Dramatens blogg

Varmt duggregn utanför. Ser människor som motionerar, hundar som rastas, en citybana som byggs. Nej, de bygger inte nu. Det är en sån där mellandag idag. När inget liksom finns och trafikljusen bara har en färg. Klämdag. En till joggare. Ingen hund. Stackars den. Snart skall jag hämta dottern på dagis. Vi skall promenera hem genom Gamla Stan och titta höger sen vänster innan vi går över gatan. Gatorna. Människor som handlar. Bilar och tåg. Avloppsbrunnar.

Nej, ikväll drar vi till Spanien. Först Aranjuez, sedan Madrid. Kanske kommer vi iväg till Flandern också. Det börjar på Stora Scen klockan sju, sedan följer en afton tvättäkta tysk dramatik. Jag skall dit, till Schillers version av Spanien, i äkta grått med de ädlaste avsikter. Till känslornas dramatik. Sturm & Drang. Don Carlosväder. España. Imperio donde el sol nunca se va. Nos vemos en la playa y esperar que el resto. Revoir. (Svårt att skriva på spanska utan att peta in ordet ”playa”, eller hur? Det är synd. Finns faktiskt mer där än playor. God mat till exempel och trevliga människor. Ber om ursäkt för min lättköpta lyrik.)

Mellandag. Trafikljus. Små röda lyktor i det grå. Det har sin charm det med.

Värmen är tillbaka, Stockholm knakar. Tror jag är på landet och har börjat krafsa i stans rabatter. Här skulle man sätta jordgubbar och här vore en krusbärsbuske gott. Det skulle man göra längs sina promenadvägar, tycker jag. Plantera små mellanmål i det offentliga rummet.

Teaterlek.
Utan Hasse å Tage hade jag aldrig blivit skådespelare. Kanske sjöman eller kock men aldrig skådis. Hade aldrig förstått det roliga i att stå på en scen och gapa utan att först fått en dos av Hasse å Tage. Varför är det så ont om Q? var det enda jag läste, Picassos äventyr var det enda jag såg och Lindeman var det enda jag lyssnade på. I alla fall tills jag upptäckte Stephen King, Indiana Jones och The Smiths… Monty Python hade också det DÄR. Humor, blå som tyfus, svart som sorg. Hasse å Tage visste, det visste jag.

Jag jobbade som scentekniker när Hasse Alfredson satte upp Nilsson & Olssson på Dramatens Lilla Scen. Vi lös alla upp, skrattade åt lämlar och får i kål och log extra brett när Herr Alfredson ställde ner ett flak öl till oss. På premiärfesten bjöd han alla på whisky ur sin fådda flarra och läste limerickar och höll igång. Sådan ska jag bli när jag blir stor. Tack ska du ha! Så. Fick jag det sagt.

Längtar till fredagens föreställning av Don Carlos. Vill krypa i grådvärgskostymen och dra till Spanien. Krama Posa, kära ner mig i Elisabeth, bråka med pappa Filip och sjunga Hey Joe en sista gång innan sommaren. Ska bli grejer det.

Morötter i Berzeli Park, smultron, dill, gräslök och hallon i Kungsan. Träffar man en hungrig turist är det bara att visa på vinbärsbusken på Brunkebergstorg.