemma säljs sängkläder i uteliggardesign för 700 kr set på stans finaste varuhus. Och cykelstölderna ökar dramatiskt när man höjer taxan i kollektivtrafiken. Men ingen i Sverige är väl så fattig att man inte har råd med ett SL-kort? Och ingen har väl ett arbete så tungt att inte en promenad alltid är välgörande? Det trodde inte jag heller. Förut. Begreppet klass var väl något man slutade använda på 1900-talet.

Men så plötsligt. ”Vi behöver en underklass” skriver en krönikör på en av våra stora tidningars ledarsidor. Och visst det är sant. Den ekonomiska tillväxten kräver klyftor. Fast det talar vi sällan om. Och när en gul buss åker på överklass safari till Saltsjöbaden möts man med äggkastning. ”Vi har minsann arbetat hårt. Är vi inte värda att bo här?”

I FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna står att ”erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”. Går det att misstolka? Nej, men deklarationen har snarare blivit ett vackert papper man viftar med för att stärka sin nations varumärke än något man använder i praktiken.

Jag hör att det inom talangjaktsbranschen nu även i Sverige börjat dyka upp så kallade 360-avtal. 360 syftar på ”hela varvet runt” vilket innebär att man ger bort förutom ”20% av alla inkomster utanför artisteriet ” även ” den exklusiva rätten till sin personlighet.” Ett av våra senaste talangprogram använder tydligen den typen av avtal. Vd:n på bolaget i fråga säger att formuleringen som hänger med från det internationella avtalet och konstruerats för den internationella marknaden “kanske inte är klockren.” Fast det är väl precis vad den är. Allt går igen. Fast visst. Det låter bättre med 360 avtal än livegenskap. Och jag undrar stilla om vi är på väg tillbaka till ett samhälle att en anställning blivit en förmån. Och inte en rättighet. Där det helt plötsligt blivit coolt att vara livegen. Det talas alltså om klass igen.

Och en stor nöjesbilaga, som får frågan om de plötsligt blivit en politiskt tidning, svarar att, nej, vi ger bara läsarna vad de vill ha och nu är det inne med samhällskritik. Alltså det säljer. Och plötsligt blir jag rädd och måste ställa frågan: När upphör motståndet att vara motstånd? I en diktatur är punkten tydlig. Demonstrationer förbjuds. En poet kastas i fängelse. En journalist avrättas.

I en marknadsekonomisk demokrati är det paradoxalt svårare att genomskåda. Både vem som har makten. Vad som är agendan och vilka som är allierade. Men ett är säkert. Den som har makten kommer alltid att försöka behålla den och då är motstånd farligt. Och jag tänker att egentligen finns nog bara två sätt att tysta motstånd: Att bokstavligen avrätta din motståndare eller att kidnappa hans tankar, idéer och uttryck och använda i din egen berättelse så att deras ursprungliga betydelse och värde blir obrukbart. Då upphör motståndet att vara motstånd. Vi ser det ske varenda dag. När språket slutar göra saker klarare. När yttrandefrihen förvandlas till en vara. Och respekten för ordet är borta med vinden. När vi slutar lära av historien och konsten förvandlas till en tillväxtfaktor och blir en del av den enda berättelsen. När religionen inte längre hjälper oss att orka tvivla och politikerna försäkrar sig om applåder före varje politiskt beslut. När en människas värde går att mäta i pengar och klasskampen blir cool. Då upphör motståndet att vara motstånd.

Men exakt när händer det? I vilket ögonblick? När en konstnär skapar lakan i uteliggardesign och säljer för 700 kr set. Då har det redan skett men när? Är det när kunden plockar fram och sitt visa kort och drar det?(Ursäkta att jag ännu använder order kund. Jag vet att vi inte längre kallas kunder i butikerna, utan gäster, men jag har lite svårt att vänja mig vid detta.) Eller är det i när produkten passerar varuhusets osynliga gränser med larmdetektorer? Eller är det ännu tidigare. Redan när konstnären får idén? Kanske i samma stund han tänker: ”detta kommer att få uppmärksamhet! Det kommer att stärka mitt varumärke.” En nära vän säger: ”kanske är det så att äkta motstånd bara kan ske i ensamhet. Att motståndet i en handling upphör i samma stund det blir uppenbart att vi inte skulle ha gjort samma sak om ingen blivit vittne till det.”

Hammarskjöld sa en gång: ”Kärlek är att av hela sitt hjärta göra något för en annan människa men inte i rampljuset inför hela världens ögon.” Och ärligt talat. Hur ofta skulle vi ha gjort det vi gör om vi inte var säkra på att någon lade märke till det? Och kanske måste det vara så. För om ingen lyssnar till oss om vi inte är starka varumärken spelar det ju ingen roll hur kloka saker vi än säger och gör. Men om motståndet upphör på vägen vad är det då värt?

Och just nu står jag med frågan om vi byggt in oss i ett system som omöjliggör motstånd. Där vi alla redan är köpta. Jag träffar en irakisk skådespelare som levt 3,5 år som papperslös och lyft tunga kartonger i Årstaberg för några kronor i timmen. Jag bestämmer mig för att ge honom jobb. Han kan knappt språket. Det kanske är vansinne. Men det känns som det enda riktiga jag gjort på länge. Och jag hoppas att ingen kommer att tacka mig.

Stina Oscarson
Chef för radioteatern