Dramatens blogg

Hon flyttar närmare och blir HON. Strindberg placerar sitt liv och sin person i de olika rollerna och delar jämt. Vi prövar att HON får ställa sig i Han, Adolfs roll. Vad får vi ut av det? Att inte nå varandra. Att hela tiden känna sig förorättad därför att ingen egentligen har sett den andra. Placeringen i denna scen och i andra är något som jag inte vet hur det fungerar. Det finns en konvention om vilket avstånd de agerande ska ha till publik. Jag vill prova hur det är när vi bryter gränsen och blir lite för påträngande. Upplevelsen blir naturligtvis olika beroende på var man sitter som åskådare men detta kanske också kan bidra till speciell stämning i rummet?
Jag försätter heller icke tillfället att få se skådespelare agera på scen i närbild. När det fungerar är det fantastiskt. J och M arbetar modigt och det ger resultat. Liv!

Övergången att HON tröttnar och sätter på musik för att slippa hans malande är bra men frågan är om vi här måste återkomma till High Wire och Klaus Nomi. Att vi tar åskådaren tillbaka till efterfesten. Kanske vi ska pröva att J dansar och sappar musik igen? M som tar bort stolar kan åter skrika sänk! Sänk!

Drömmen
När jag första gången läste Siris brev som jag här har bearbetat och moderniserat så tänkte jag direkt på unga tjejer som vill bli skådespelerskor till varje pris. Men det är inte bara en dröm om glamour och att synas. Det är också en vilja till självförverkligande av sig själva där Teatern ses som en väg full av möjligheter. Här kan man fly sig själv och hitta nya vägar. I detta brev, som också fungerar utmärkt sceniskt i originaltext ser jag möjligheter till en hel pjäs. Jag vet inte hur bra Siri var som skådespelerska men jag är säker på att hon bar på en kreativ kraft som nästan blev en förtvivlad vilja att kapa den bakgrund hon bar med sig och som stred mot hennes natur.

Jag gillar inte åldersindelning men nog finns det en tanke med hela projektet att försöka få hit yngre människor som kanske kan bli nyfikna på August. Nej jag anser inte att jag begår brott mot författaren. Jag är inspirerad av honom. Kraften och skriften. Detta är mitt sätt att föra dialog med honom. Söka förstå och översätta honom. Här vill jag åter pröva en lång tystnad. J bara tittar och tar in rum, publik och M. Låt oss testa tystnaden, så ser vi vad som händer med rummet. Därefter går J fram genom tunneln och stannar. Fan, det blev ingen! HAN har lovat hjälpa till med insökningsprov till Dramaten. Han är mer än förberedd.

Repetitionen
Under samtalen kom ett önskemål från en av skådespelarna att pröva när HON arbetar med ett prov som han regisserar. Det blev en lek som visade sig vara en ganska knepig övning i överspel. Vi jobbar hårt med denna scen. Det är i repetitionen av repetitionen som samtal om form och karaktärisering tar fart I kontrast till den intensiva repetitionen vill jag uppleva HON i total närvaro. Utan gester och stoj. Och så tystnaden och stillheten. Efter lång tystnad, kommer hans replik. Hon står utåt och han går mot henne. De står för nära publiken. Svår övergång. Ska vi bryta och övergå till efterfesten?

Vi bestämmer oss för att försöka gå från absolut stillhet till ännu mera. Allt hänger på en skör tråd och som alltid hamnar det hos skådespelaren. Det är fantastiskt att undersöka hur avgörande minsta rörelse eller en menings uttal kan vara i en specifik situation. Pekoral eller energilöst. Det är Chet Baker som gäller.

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg. Premiär 14 april.

Jag ville undersöka att göra samma scen två gånger där samma text kommer från både HON och HAN. Jag utgick från ett avsnitt ur Leka med elden. Genom samtal och repetitioner har scenerna utvecklats till något slags intermezzo.

Alla scener är fristående men de här scenerna är på något sätt fristående från de fristående. En stillhet och hopsamling mellan krig och kärlek. Det blev att vi skilde dem åt och la den andra som en slags prolog, eftertanke i slutet. Konstigt men kan bli bra. Från här till scen 7 vill jag inte ha musik eller att J kontaktar publik i övergångar. Skådespelarna byter positioner med stolarna beslutsamt utan stress. Alltid paus före och efter dialog. Jag ändrar mig och vi undersöker om vi kan hjälpa till med en puls, rytm. Vi vänder oss till Björk.

Tilliten
Hela arbetet har varit som en workshop. Undersöka situationer och hur man formmässigt kan understödja och utveckla situationen. Scen 5 är en slags kommentar. Det är ett uttryck som jag gärna erkänner att jag kan identifiera mig med. Överhuvudtaget är jag intresserad av upprepandet. Det är igenkännbart. Skådespelarna får själva känna efter vilken volym och intensitet som passar för kvällen. Jennie bestämmer längd. Men jag anar att det blir bäst om det finns en mekanik i uttalet. HAN vänder stol sätter sig mot vägg och HON glider över till nästa scen.

Kampen
Från början var tanken att vi skulle pröva att Mattias hade dialog med en av dockorna vilken uttalade sina repliker baklänges. Det låter kanske konstigt men lät inte så dumt. Det blev som en besvärjelse, en bön vilken HAN försökte översätta till sig själv. Röster i huvudet där även hennes röst smyger in för att sedan materialiseras. Det utvecklades dock till en dialogscen där HAN försöker sortera sitt inre av röster. HON är den som provocerar, hjälper och blir till slut en slags terapeut. Som scenen utvecklats blir det som om han projicerar HON på henne.

Scenen har blivit en övning i lyssnande och rytm. Jag ser det mer som ett litet stycke musik som handlar om misstron och makten i kärleksrelationen. På genrep provar vi att lägga in lite Björk. Jag vill att vi arbetar oss igenom genrep! Jag vill att skådespelarna arbetar sig igenom premiär! Jag vill att vi arbetar vidare efter premiär!

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg. Premiär 14 april.

Hur skulle det kunna se ut om en skådespelerska tvingas släppa in publiken fastän hon inte är riktigt klar ännu? Kan hon successivt medan publiken går in ta rollen som HON, som just kommit hem från en maskerad på Dramaten och nu drar igång efterfest? Aningen berusad inte helt klädd samlar hon sig inför publik.

HON blir vår kontaktperson under föreställningen. Alltså, Jennie är både skådespelerskan och HON!? Mattias däremot har varit klar länge. Han har väntat på Jennie och hans humör är därefter, det är också det som präglar hans ingång i rollen.

Hon bjuder upp och utmanar till samtal om deras liv. Han tvekar. Hon tar initiativet och öppnar upp glipan genom Björks ”Frosti”. Det blir en dans som utgörs av den tidens Teatergester. Hennes rörelse och skönhet gör att han vågar närma sig henne och tillsammans minns de första mötet. Han uttrycker sin kärlek. Hon blir förd till publikplats där hon också har möjlighet att ha kontakt med publik. Han blommar ut i sin kärleksförklaring. Vill leka med då och nu.

Kärleken
Hela projektet är uppbyggt på ett antal scener som handlar om Tillit och om rollspel. Omärkligt tillskrivs vi roller som vi gör vårt bästa för att uppfylla. Och vi vill tro det goda. Fungerar det sceniskt att HAN bara byter ton och kastar sig lugnt in i ett helt annat sammanhang som har med hennes frack att göra? Ja, om HAN avslutar med Wagner i kärleksförklaringen.

Skrivandet
Mycket vackert och med stor närhet löser vi upp paret. Hon går mot fonden och han sätter sig med ryggen mot publik. Vacker vals övergår i en hårdare ton. Här får vi problem. Om det är HON som går fram mot publik för att sedan läsa ur En dåres försvars tal finns risken att åskådaren inte riktigt hänger med. Jag tror att vi åter måste påminna om efterfesten. Jag föreslår att skådespelerskan tar kommandot genom att ur boken, framåt gåendes ta in publik samt HAN. Hon sappar av den hårda musiken. Väl framme kan Jennie inte vara nog så tydlig vad det gäller beskrivningen av övergången från det som jag kallar; ”Hon och Jag blir Jag och Hon”. Hon måste initialt ha mycket kontakt med publiken. Återigen får rollen sakta glida in.

Under repetitioner när vi prövat har ingen av oss varit särskilt nöjda och det är inte bara jag själv som frågat varför vi gör scenen på detta sätt. Jennie arbetar så bra att vi ibland låter oss luras att vi förstår, men det är något som fattas. Jag tror att kontakten med publiken där hon tar med dem i läsningen är lösningen.

Vi prövar att hon spelar ut rollen från romanen. Ett utspel som får fungera som frö till sista scenen. Jag vill ha scenen därför att jag är attraherad av tanken att HON tar ett steg in i bilden av sig själv, sedd och uppdiktad av HAN. Att ställa sig i sig själv som någon annan har tillskrivit och uttala texten som Jag.

Att smaka på orden och minnas och känna igen. Att det uppstår en känsla av att bli kränkt när hon inser hur mycket han sett men som hon aldrig varit medveten om. Men också det orättvisa att den närmaste, den högst begåvade författaren använder sin spetsiga penna för att göra upp med sig själv offentligt. Lämnade, utlämnade och utelämnade.

Jag vill prova att det uppstår tystnader ibland. Här är ett sådant tillfälle. Vi har ännu inte prövat det i sitt sammanhang utan bara enskilt och då uppstod en märklig känsla av; vad är det vi håller på med? Både på scen och i livet. J står i fonden och M sitter i stol. Efter lång tystnad kommer musik. Jennie ställer fram sin stol och får också här tillfälle att återknyta kontakten med publik – efterfest. M får och tar sin stol. Sätter på sig morgonrock. Allt går lugnt till väga utan stress. De sätter sig. Ljus. Paus. Musik av. Lång paus, stillhet. Jennie replik.

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg. Premiär 14 april.

Att inte veta vad vi vill har gett resultat. Vi har enats om en ordning och jag har gjort rubriker. Öar som HON landstiger på med HAN ett steg efter.

GLIPAN
Prolog och Scen 1
Det har varit maskerad på Dramaten. Hon bjuder in till en slags efterfest. En dörr öppnas, det uppstår en glipa mellan då och nu.

Inspirerat av Dödsdansen Scen 1.

KÄRLEKEN
Scen 2
Han vill, han vill men är inte galen nog att låta henne bära frack. Ett stråk av manlighet förleder där Hon försiktigt för.

Inspirerat av I Ljusan låga ur HAN OCH HON. Nationalupplagan, sid 98 samt Ur En dåres försvarstal, pocketupplagan, Norstedts, sid 228.

SKRIVANDET
Scen 3
Hon och Jag blir Jag och Du. Hon tar ett steg in i bilden av sig själv diktad av sin närmaste. Att klara av att bli sedd, och utlämnad.

Inspirerat av En dåres försvarstal, pocket upplagan, Norstedts, sid 159-162

KOHUDSSCENEN FÖRSTA DELEN
Scen 4
Intermezzo. Mellan krig och kärlek.

Inspirerat av Leka med elden sid (ÅTERKOMMER MED SIDNUMMER.)

TILLITEN
Scen 5
Hon och Han har ett meningsutbyte om kärlekens existens dem emellan.

KAMPEN
Scen 6
Allt har skett. Nu finns bara orden. Allt glider omkring och bildar nya konstellationer. Orden som stjärnor. Skenet som en remanensens av något som varit.

Inspirerat av Fodringsägare, Nationalupplagan.

PÅMINNELSEN
Scen 7
Hon blir Han. Om att sjunka i en sinande källa. Om matematik.

Inspirerad av Fodringsägare, sid 247. Nationalupplagan.

DRÖMMEN
Scen 8
Att vilja bryta med det som varit. Önskan om att hitta sig själv genom att föreställa andra.

Inspirerat av ett brev skrivet av Siri Von Essen. (ÅTERKOMMER MED SIDANVISNING)

REPETITIONEN
Scen 9
”Själens finaste rörelser skola speglas från ansiktet mera än genom gester och stoj..”

Inspirerad av förord till Fröken Julie, sid 95. Pocket upplagan Natur & Kultur samt ur Fänrik Ståls sägner av Runeberg.

MÖTET
Scen 10
När det inte längre finns plats för ord. När kärleken kräver tystnad och stillhet.

Inspirerad av En dåres försvarstal, Norstedts, sid 135.

AKTRISEN
Scen 11
Att sluta agera och trampa aktrisen under fötterna för att själv höja sig över henne.
Att bli sig själv gör under. I tystnaden träder röster från Teatern fram.

Inspirerat av En dåres försvarstal, pocket upplagan Norstedts, sid 121-122, 183, 72-75, 122, 96-
97.

KOHUDSCENEN DEL 2
Scen 12
Ett felplacerat intermezzo. Mellan krig och kärlek.

Inspirerat av Leka med elden sid (ÅTERKOMMER MED SIDNUMMER.)

SLUTET
Scen 13
Att få gå ut, vidare.

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg. Premiär 14 april.

Varför? Program skall utformas, det är premiärvecka. Det är dags att åter formulera frågan varför? Passionen, kraften, inspirationen, kärleken och så orden. Denna överlägsenhet i att kunna registrera och sammanfatta. Vackert, hårt och upphöjt. Viljan att avslöja. Vad är det med konstnärer som i sin iver att skapa liv raserar sin omgivning. Och om de lyckas blir de förlåtna, för sådana är vi människor. Vi förlåter dem som ser och har gåvan att gestalta. Men har inte konstnären något som helst moraliskt ansvar?

Och så var det där med titeln? Nej. Hjalmar Bergmans kortroman som filmats två gånger heter ”Flickan i frack” och det finns möjligen tematik som liknar men har inte alls med vårt prövostycke att göra. Titeln kom till när jag läste Lena Einhorns mycket fina roman ”Siri”. Scenen där August vägrar att låna ut sin frack till Siri som skall gå på maskerad på Dramaten gav bilder och inspiration. Flicka i Frack tänkte jag, obildad om att det redan fanns en dylik snarlik.

August Strindberg är fortfarande en kokande gryta vars ingredienser ger kraft och inspiration men som också manar till upprördhet. Allt detta har jag försökt inmundiga för att rusta mig för prövningar i Lejonets kula.

Eller? Efter att ha läst Einhorns ”Siri” och en ”Dåres Försvarstal” förstod jag att det var 100 år sedan också Siri Von Essen dog. 21 April 1912 knappt 3 veckor innan August. Jag föreställde mig att hon reste sig upp tillsammans med August efter 100 år av orolig död och satte honom ner för att konfrontera honom med hans egna ord.

Varför kan man fråga sig? Därför att frågan om moral vad det gäller utlämnandet av sin närmaste omgivning så starkt lever kvar idag. Strindberg är den Bäste, ingen kunde skriva som han. Ett i sanning geni. Men innebär det att han går fri utan moraliskt ansvar?

Det får bli; Minnet, tilliten och så rollerna. De på Teatern och i verkliga livet. Veckorna har sprungit fort. Idag inleder vi vår 18:e repetitionsdag. Vi har varit bra på att hålla prestationen ifrån oss och projektet har blivit till en workshop om form och situation. Vi har tagit näring ur En dåres försvarstal men det finns ingen Axel och Maria. Inte heller någon Siri eller August. Det blev en Hon och en Han som blev till Du och Jag. Nu står vi inför publikbesök och jag manar till lugn. Vi fortsätter arbeta, söka och experimentera. Må vi göra det till och med sista föreställningen. Må vi alltid göra det!

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg. Premiär 14 april.

Tystnaden hörs mest. Fem skådespelare agerar. Mitt i en scen får titelrollsinnehavaren blackout och tystnar. Inte ett ord kommer fram. Sufflösen avvaktar då aktören inte visat något tecken för hjälp. I tystnaden uppstår ett fantastiskt spännande ögonblick då alla på scen runt skådespelaren skärper sina sinnen i en slags självbevarelsedrift av splitterbombskaraktär. I ett ytterst kort blink försöker kollegorna instinktivt rädda den stumme, sig själva och spelscenen. Inte alltid i just den ordningen.

Skådespelaren som tystnat lider i sin tur panikens fasansfulla karusell och utstrålar ren och  skär skräck. Detta korta ögonblick som för skådespelaren är fasansfullt blir för publiken oerhört spännande och levande. För några korta ögonblick förenas tyst energi och får en tydlig riktning och när skådespelaren strax hittar tillbaka har åskådarna varit med om något magiskt. Detta att fylla tystnaden!

Åke Falks urhandel snett mitt emot Dramatens sceningång har jag sneglat på ett antal gånger. Men jag har aldrig vågat mig in. Den ligger där i gatukrysset och verkar ointaglig. Jag har gått och burit på en snygg men men relativt billig armbandsklocka som stannat och
som jag väntat på tillfälle att lämna in. Ur och Penn har väl legat närmast till hands.

Just denna dag kommer jag ut i vårsolen repetitionsstinn efter en dag i Lejonkulan. Det första jag ser är Falks uraffär och utan att tänka styr jag mina steg mot klockorna. Jag har ett batteri som ska bytas. Hos Falk är det lås och ringklocka som gäller. Jag känner hur mitt billiga armbansur ångrar sig i fickan, försent surrar det till i låset och jag tvingas vrida ner handtaget och ta steget in. Jag framför mitt ärende till en mycket tystlåten och sammanbiten man. Självklart byter han batteri, har jag tid att vänta?

Här verkar alla klockor ha lika rätt oavsett ursprung och utseende. Min billiga armbandsklocka tas varsamt omhand av vana Omegahänder. Jag sätter mig och räknar 27 pendelur och väggklockor i guld, alla tysta. Inte ett tick. Mannen bakom disken sätter koncentrerat luppen till ögat. Jag känner att tiden har stannat eller rättare, det är som om jag sitter mitt i tiden och att jag kan ta på den.

Hur lång kan en paus vara? När jag upplever tystnaden och pausen på riktigt så blir jag häpen över vilken energi som är i rörelse. Rädsla, förväntan, löfte. Det är i pausen det händer, säger vi på teatern. Och det är sant! Men teatertystnaden ställer krav. Den vill bli uppfylld och den måste ha någonstans att ta vägen. Pausen förtjänar jag när anledningen är tillräckligt stor och då kan jag fånga den, hålla den och försiktigt låta den föra mig vidare. Jag tyckte om när tiden stod stilla där hos urmakaren. Jag tyckte om den rörelsen. Den var lugn och vilsam. 200 meter bär jag försiktigt med mig minnet av denna stillhet och hoppas kunna våga övertyga ensemblen att kan Falk så kan vi.

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg.

Idag läser jag i SvD kultur under rubriken; ”Tystnadens strategi råder” att kulturdepartementet nu helt har tystnat. Jag hummar bekymrat över Schuelers ord och meningar. Jag bläddrar en sida och hittar rubriken ”Företagsevent knuffar ut kulturen”, stora svarta bokstäver, det börjar bli trångt i kulturhuset och själva kulturen får maka på sig. Vi lever i sanning i en absurd värld där kulturbegreppet har fått så olika innebörder att det håller på att dö ut. Vi förstår inte varandra och pratar därmed för döva öron.

Själv tänker jag att jag skall iscensätta ”Kulturens död”. Den skall sättas upp på en stor scen. Inga skådespelare. Ett svart rum med svagt sidoljus där vi anar konturerna av en Volvo. En tyst minut i 3 timmar utan paus med påbud i form av voice over där ett folkpartistiskt kulturborgarråd maler om faran med tomhet och att allt måste fyllas med tick och tack så att inte skattebetalarnas pengar rinner ut i sanden.

Jag stänger dörren ett ögonblick och låter allt det andra fara runt för sig självt. Jag har vågat mig på en ordning av scenerna vilket kommer att glädja sufflösen. Tålamodet har fått ett ansikte i denna välsignade person. Ensemblen har i smyg börjat göra en egen ordning så för att mota myteri kommer jag nu med nyordning. Och visst behövs det.

Scenerna har gått från den logiska och självklara indelningen A – G men börjat leva ett eget liv och tagit ett matematiskt utseende. Således kunde A försvinna och bli X. Y dök plötsligt upp vilken möjligen var mitten partiet i A som skulle tas bort och ersättas med slutet på scen E. Efter en viss förvirring fick vi till slut scen X, (C+A) vilket är lika med första A. Det vill säga C och A sammanslaget. Den som går under namnet: ”Ny början.”

Nej. Ja, jag har kontroll. Två fantastiska skådespelare som arbetar som om det vore en workshop. Och frågan är om det inte är det? Ett bra ord som jag översätter till verkstad. Låter det pretentiöst? Trasten med den gula näbben som nu definitivt har gjort vår balkong till sin matsal och toalett slutar picka äpplen och ser strängt på mig. Han flaxar till och sträcker på sig innan han återgår till näbbhugg.

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg.

Allt är lösryckt. Scenerna är lösryckta. Scenerna i scenerna ryckta. Replikerna i scenerna ryckta. Varför? Det är vanskligt men jag undrar om det går att gestalta minnen.  Två människor som sitter på sitt livs facit. Facit verkar inte stämma. De jämför frågor och svar och inte heller frågorna verkar stämma. Matematiken, den som kan vara så vacker men i all sin förgrening och utblomning kommer fram till något absolut.

I ”Fordringsägare” pratar de om ”summan”.

”Det finns ingen summa när man inte adderar, det blir en kvot, ett långt ändlöst decimalbråk till kvot när man dividerar och det inte går jänt upp.”

Han ville inte addera. Hon sa att hon kunde. Han trodde henne, men själv hade han inte gjort det. Hon trodde att han velat göra det. Då tröttnade han på henne och fick konvulsioner. Hjärnan höll på att spricka. Och då har han inte ens börjat addera…

Fragmenten skall hållas ihop och på något sätt vara förståeliga. Vi som åskådare kanske inte riktigt begriper allt. Men det får aldrig bli konstigt. Smatterband gjorda på kinapuffar.

Hur fattbart var det här?

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg.

HAN
Frack?

HON
Frack, ja.

HAN
Varför Frack?

HON
Maskerad.

HAN
Men, Frack? (Paus)
Igår kväll…

HON
I natt.

HAN
På festen!

HON
Maskerad!

HAN (Spottar)
Frack! Frack?

HON
Ja, Frack!

HAN
Man?

HON
Maskerad.

HAN
Men man!

HON
Man?

HAN
Man, med män!

HON
Nej.

HAN
Vad då nej?

HON
En Frack.

HAN
Fräckt!

HON
Vad då?

HAN
Med Frack.

HON
Fräckt med Frack?

HAN
Ja!

HON
Ja!

HAN
Inte så.

HON
Så, vad då?

HAN
Det är fräckt med Frack!

Tystnad.
HON lägger ner besticken och tittar upp mot taklampan.
HAN tar tag i gaffeln, fiser med munnen och låtsas som ingenting.

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg.

Vår lilla grupp har intagit Lejonkulan. I förgänglighetens namn har en produktion raderats från lokaliteten och finns nu kvar bara som fotofragment och högst exklusivt i de åskådares minne som var där och såg föreställningen.

Nu skall vi in och försöka skapa nytt liv, ett annat liv. Det är lätt att skapa liv i Lejonkulan. Det är lätt att ta död på liv i Lejonkulan.

Teaterrummet består egentligen av två rum som är väldigt intima. Nära och mycket nära. Och så foajén. Jag skulle nog vilja att foajén blir ett rum som mer påtagligt hör till teaterrummet.

När publiken kommer in från gatan så känner man direkt att det är en ny slags värld man inträder i. Kanske vi ska ha kvar gamla manus sidor, foton som ligger och dräller? Fästskärmen med inspirationsbilder på gamla skådespelare kanske ska få stå kvar?

Lars Hansson kanske ljuder från en högtalare. Stina Nordenstam…

En känsla av att vi i produktionen lämnat rummet för att snart komma tillbaka och jobba vidare. Det skulle i så fall inte vara som en ren utsmyckning utan en understrykning och påminnelse att det hela är ett slags undersökande arbete som helst inte ska gå i mål.

Det intima rummet.

Det räcker att en människa ställer sig stilla någonstans i rummet och får en lampa på sig så blir det intressant. Om en annan människa kommer in och ställer sig och tittar på den andra så blir det otroligt spännande. Nu börjar den första personen prata samtidigt som hon rör sig mållöst runt i rummet. Allt dör och blir tråkigt.

Lejonkulan uppmanar oss till att avstå. Jag har svårt för att avstå och redan denna vår första dag i scenrummet får jag känna på den maktkamp som vi nu måste utkämpa med rummet. Det gäller att vara listig, hård och insmickrande.

Jag går dock med glädje in i denna rumskamp. Lejonkulan vill det bästa och ställer krav därefter.

Avstå är ordet.

Jag måste hela tiden påminna mig om att vi måste hålla fast vid den experimentella hållningen. Resultatviljan och bilden av hur ett resultat skall se ut och vad den utgörs av är så oerhört starkt inpräntat. Den har startat en helt egen avdelning i hjärnan som drivs framgångsrikt på bekostnad av avdelningen för kreativt nytänk.

Nu vet jag inte om det är så nytt det vi håller på med, kanske tvärtom. Men jag vill att vi undersöker om det går att gestalta och kommunicera en litterär text som i det här fallet är ”En dåres försvarstal” där ett starkt och uttalat manligt JAG får se sig undanknuffad av en HON, som tar hans ord och meningar och själv uttalar dem. Vad blir det?

Vi har en början och jag tror mig ha ett slut. Där emellan ligger 6 – 7 kortare och längre scener. Jag vägrar foga ihop dem till en enhet – än.

Vi jobbar med scenerna en och en och hoppas att de själva skall hitta sin ordning.

Idag tackar jag Andres Lokko som för en tid sedan i SVD gjorde mig uppmärksam på Stina Nordenstam. Tack.

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg.