Dramatens blogg

Jag har en teknik för att lära mig alla repliker. Jag läser högt och skriver ner replikerna samtidigt. Och står det att solen skiner och det regnar lever jag mig in i var solen är, var det regnar och så vidare. Ingvar Kjellson som är 85 år är oslagbar när det gäller inlärning. Han fotograferar nästan texten, på tio minuter har han lärt in en A4. Jag måste jobba på det även om jag har bra minne.

Ofta knyter jag replikerna till sceneriet. Det finns en scen i Fanny och Alexander där jag som Morbror Karl, morgonen efter julafton, skakar julgranen och är oerhört aggressiv mot min fru, Christina Schollin. Sen ska jag slå fingertopparna mot en byrå så att de börjar blöda, jag ska suga blodet, sätta mig i en gungstol, sen ska jag säga till min tyska fru att hon luktar illa, sen ska jag lägga mig ner i en säng och börja gråta. Allt var så oerhört organiskt och tydligt. Scenerierna var så konkreta. Det var en av Bergmans geniala talanger. Kroppen följde med, man hade inga invändningar. Det var bara så rätt.

Här sitter jag i min loge, som kallas Inga Tidblads loge. Här bodde senast Jarl Kulle, som mot slutet satt i sin fåtölj hörnet och var sjuk i cancer. Här har fler Dramatenstjärnor, som Georg Rydberg och Lars Hansson bott.

Om ett par timmar ska jag in och spela Sir John Falstaff i muntra fruarna. Det är utsålda hus och min röst är skrovlig. Jag vet att det tar åtminstone en timme att få tillbaka rösten, genom att ligga på golvet och andas och göra röstövningar. Ett jättejobbigt arbete, men även kul – lyckas jag få rösten någorlunda hygglig kan jag göra mitt bästa på andra plan – komma ihåg texten och vara generös mot min publik. Så den här dagen är full av längtan efter mötet med publiken, och längtan att bli bra i rösten. Och då kanske den bästa miljön är Inga Tidblads loge, där jag bor ensam. Bergman tyckte att jag skulle bo ensam, vilket jag är tacksam för.

Dramatens stora scen är intim, men stor. Man måste spotta ut texten. Vi är inga maskiner vi skådespelare. Man ska ha bra leder, hygglig röst, fri från feber, ha bra klangbotten i rösten. Men att vara människa är att vara plötsligt förkyld och inte ha någon klangbotten i rösten. I den här logen har Lars Hansson och de andra självklara giganterna på teatern suttit med sina hesa röster, onda ryggar och skvalpiga knän. Men det ska publiken egentligen inte veta, de ska bara få uppleva bra teater.

Det är tråkigt att se hur skådespelare och konstnärer super ner sig och förstör sina talanger, som omöjliggör för sig själva när de sabbar och sviker. Om jag blir sjuk och bestämmer mig för att jag inte orkar spela – då är det 800 personer som måste vända i dörren. Så det gäller att se till att man inte blir sjuk, att man håller sig i form. Man behöver inte använda sina mest destruktiva sidor, man kan använda den kraften till att förkovra sig, läsa dikter, förbereda sig för döden – det finns mycket annat man kan göra förutom att sitta på en restaurang och gapa. Vi är till för publiken, publiken är inte till för oss. Är man på en statsunderstödd teater måste man sköta sig om man ska vara kvar. Moralen måste vara stenhård.

Jag, Solveig Ternström och Bengt Virdestam spelade för många år sen ”Fordringsägare”av Strindberg. Det vara bara tre roller och vi regisserade själva. På premiären kom DN:s Bengt Jansson och han skrattade och applåderade och verkade oerhört road. Vi tänkte ”kul, nu får vi bra i DN”. Men inte alls, det blev en riktig råsop. Då skrev Solveig Ternström ett brev, som hon skickade iväg innan vi andra läst det, där hon ifrågasatte Janssons kompetens och hävdade att det visst var en bra föreställning. Då kom Bengt Jansson och såg pjäsen igen, skrattade och applåderade på nytt och skrev en ny om möjligt ännu värre recension. Det var helt sjukt. Det kan alltså vara svårt att bedöma vad publiken tycker, bara utifrån deras omedelbara respons.

Min karaktär i Muntra Fruarna är ett som ett stort egotrippat barn. Han är en fet överklasskille som mobbades i skolan, det är grunden för min rollanalys. Jag tänkte på hur Jonas Gardell berättade om hur han mobbades i skolan, och låste in sig på toaletten och övade upp sin verbalitet, sin fantasi och sina berättelser. Det gjorde Falstaff också, han är oerhört verbal och har ett stort egensinne. De muntra fruarna lurar i honom att de vill ha erotiska äventyr med honom, och det stora med John Falstaff är att han aldrig ger upp. Trots att han åker på pumpen gång på gång, reser han sig med nya krafter. Denna stora förhoppning om att det alltid finns en morgondag är väldigt tilltalande tycker jag. Det jag dessutom har fört in i pjäsen är att John Falstaff hela tiden vet att de muntra fruarna lurar honom, men spelar med.

Apropå publikkontakt: Jag spelade Peer Gynt på Målarsalen för ett antal år sen, där ser man publiken bättre än på Stora Scenen. På första rad satt dåvarande finansminister Allan Larsson, och han somnade. Det var en lång föreställning, och han verkade ditdragen av sin fru. Så jag gick faktiskt fram och sparkade till honom på foten under pjäsen så att han vaknade till. Jag tror inte att publiken märkte något, men hans fru blev jätteglad.

Det tar inte många minuter innan man känner hur publiken är. Häromveckan var det påtagligt. Ena kvällen var publiken inte så lyssnande och gick på de grövre skämten, men hängde inte med på de finare. Men kvällen innan gick alla de små sakerna hem. Det handlar om sammansättningen av publiken – det kan vara en missunnsam kollega som sitter mitt i salen och utstrålar negativitet. Eller så är det helt enkelt en sämre föreställning, att ansatsen är sämre, att ensemblen är trött.

Man ska veta att publikutstrålningen kan vara väldigt avgörande för att det ska bli en extra fin föreställning. Det är ett givande och tagande mellan scen och salong. Man ser inte mycket, men man känner desto mer. Man har ett öra riktat rakt mot publiken, och det andra mot medspelarna. Och ett tredje riktat mot sin musikalitet, sin tajming.

Jag blir så stimulerad av att ha bilder från det förflutna omkring mig, och så matchar jag med nutida bilder. Jag blev nyligen hedersmedlem i Confidencen, och det pappret har jag tejpat upp på väggen. Jag har också ett pris från Svenska Dagbladet, på hyllan står LO-stipendium och en guldskiva från Ronja Rövardotter. Där står också en falsk Oscarstatyett som jag fick av Bergman när jag spelade King Lear. Hatten är från Peer Gynt, den roll jag är mest nöjd med i min karriär. Det är bra att vara omgiven av konkreta priser och utmärkelser, för när självförtroendet är i botten kan jag se mig runt och tänka att jag faktiskt har bevis på att jag någon gång varit bra. Det är lite barnsligt, men oerhört nödvändigt.

Min prishylla.

”Lång dags färd mot natt” från 1956 är den mest berömda föreställningen i Dramatens historia. Till höger sitter Lars Hansson, som allmänt betraktas som landets största dramatiska skådespelare någonsin. Bredvid honom sitter Inga Tidblad, Jarl Kulle och Ulf Palme. Fyra giganter. Den var normgivande för svensk teater. Det är en berömd bild.

Shakespeare-bysten köpte jag i England på en skolresa när jag gick på elevskolan. Jag tog med den när vi repeterade ”Muntra fruarna”, men jag märkte att John Caird inte tyckte om att Shakespeare tittade på oss. Jag var lite förbannad när jag tog tillbaks den till logen och ställde ner den för hårt, så den fick en skada. Jag var arg på Caird, men Shakespeare fick ta smällen.

Det här tycker folk inte om. ”Börje – kan du inte sortera?” säger de. Men för mig är det en hög av roller, tankar och författare. Jag vet ju precis hur de ligger. Om jag har så här försöker jag skapa ordning och reda i skallen i stället. Det är bättre att det är oreda här än i skallen.