2 TÅG

30 april 2013 by
Staffan

Staffan Göthe är dramatiker, regissör och skådespelare.

 

Finnes ett höghastighetståg som rusar fram mot okänd destination?

Javisst – hej, här halvligger vi ombord: vi ambitiösa, historielösa i marknadiserad valfrihet, vi som har råd!! Bläddrar bland drivorna av gratistidningar: larmrapporter och prinsessbröllop, tiggare och Hollywoodfruar, nedskärningar och skatteparadis –

Resan är redan överbokad. Det är smått oroande fullsmockat.

Fler och fler verkar vilja komma av, tänka om, börja om, återvända till civilisationen. Men det är lättare sagt än gjort. Farten är sjuk och vid korta uppehåll blockerar nya resenärer. De har hört att färden visserligen inte har något mål men dock ett motto: ”FUN, GREED AND MONEY” och tränger sig i tumult upp i vagnarna.

Ett annat tåg står alldeles stilla, parkerat, i vinternatten.

En ensam tjej har jobbet att städa vagnarna.

Av okänd anledning kommer tågsättet i rullning och brakar rätt in i ett bostadshus.

De två ansvariga trafikentreprenörerna gör ett uttalande där de anklagar tjejen för att ha försökt stjäla tåget.

Staffan Göthe

Rapport från Kina

29 april 2013 by
Vincent.jpg

Vincent Flink Amble är 20 år gammal. Gick ut gymnasiet förra våren. Pluggar nu i Kina.

Den 15 januari 2013 flyttade jag till Kina för att lära mig mandarin. Då var det ett drygt halvår sedan jag avslutat mina gymnasiestudier vid Norra Real. Och under halvåret jag tillbringade i Stockholm efter min examen arbetade jag som publikvärd, telefonförsäljare, rekryterare, lagerarbetare och, ja – allmän mångsysslare skulle man kunna säga! Det är som bekant inte helt enkelt att hitta ett jobb i Stockholm. De jobb jag faktiskt fick var för det första inte särskilt välavlönade – jag tjänade ungefär nittio kronor i timmen på de flesta av dem – och för det andra sett till arbetstiden både osäkra och obekväma. Dessutom vill jag, med risk för att låta osäker på min egen förmåga (vilket jag inte alls är), understryka att den enda anledningen till att jag blev anställd och fick arbeta var att jag hade släktingar och vänner som kunde rekommendera mig. Just det där sista om rekommendationerna och om vikten av dem, är något som jag själv har märkt att folk helt och hållet verkar förbise. ”Det finns jobb bara man söker!” säger någon, andra håller med i tystnad. Jag vet inte riktigt vad man ska svara på ett sådant påstående. Kanske skulle det vara rimligt att anta att om ungdomsarbetslösheten, som i Sverige av idag är ett faktum, skulle vara så lättlöst att bara de arbetslösa ville söka jobb så skulle de vips bli anställda, så kunde man anta att arbetslösheten inte skulle vara särskilt hög länge till. Tyvärr verkar den inte vara på väg att försvinna.

Svårigheterna med att hitta ett arbete i kombination med mina vänners ständiga klagosånger över dessa hade – lagom till min avresa – fått mig att se fram emot att få byta miljö och slippa oroa mig för min inkomst ett tag (hurra för Centrala Studiestödsnämnden!). Och när jag kom fram till Kina var en av de första sakerna som slog mig, förutom att man kan äta trerättersmiddag på fina restauranger för tjugo kronor, hur otroligt duktiga kineserna är på att hitta arbetstillfällen till sina unga! När jag såg en kvinna gå runt med gripklo på stan och leta pantburkar informerade min flickvän – som bott här tidigare – mig om att det var kvinnans jobb och att hon var fast avlönad för det. Märkligt, tänkte jag.  Men när jag började tänka närmare på det så är det verkligen så att arbetssituationen i Kina verkar skilja sig markant från vår svenska. I en butik där man hemma i Stockholm skulle vara ensam eller kanske möjligtvis två som arbetade under rusningstid (säg lunch) är man här runt fem. Och visst kan man säga att det är fler som arbetar i butikerna i Kina än i Sverige, de har ju fler potentiella kunder så att säga. Och ja, förvisso, men det spelar ju ingen roll när det är fullsatt. Och jag hör mina vänner som arbetar på caféer, barer, restauranger, och klädbutiker klaga på underbemanningen. Jag hör mina arbetslösa vänner klaga på systemet som stänger dem ute. Vad är det vi gör för fel egentligen?

Man skulle kunna ägna bra mycket längre tid än vad det tar att skriva en sån här text till att skriva om allt som är fel med Kinas politik men när det kommer till ungdomsarbetslöshet så verkar de ha ganska bra koll på läget. Man kanske ska stanna här ett tag.

Vincent Flink Amble

Chatta med Arbetsförmedlingen

25 april 2013 by

I samband med Dramatens temakväll om ungdomsarbetslöshet kommer Arbetsförmedlingen att anordna två chattar där ungdomar ges möjligheten att ställa frågor om sitt arbetssökande. Första chatten äger rum fredag 26 april kl 14-15 och den andra onsdag 8 maj kl 14-15. Chattarna hittar du på www.arbetsförmedlingen.se

Min story – bad luck

25 april 2013 by

Här ska jag minsann berätta om mitt äventyr i Norge och vad som hände efter och vad som händer idag.

Oktober 2010 flyttar jag till Norge för att jobba som säljare till ett gym. 1 månad senare blev jag tvungen att sägas upp för chefen tyckte jag var kass säljare. Valet mellan flytta hem eller stanna kvar väljer jag att stanna kvar. Jag lyckas bli kontaktad av ett bemanningsföretag, får jobb och jobbar för dem i 3 månader. Efter 3 månader var jag tvungen att söka jobb igen för bemanningföretaget hade inga fler uppdrag.

Sökte jobb, blev ståndsäljare, där värvade jag folk till att bli medlem hos Rädda Barnen, fick nog, bytte jobb och blev ståndsäljare igen där jag sålde El-abbonemang, fick nog – jobbet var värre än Rädda Barnen.

Sökte jobb, lyckades bli lagerarbetare å jobbade för dem i 6 månader – en konflikt startades mellan mig och arbetsgivaren då arbetsgivaren inte betalade min lön rätt bl.a. jobbade jag från 09:00-23:00 och blev endast betalt för 9 timmar. Fick nog å sa upp mig – inte smart gjort men jag mådde psykiskt dåligt.

Sökte jobb, fixade 2 ströjobb, slut med ströjobben.

Jobbade åter för bemanningsföretaget i c:a 1 månad. Därefter jobbet hos bemanningsföretaget ”gick jag in i väggen” och levde på besparning i 3 månader – stängde in mig i min lägenhet och surfade mest om dagarna å levde på knäckebröd, salt, godis. Till sist gav jag upp och bestämde mig att jag flyttar hem.

När jag kommer hem blev allt värre. Tappade livslust, var ständigt ledsen, självmordstankar och hamnade på psyket i Varbergs sjukhus.

Jag var inte så länge på psyket – en hel dag faktiskt. Där insåg jag att fortsätter jag vara ledsen, kommer andra nära och kära vara ledsna – Jag måste göra något. Plus hade jag spenderat längre än 1 dag på psyket så hade jag definitivt blivit knäpp…

Efter psyket tog jag jobb jag som dammsugsäljare och skaffar en bil för jobbet. Jobbet visade sig vara oseriöst. Byter jobb och jobbar med att sälja fisk vid dörr. Jobbade ett tag men nyligen fick jag sparken. Tydligen ville företaget satsa på folk som jobbar heltid med sälja fisk… Lönen var ren provision.

Idag håller jag på med studera plåtslageri. Är inte så duktig på att slå plåt men jag lär mig. Få se om jag lyckas bli plåtslagare eller inte… Tyvärr så har jag inget extraknäck vid sidan av men ska börja skicka iväg några ansökningar.

/Robert.

”Jag är 26 år och har aldrig haft ett riktigt jobb”

24 april 2013 by

När jag var liten trodde jag att det räckte att vara duktig i skolan och ha genomgått gymnasiet för att senare kunna kvala in på arbetsmarknaden. Det var vad lärarna tuttade i oss. Man ack vad fel vi hade.

Om jag hade varit religiös, hade jag vid det här laget börjat tvivla på min tro. Men jag har ingen gud att tillbe. Jag kan bara försöka förmedla min längtan efter jobb till olika arbetsgivare och hoppas att ett mirakel ska ske. Tycker ni jag låter uppgiven? Ja. Kanske det. Men att vara arbetslös är inte lustfyllt. Inte det minsta.

Jag är 26 år och har aldrig, i hela mitt liv, haft ett ”riktigt” jobb. Och med ”riktigt” jobb menar jag en fast anställning. Jag har bara varit vid behovs-anställd. Tänk er det! VID BEHOVS-ANSTÄLLD. Under en tid hade jag tre olika vid-behovs-jobb för att få det hela att gå runt.

Nu står jag sedan en tid, som känns som flera år, på ruinens kant. Det är så det känns att vara arbetssökande.

Jag skulle kunna skriva flera rader om hur livet som arbetslös ser ut. Men också om mina drömmar och förhoppningar. Jag måste bara samla ihop mig lite först. Sen, sen lovar jag att berätta allt.

/Anonymous

Rapport från Argentina av Tilde Sundberg

24 april 2013 by
Tilde

Tilde Sundberg.

Är även du en av dem som tappat räkningen på hur många arbetsintervjuer du har varit på utan att ha fått en anställning? Som gång på gång fått höra att du har för lite erfarenhet för jobbet i fråga? Du är långt ifrån ensam. Men hur ska vi få erfarenhet när ingen vill anställa oss?

Juni 2009. Jag tar studenten. Sjung om studentens lyckliga dar. På vissa flak stod det ”fullt ös arbetslös”, givetvis på skämt. Men hur många fick jobb efter studenten?

Februari 2013. Aftonbladet kommer med dystra siffror angående ungdomsarbetslöshet. 157 000 ungdomar i åldrarna 15-24 år utan arbete. Det är 26.4%, mer än var fjärde person! Dagens arbetsmarknad i Sverige skrämmer mig med alla de rejäla nedskärningarna. Det är svårt att vara optimistisk i svåra tider. Vem vill anställa oss när det snarare verkar handla om att sparka så många som möjligt istället för att anställa? När det till störst del handlar om att spara pengar?

April 2013. Jag befinner mig på andra sidan jorden, i Buenos Aires, Argentina, med en påtaglig inflation och ett flertal restriktioner. Hur är situationen för de unga här? Jag pratar med min vän Nacho, 26 år som jobbar på Ministry of Education. Han säger att det är svårare att få ett jobb här om man har en akademisk utbildning på grund av konkurrensen. Men han berättar att det finns gott om jobb på till exempel caféer och i butiker. Även om lönen är dålig så är det ju ändå ett jobb. Om man går in i en liten klädbutik här brukar det vara mellan 3-6 som jobbar där. Likaså ser man att det är många anställda på alla mysiga caféer (kom hit och fika – det är värt det!!). Till skillnad från Sverige, där många av mina vänner har jobbat i restaurangbranschen, och att lyssna på deras berättelser från vissa caféer är allt annat än roligt. Det är hemskt. Det är slitsamt, och de har alldeles för få anställda i förhållande till yta och antalet kunder.

Det viktigaste för att bekämpa arbetslösheten bland ungdomar är att få in oss på arbetsmarknaden, tror jag. Hur kan man göra det? Kanske ska vi följa ett exempel jag fått ta del av här i Argentina; att ha flera anställda på till exempel restauranger och i butiker. Visst, lönerna skulle i sådana fall säkert bli lägre men å andra sidan skulle flera få en chans att komma in på arbetsmarknaden. Och det är uppenbarligen något som är viktigt idag, att få in en fot någonstans.

”Om jag utbildar mig till sjuksköterska kanske jag har större chans”

23 april 2013 by
Johanna

Johanna Lundin.

Jag heter Johanna Lundin och fyller tjugoett år i november. Jag gick hästhållningsprogrammet på gymnasiet i Gävle och är också diplomerad hästskötare. Jag har varit arbetslös sedan 1 mars. Innan det hade jag en sex månader lång provanställning som stallpersonal på Sundbygård, det jobbet fick jag via en kompis som jobbade där.

Under provanställningen tjänade jag 7500 kronor efter skatt, då ingick boendet på gården men ingen mat. Nu bor jag hemma hos min pappa i Kungsgården utanför Sandviken. Jag har sökt hästjobb i Skutskär, Gävle och Danmark men ännu inte fått något.

Nu när jag är arbetslös fixar jag och städar hemma och åker in till Leif Hall som är hoppryttare. Jag hjälper honom med att göra i ordning hästarna. Det är ett ideellt arbete men i gengäld får jag ju rida. Till hösten har jag sökt in till sjuksköterskeutbildning. Jag tänker hela tiden på att jag vill ha ett jobb. Om jag utbildar mig till sjuksköterska kanske jag har större chans att få ett jobb och då kommer jag ha råd att köpa en egen häst. Min dröm är att äga en egen gård, ha inackorderingstall, egna fina hästar och att tävla.

Måste man ljuga för att få jobb?

22 april 2013 by
ericsanna

Eric Stern och Sanna Sundqvist fångade på bild under kontorstid på Unga Dramaten.

Här sitter vi, Eric Stern och Sanna Sundqvist, idag skådespelare på Unga Dramaten, och pratar om alla de jobb vi haft genom åren. Vi kom fram till att det är ganska många.

Sanna har tidigare gjort följande:
Varit städare (50 toaletter varje morgon, på något ställe som Sanna tror hette Ekonomiavdelning AB, hon lade stor energi på att fuskstäda, så att det nästan tog mer energi än att städa på riktigt), museiguide på Murberget (där hon lärde folk att spela nåt som påminner om gammaldags bowling, ”man rullar en boll” säger Sanna). Intervjubolaget (alltså marknadsundersökningar, vilket var fruktansvärt då hon fick utskällningar varje dag och grät varje kväll när hon kom hem), tre olika fik (Sanna ljög och sa att hon var jättebra på att baka, vilket hon inte var, så på ett ställe gick verksamheten i kras för att Sanna inte bakade så bra som hon hade sagt), lageruthyrare (med eget stort kontor, Sanna sa att hon var bra på engelska.  När hon skulle prata engelska på en rundvandring tog det stopp i ordförrådet. Kom inte på namnet på några mått. Fick, i ren panik, hitta på att man mätte lokalers kubikmått i mikrovågsugnar. Kunderna frågade ”Men mäter man i mikrovågsugnar?” och Sanna svarade, så professionellt hon kunde ”Ja, så gör man här i Sverige”), personlig assistent (under arbetsintervjun tog Sanna i lite för mycket och sa att det bästa hon vet är handikappade), danslärare för små barn (hon hade lite för höga ambitioner och satte upp en tretimmarsversion av Trollkarlen från Oz med en ensemble med snittåldern 6 år), jobbat i kök på ett boende (hon hackade hundra lökar varje morgon och grät som ett as), ålderdomshem (en av gamlingarna trodde att Sanna var Greta Garbo, till slut började Sanna kalla sig Greta när hon var på jobbet.)

Lönen sträckte sig från 35kr/h upp till 200kr/h. Anställningstiden sträckte sig från 1 månad (museiguide) till 7 år (personlig assistent).

Eric har tidigare gjort följande:
Jobbat på marknadsundersökningbolag (där han övertygade en äldre dam att köpa datatidningar trots att hon inte hade dator, för att ”datorer är framtiden”), tunnelbaneförare, (det gick ändå ganska bra förutom den gången då Eric stängde dörrarna på T-centralen mitt under rusning och en gammal dam på plattformen fastnar med paraplyet i dörrarna. Hon vägrar släppa paraplyet och glider med på plattformen innan Eric lyckas stanna tåget i tunneln. Han går ut i tunneln och upp på plattformen och ber på extremt skakiga ben damen om ursäkt.), hotellstädare (gjorde som Sanna och lade hutlöst mycket energi på att fuskstäda), kioskbiträde,(vid en inomhuspool där det var extremt varmt. Svettades oceaner som ramlade ner i de korvtallrikar med räksallad som han sedan sålde till norska turister), teatertekniker (en gång var Tomas Bodström gäst på teatern vilket gjorde att Eric satt extremt hopklämd uppe i teknikerbåset mellan två enorma livvakter som bevakade allt han gjorde).

Lönen sträckte sig från 50kr/h-120kr/h. Anställningstiden sträckte sig från 3 månader (hotellstädare) till 4 år (tunnelbaneförare).

De flesta jobb Sanna fått har hon ljugit sig till, alltså spätt på CV:t för att bli mer attraktiv för arbetsgivarna. Eric håller med. Det räcker tydligen inte att bara vara den man är, för det är det så många andra som är.

Problemet är dock ofta att när man väl är anställd, måste man leva upp till lögnen. Det är i princip omöjligt. Arbetsgivarna räknar antagligen ändå med att man ljuger, men tänker att det är så billigt med ung arbetskraft, att det inte spelar någon roll. Vi menar att man som ung ändå har så lite att säga till om att lögnen är ens enda vapen.

Idag jobbar vi som skådespelare på Dramaten och Unga Dramaten och på vilket sätt vi ljugit oss till våra jobb här, vågar vi inte säga. Än.

Eric Stern och Sanna Sundqvist

Unga Dramatens blogg – med röster från den nya arbetslösheten

22 april 2013 by

Nu öppnar vi Unga Dramatens blogg om ungdomsarbetslöshet. Vi vill höra din historia! Är du skitförbannad, ledsen, uppgiven? Vill du berätta om dina erfarenheter? Ta plats på Unga Dramatens blogg och skriv vad du tänker.

Skicka ditt bidrag till utanjobb@dramaten.se. Vi varvar texter från inbjudna skribenter med texter som ni skickar in till oss. Vi läser alla texter men kommer kanske inte att kunna publicera alla bidrag.

Läs mer om Dramatens temakväll En förlorad generation.

Unika väskor med historia från teatern

16 april 2013 by
Väska_1_mini

Klicka på bilden för att se ett bildspel med ännu fler fina väskor, skor, mappar och lådor.

20 april är det dags för Kulturnatt i Stockholm, och Dramaten är givetvis med. Det blir sjungande skådespelare, jazzande musiker och spoken word. Det blir guidad tur med skrock- och spöktema och utställning med kläder som senare under våren kommer vara med på Dramatens kostymutförsäljning. Dessutom kommer vi att sälja ett antal unika väskor, tillverkade av Dramatens sadelmakare Lotta-Maja Öhman.

Vad är det du har gjort, Lotta-Maja?
- Jag har tillverkat väskor, mappar, lådor och skor av material som blivit över här på Dramaten. Det är spillbitar av skinn, plast, tyg och latex som fått nytt liv. Jag har tillverkat de sedan 2009, så fort jag fått en lucka.

Varför?
– Det började med att Marie-Louise tyckte att vi skulle ta fram en väska som kunde säljas i biljettkassan, men så utvecklades det till detta i stället. Designen är inspirerad av en väska som Camilla Thulin visade mig, men så har jag såklart improviserat utifrån den formen. Alla väskorna är ju unika, med olika material och färger.

Varifrån kommer materialen?
Det är helt enkelt spillbitar från annan tillverkning, mest från olika pjäser men också från renovering i huset. Det kan vara tyg från när vi klätt stolar i salongen eller galon från Killinggängets föreställning. Allt som blivit över. Om man undrar kommer jag faktiskt skriva i alla sakerna varifrån materialen kommer, så det följer med en historia.

Se bildspel med Lotta-Majas bilder här: http://www.flickr.com/photos/dramaten/sets/72157633163687108/


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 79 andra följare