Dramatens blogg

Nu sitter vi på söndagsmorgonen bloggen och jag och bloggar lite efter en tallrik fil på balkongen. Veckan har varit tuff för oss båda men den kunde inte ha slutat bättre. Efter att ha tagit mod till mig och bjudit hem Bloggen på kvällste talade vi ut med varandra om vanföreställningar, rädslor och tillkortakommande. Det hela slutade med at vi skrattade åt alltihop. Efter skrattet tittade jag bloggen djupt i ögonen och frågade om den ville sova över. Det ville den. Så nu är det vi två eller rättare sagt jag eftersom den ju faktiskt varit mig hela tiden ända sen jag började jakten på den därutanför Dramatenhuset, jag sökte en blogg och hittade mig själv. Vilken resa och nu går den vidare förhoppningsvis till en lugn badvik i sommar där jag skall sitta och blogga i skuggan av ett lummigt träd. Vi ses där.

Som en liten bonus för alla teaterintresserade ungdomar följer här en liten teaterskola som jag hittat på. Varsegoda.

Torkels Teaterskola
Det finns många böcker och teorier i ämnet. När jag kom in på scenskolan minns jag att jag trodde att jag skulle få veta hemligheten och så att säga lära mig ”hur det gick till” så att jag sen skulle kunna tänka tillbaka på tiden när jag inte kunde spela teater och tiden efter, när jag kunde spela teater. Men detta har aldrig hänt. Det enda som har hänt är att jag hela tiden har varit ganska modig och försökt. Min taktik har varit ganska enkel, man skall säga replikerna så att de hörs utan att det låter superkonstlat och sen kombinera detta med lite fantasi om vad rollen ”håller på med” under tiden. Det är både lätt och svårt. Men som sagt det enda man kan göra är att börja försöka.

Det har hänt en läskig sak, precis när jag fångat bloggen och bundit fast den i källaren vid röret och trodde det hela var avklarat, sitter jag som vanligt och sminkar mig i min sminkloge.

Jag sitter där och pustar ut och tänker på hur låg lön jag har och om jag skall våga ta upp det vid nästa förhandling som jag skall ha om några dagar. Då plötsligt känner jag en närvaro av nånting. Jag tittar upp och ser till min fasa bloggen bakom mig i sin svarta kåpa. Jag vänder mig om för att huta åt den men då är den inte där!

Där bloggen stod i spegelbilden grinar istället ett stort huvud mot mig och det är inte vilket huvud som helst utan vår lönechef Staffan Rydén´s huvud. Han öppnar sitt stora gap och förkunnar med mullrig stämma: ”Nej, Torkel det blir ingen löneförhöjning för dig dessutom vet vi inte ens om vi vill ha kvar dig på teatern”. Jag slår mot huvudet i panik och försöker få det att försvinna, men då förvandlas det mitt framför mig till en liten enbent dvärg som står och runkar. Sen kilar han med ilfart ut i korridoren med ett gällt skri. Darrande sitter jag kvar på stolen och försöker förstå. Vad betyder detta? För det första verkar bloggen inte ha en fysisk kropp på det sätt som vi människor utan den förflyttar sig oberoende av tid och rum. Dessutom verkar den förkroppsliga mina innersta drömmar och mardrömmar och spela upp dem för mig precis när jag tänker på dem i realtid. En projektionsyta för mina innersta tankar, förkroppsligat. Vad skall jag göra av detta. Det blir ju pinsamt i lunchrummet om det står en enbent dvärg framför mig hela tiden på bordet mens jag äter och som dessutom runkar sitt lilla dvärgastånd. Jag måste förgöra honom. Men det är ju mig själv jag måste förgöra då. Jag måste kanske bli vän med honom istället. Bjuda hem honom/henne på te och tala ut så att jag får kontroll över situationen. Sagt och gjort jag bjuder hem den på Te. Så får vi se. Imorgon.

Trött efter misslyckandet, bestämmer jag mig för att prova en ny taktik. Jag beger mig till ett ställe som kallas artistfoajén, skådespelarnas rastplats här på teatern. Med mig har jag ett rep och en chokladkaka. Jag tänker gillra en fälla för att fånga Bloggen innan den gör alltför mycket skada.

Nu är det bara att sätta sig och vänta, jag känner mig lite fundersam och tänker på all nyfikenhet och allt intresse som verkar finnas därute på vad som egentligen händer här inne i Dramatenhuset. Vad är egentligen ett hus förresten, det är ju bara ett skal med en historia och förhoppningsvis ett innehåll. I det här huset finns mycket historia, ibland lite för mycket kan det kännas som, som att all historia skulle göra jobbet åt oss. Vi som arbetar här måste ta avstamp och skjuta ifrån och ta sats med vår ärofyllda Historia som språngbräda men inte sitta fast i den och tro att den skall ge oss nånting utan att vi anstränger oss lika mycket som dem som skapade den. Men som sagt det finns ju en djup…oj nu drar det till i repet, jag tittar fram ur mitt gömsle bakom spegeln och hjälp där sitter nå´t i fällan, yes det är bloggen, nu är du fast och skall föras tillbaka till dit du hör hemma. Men först skall jag tvinga dig att baka Trolldegskakor till hela Don Carlos-ensemblen som straff för att du varit olydig. Fy!!

Det grävs och rotas i marken precis utanför Dramaten närmare bestämt framför trapporna. Det ser ut som ett helt vanligt vägarbete men enligt säkra källor håller här på att beredas plats för en livs levande Blogg.

Här står jag nu en tidig måndagmorgon, ingen misstänker något eftersom jag står som mig själv, skådespelaren Torkel och låtsas se ut som om jag tänker på olika teaterrepliker (som vanligt). Det jag i själva verket tänker på är något helt annat. Jag skall försöka tränga mig in bakom avspärrningarna framför trapporna för att få mig en titt på vidundret. Hu, jag känner mig lite nervös inför uppdraget. Inte konstigt eftersom jag inte riktigt vet vad som väntar eller ens hur det/den ser ut. Vad vill den, och varför har Dramaten satsat på att köpa en så dyrbar sak? Den måste ju vara till för något? Skall den öka biljettförsäljningen? Skall den garantera konstnärlig kvalité eller har den kanske något med Genus att göra, det kanske är en stor Honblogg som vill äta upp mig för att bereda plats åt en kvinnlig kollega. Frågorna hopar sig och det hela verkar mer och mer läskigt. Bäst och skrida till verket innan jag skrämt upp mig själv alltför mycket.

Med några snabba rörelser och ett hopp är jag innanför avspärrningarna, de specialutbildade Blogginstallatörerna (alla utklädda till vägarbetare) såg mig inte. Jag hukar under en lastbil och kryper närmre men där mitt på grusplanen är ingenting. Bara en tom yta och några installatörer som står och snackar om att dem måste gräva djupare. Hmm? Antagligen för att den skall kunna stå så stadigt och säkert som möjligt, säkerhetsåtgärder för att Benny och hans stattsteatrare inte skall sno vår dyrbara Blogg mitt framför ögonen på oss nu när vi faktiskt är först med nånting. Bra tänkt. Men var är den nudå? Aha, inne i den blå containern såklart, jag smyger runt och tittar in. Nej, bara ett tomt stort mörker och en svag lukt av rök. Röker Bloggen!! Aha, det är därför den skall placeras här utanför själva teatern och inte får komma in. Medans mina tankar far hör jag plötsligt ett ljud till höger om mig. What!

Ljudet leder mig ner i ett grushål invid Dramatenhusets vägg. Men det är ju inget där. Jag håller andan. Det verkar komma från det gula röret. Jag lägger mig ner och lyssnar. Där är det igen som ett svagt brum, ett kylskåp på tomgång eller en klagosång. Plötsligt slår det mig, det är Bloggen, naturligtvis! Bloggen kallar mig till sig. Den kan ju inte förvaras ute på gatan under själva installationsarbetet utan har tagits in under tiden och befinner sig inne i själva huset. Under huset. Jag måste dit in. Jag känner den, det drar mig mot sig…

forts. följer imorgon på min…

Hej alla bloggare, vilka är ni? Säkert många olika? Vad kan ni vara intresserade av, säkert olika. Vad skall jag skriva, till vem skall jag skriva och varför? Jag får försöka inbilla mig vad ni kan vara intresserade av och vem ni kan vara? Jag heter i alla fall TORKEL och är skådespelare här ”vid” Kungliga Dramatiska Teatern. Från början kommmer jag från Lund i Skåne, min pappa var arkeolog och min mamma biblioteksassistent och det var ingen självklarhet för mig att börja med teater. Det gick via musikintresse , amatörteatergrupp till scenskolan och vidare till olika teatrar i Sverige: Gävle Folkteater, Göteborgs Stadsteater, Teater Bhopa, Teater Tamauer o.s.v. När jag så år 2000 var med i en uppmärksammad film som hette Jalla Jalla ringde Stefan Larsson från Elverket efter några månader och frågade om jag ville komma dit och vara med i en pjäs. Det ville jag och sen dess är jag alltså här. Ok, det var en kort presentation av mig själv och nu över till själva ”bloggandet”.

Bloggi bloggi blogg. Bloggi blogg blogg blogg blogg blogg blogg blogg bloggi bloggi bloggi blogg blogg. Bloggi bloggi bloggi, blogg blogg. BLOGG! BLOGG! BLOGG!!! Bloooooooooooooooooooooooooooo oooogi!! Blogg. Blogg. Blogg. Blogg. Blogg. Blogg. Bloooooooog! Blogg? Blogg!

Wow, mmm, nice vilken känsla, varför har jag inte gjort det här förut. Det var ju asskönt, kan inte vänta till att få blogga mer imorgon. Hoppas ni hänger med då för då kommer några riktigt sköna bloggar plus ett reportage om Blogg-sprängningen utanför Dramatentrappan där det skall installeras en riktig livslevande Blogg i naturlig storlek. Mycket hemlighetsmakeri kring detta.