Dramatens blogg

Förhållandet mellan Strindberg och Dramaten hade under 1800-talets sista decennier varit rätt ansträngt. Teaterns ledare, den tongivande skådespelaren Gustaf ”Frippe” Fredrikson, var ingen Strindbergentusiast och den då obligatoriska censorn, den tidigare chefen för de Kungliga teatrarna Erik af Edholm, hade 1872 nesligt refuserat mästerverket Mäster Olof. Fortfarande 1890 ansåg han att beslutet var riktigt – inte minst med tanke på författarens senare ”afskyvärda produkter i smutslitteraturen”.

Till Damaskus 1900

Men när det nya seklet bröt in kom äntligen en islossning. Teaterns ledare sedan 1898, skådespelaren Nils Personne, var uttalad ovän med ”Frippe” och profilerade sig mer än gärna genom att spela Strindberg, som han uppskattade. På Dramaten blev Brott och brott en stor framgång i februari 1900 och kunde spelas över 40 gånger. Samma höst vågade teatern även ta upp Strindbergs mest avantgardistiska stycke, första delen av Till Damaskus. För en gångs skull kunde Dramaten gå i bräschen för något verkligt nytt.

Det stora problemet var naturligtvis hur man skulle omsätta pjäsens många närmast filmatiskt omväxlande scenbilder – sjutton stycken sammanlagt – till den påtagliga och handfasta sceniska verkligheten. Lösningen kom från Strindberg själv. Han hade studerat foton från insceneringen av det omtalade passionsspelet i Oberammergau i Tyskland och det blev ett fruktbart uppslag. På Dramaten upptogs scenen vid rampen av ett stort valv ovanför vilket stjärnhimlen gnistrade. I valvet ledde tre trappsteg upp till en inre scen, som snabbt kunde förändras genom olika fonder. Ytterst lite rekvisita användes. I asylscenen, styckets mittpunkt, fanns ytterligare en innersta spelplats tillgänglig. Härigenom skapades en distansering som upplevdes suggestiv och med stor verkan.

En avgörande roll fick ljuset. Bara två år tidigare hade Dramaten ersatt det gamla gasljuset med elektriskt ljus, vilket skapade helt nya möjligheter till uttrycksfullt scenmåleri. Detta förstod också regissören Emil Grandinson att utnyttja. Ytterligare hjälp fick man av den stämningsskapande musik Strindberg föreskriver och som utfördes till punkt och pricka.

Den okände gjordes av August Palme, som mer betonade värmen i rollen än djupet. Damen spelades av det unga löftet Harriet Bosse, sval men med en säregen, upphöjd utstrålning. Nog var många konfunderade inför Strindbergs och teaterns innovationer, men stycket kunde spelas tjugo gånger, vilket var en klar framgång. Senare har uppsättningen kommit att betecknas som en ”milstolpe” i svensk teaters utveckling.

Till Damaskus 1936

Det tog nästan fyrtio år innan pjäsen åter sattes upp på Dramaten. 1934 blev emellertid regissören Olof Molander Dramatenchef och han brann för Strindberg, i all synnerhet för hans sena dramatik. 1935 gjorde han en legendarisk uppsättning av Ett drömspel och året efter kom första delen av Till Damaskus. Pjäsen låg honom nära – Molander var en religiös grubblare, som 1945 konverterade till katolicismen. I sin uppsättning av Ett drömspel hade han betonat verklighetsanknytningen, det vardagliga i karaktärerna och detta kännetecknade även uppsättningen av Till Damaskus. Sven-Erik Skawonius hade gjort en vacker, lätt stiliserad dekor som växlade mellan franskt och svenskt, vilket fick en sällsam, drömlik effekt. Rundhorisontens oändlighetsperspektiv blev en effektfull bakgrund till händelseförloppet.

Lars Hanson gjorde Den okände i en lätt antydande Strindbergsmask och lät, förklarade Sten Selander, ”hela sitt oändligt nakna ansikte uttrycka vad som på något sätt döljer sig innerst i rollen – en liten vettskrämd och hjälplös pojke med dåligt samvete, som ändå inte kan förstå varför han ska pryglas så hårt”. Insatsen blev en av skådespelarens allra främsta. Damen spelades av Märta Ekström, behaglig, levande och varmt kvinnlig.

Till Damaskus, andra delen, 1944

Till Damaskus andra delen 1944. På bilden: Birgitta Valberg och Lars Hanson.

Sju år senare, 1944, fortsatte Molander med pjäsens andra del, i vilken även avsnitt ur den tredje delen hade infogats. Åter såg man Hanson och Ekström kreera de ledande rollerna, detta i Skawonius scenografi. Det hela blev en ”förunderlig blandning av lyrisk skönhet och vild, fantastisk marritt”, konstaterade Nils Beyer. Den sceniskt så tacksamma guldmakeriscenen, en av Strindbergs starkaste, fick här en kuslig aktualitet:

Tror du jag gjorde guldet för att vi och andra skulle bli rika; nej, för att ödelägga hela världsordningen, för att förstöra, ser du! Jag är förstöraren, världsbrännaren, och när allt ligger i aska, då skall jag ströva hungrande bland grushögarna och fröjdas vid tanken: detta har jag gjort, jag, som skrivit sista bladet i världshistorien, vilken härmed kan anses avslutad.

Åter imponerade särskilt Lars Hanson. ”Vilka förfärliga saker han än säger till sin hustru, gav han intrycket av en man, som adlats genom sitt lidande”, menade Beyer. ”Inte minst fängslande var hans stumma spel och hans sätt att lyssna – den blick han spände i sina medspelare, var en blick att genomtränga livsgåtorna med”. Rosor fick även Molander, som befäste sitt rykte som kongenial Strindberginterpret.

Till Damaskus 1960. På bilden: Lars Hanson

Våren 1960 återinvigdes Stora scenen efter en omfattande ombyggnad som hade pågått i nästan två år. Med en veckas mellanrum gavs tre stora premiärer som skulle visa att Dramaten nu var en fullskalig, tekniskt avancerad repertoarteater. Efter Hamlet och Trojanskorna bjöds publiken första delen av Till Damaskus, åter i Olof Molanders regi. Lars Hanson kröp än en gång in i Den okändes kostym. Damen gjordes av Gertrud Fridh – Märta Ekström var borta sedan åtta år.

”Mäktigt, tungt, förkrossande som en glaciär glider det s k invigningsprogrammet tum för tum över Dramatens tiljor”, skrev Ebbe Linde, som dock hade invändningar mot Hansons alltför långsamma spel. ”Personligen är jag inte svag för denna långsamhet som jag ofta finner något affekterad och vissa stunder odrägligt pretentiös. Det blir onödigt långt mellan pärlorna mången gång”. Inte minst för den brinnande och intensiva Gertrud Fridh blev Hansons långsamma tempi svårhanterliga. Hon kom inte till sin rätt i den hansonska sävligheten. Molanders beprövade koncept hade slutligen fått något musealt över sig.

Till Damaskus 1974. På bilden: Jan-Olof Strandberg, Anders Ek, Ulf Johanson, ensemble

Senast Dramaten spelade Till Damaskus var 1974. Då hade Ingmar Bergman tagit fatt i pjäsen. Eller pjäserna. Bergman gav första delen av stycket före paus, den andra därefter. Genom att ta bort de två sista scenerna i första delen tyckte han sig ha hittat en logisk fortsättning på dramat, en naturlig sammankoppling av texterna. ”Första delen har fortfarande nånting kvar av den gamla, visserligen uppbrutna men klart intimistiska, psykologiserande traditionen, medan den andra i varje andetag, i varje ögonblick är nyskapande och andas med en fruktansvärd intensitet, där pulsen går våldsamt och vad som helst händer”. Bergman såg delarna som ett organiskt helt, båda lika viktiga.

Scenografin, signerad Marik Vos, var i vanlig Bergmanordning ytterst spartansk, svarta intäckningar med endast några få dekorelement, en soffa, ett bord, det absolut nödvändiga. I övrigt arbetades det med ljuset, svart-vita projektioner och – i andra delen – grälla kostymer. Jan-Olof Strandberg gjorde Den okände, ”lika lite mystifierande som Lars Hanson”, skrev Åke Janzon. Damen spelades av Helena Brodin.

Den religiösa problematiken var dämpad, Bergman ”avmystifierar dramat”, menade en något besviken Bengt Jahnsson och han fick medhåll av Greta Brotherus: ”Bergman har avstått från religiös mysticism till förmån för huvudtemat, den omöjliga kärleken”. Men i hennes ögon var detta välgörande. Hon bjöd på följande konklusion: ”Det geniala i Bergmans regigrepp ligger enligt min mening dels däri att han gjort ondskan lika självfallen som oavsiktlig, dels däri att han fått vissa drag hos Strindberg att framstå som självironiska”.

För Bergman fanns det heller ingen anledning att överdriva det religiösa perspektivet. Enligt honom förhöll sig Strindberg avvaktande till frågan om livet efter detta: ”Jag menar att slutet på Damaskus II är fruktansvärt roligt när han säger: ’Kom präst, innan jag åtrar mig!’”

Det kan man hålla med om.

Dag Kronlund, chef för Dramatens arkiv och bibliotek