Måste avsluta med att säga att jag är väldigt glad att Dramaten har dragit igång en blogg där konstnärer får uttrycka sina åsikter om precis allting. Initiativet är kanon! Jag tycker att Dramaten borde skapa en blogg där alla som arbetar på dramaten kan få möjlighet att diskutera teater, konst och kultur helt öppet. Ju högre det är i tak desto bättre. Jag tycker inte om snacket om ”det löser vi internt” Det är för mycket maffia.
Jag tänker fortsätta blogga på min hemsida www.morganalling.com.
”Hur gör jag för att bli skådespelare”?
Det är en väldigt vanlig fråga jag får från unga. Jag älskar den frågan, då går jag igång. Jag frågar oftast då: ”Varför vill du bli skådespelare?”
Svarar de då ”för jag älskar att stå på scen och jag tycker det är så kul att spela teater” – då kan jag snacka i en timme om hur de ska läsa mycket pjäser och böcker. Sätta upp föreställningar tillsammans med sina vänner. Aldrig ge upp, fortsätta drömma, fortsätta utvecklas, gå kurser, sök scenskolorna, gå teaterskolor, ta kontakt med skådespelare och läs tillsammans med dem, sök statistroller. Men framför allt starta egna grupper, sök pengar och sätt upp era drömföreställningar.
Många elever jag haft på scenskolan vet inte vad det och hur de ska göra när de går ut skolan. De skickar sina brev till teatercheferna och hoppas bli anställd ett år. De står med mössan i hand och hoppas på att bli upptäckta. ”Nej”, säger jag… ”visst sök, men kom ihåg, ni är konstnärer. Det är ni som skapar konsten, stå inte och vänta. Starta egna grupper, sätt upp projekt tillsammans. Prata, diskutera, skapa”.
Jag hade aldrig kommit så långt som jag gjort om jag inte haft mina år i Malmö då jag startade olika teatergrupper och jobbar runt i olika källarprojekt. Man lär sig hantverket innan och utan, man gör sina misstag, man lär sig ljussättning, scenografi, publikarbete, produktion och man inser hur viktiga alla olika yrkesroller är. Respekten för varandras olikhet men tillsammans blir man stark. Man lär sig att jobba med en publik. Misstagen är guld värda.
När jag undervisat på scenskolan och frågat varför de går där så har jag fått till svar: ”För att bli känd”.
Ridå.
Känd för vadå?, brukar jag fråga. Känd kan vem som helst bli. Du kan döda tre personer på sergels torg, skriva en bok om det så blir du både känd och rik. Frågan är alltid på vad vill man bli känd. För att man är en duktig kreatör, artist, skådespelare.
Att bli känd kan vara en drivkraft men jag tror att när man inser hur hårt jobb det är och hur lång tid det tar så blir många bittra på branschen innan de når sina mål.
Nej, ut och skapa och ha skoj på vägen. Vi har världens bästa yrke och vi får, i bästa fall, betalt för det. För det måste vi kreatörer börja med. Ta betalt för att vi gör det vi älskar.
vem hejade du på i Let´s Dance-finalen? jag tycker att du borde ha vunnit!
Kram! Anna
Svar: Hej Anna. Jag kan inte annat än hålla med dig… jag borde ha vunnit 
) Eftersom jag inte gick till final så höll jag på Magnus. Laila var fantastisk och gjorde riktigt bra danser. Det har hon gjort hela säsongen. Det är inte så konstigt eftersom hon är utbildad dansare. Varken jag eller Magnus har tidigare dansat så därför blev jag glad att Magnus, som haft en enormt utveckling, gick och vann. Sen Utsåg Laila mig tidigt som sin huvudmotståndare och började konkurrera stenhårt. Jag ogillade det ganska mycket för jag vill verkligen bara ha kul när jag jobbar. Tror inte på konkurrens på det sättet. Så det blev lite väl mycket skit som inte har med dans och tv-produktion att göra. Jag vill dansa och göra bra tv, inte snacka skit.
Har du någonsin spelat i en pjäs som du inte gillat, och i så fall – hur hanterade du det? Tack för en bra blogg!
Margareta
Svar: Ja, det har jag. Flera gånger. När man går in i ett projekt så gör man det utifrån att man gillar pjäsen och sammanhanget men efter ett tag så inser man att nej, det här var inget kul alls. Då måste man som professionell försöka hitta anledningar till varför man ska fortsätta. Det finns inget värre än energitjuvar som dränerar en på all kraft med sitt snack, även om det är skitdåligt det man gör så kan man hålla käft och ha kul istället. Vi vet ju alla att det är piss och helvete vi spelar. För att överleva måste man tänka på publiken som är där, att vi har kul tillsammans eller att för varje dag som går så närmar man sig slutet. Det finns alltid nån anledning att vara glad.
Jag har hoppat av en gång. Det var på Nationalteatern och vi skulle spela ”Fem ljus för talejten” detta var 1990, jag mådde verkligen inte bra och till slut var jag tvungen att säga till. Mår man inget bra så måste man bryta. Jag älskar det här yrket och den här branschen för mycket för att ha tråkigt, vara utsatt för mobbing, som jag varit en gång i tidernas begynnelse, eller för att göra saker man inte tycker är kul. Jag vill brinna för det jag gör, oavsett om det är Norén, Shakespeare, musikaler, barnteater, läser in en talbok eller håller föredrag. Jag har varit med om för mycket skit i mitt liv för att slösa bort min tid på skitstövlar. Därför väljer jag ofta mina sammanhang idag med omsorg. Jag har ju kommit så långt i min karriär och min personliga utveckling att jag har den möjligheten. Det kunde jag inte göra i början, och man bör inte vara speciellt kräsen heller. I början av karriären måste man jobba och slita som en galning med allt och alla. Men aldrig tillåta andra att sätta sig på en, naturligvis.
Idag försöker jag alltid skapa en god stämning från början av en produktion. Jag tror nämligen inte alls på myten om ”den lidande konstnären”. Jag är övertygad om att man kan göra bra konst även det handlar om mord och våldtäkter utan att för den skull gräva ner sig i det svarta hålet. Vi ska dit för att hämta erfarenheter för att gestalta det på scen, men det kan vara lustfyllt också. Kanske inte i stunden, men allting runtomkring.
Jag vill alltid ha högt i tak när jag jobbar, det måste vara prestigelöst! Annars kan jag lika gärna jobba med nåt annat. Jag älskar min konst för mycket för att vara ”skitnödig”.
Jag har fått lite frågor som jag tänkte svara på.
…
…
Vad har du i din ipod just nu?
/ Lars
Svar: Just nu snurrar det mycket Mando Diao. Sen ska jag vara med i Hairspray till hösten och därför lyssnar jag mycket på ”Timeless to me”, den låt jag ska sjunga tillsammans med Rolf Lassgård.
Från festen i går.
Igår vad det party. Sista Let´s Dance och rätt man vann. När jag nu inte kom till final så kändes det riktigt bra att Magnus vann. Vill inte gå in närmare på varför, men Laila har inte varit den schysstaste hästen i stallet om man säger så.
Därför blev det ingen blogg igår. Sorry!
Läste om feministprojektet ”I väntan på Godot” på Stadsteatern i DN igår. Jag vet inte vad det är i mig som gör att jag tycker det känns så mossigt med sex gubbar, alla fantastiska i sig, som onanerar sin förträfflighet. Ja, jag vet att jag gör exakt likadant här på bloggen och visst det kan jag skämmas för. Ta bara min egna föreställning ”Fullbokat”, den är visserligen skriven av en kvinna, producerad och marknadsförd av kvinnor, teknikern har varit kvinna och jag gör 10 olika kvinnor i föreställningen… wow, så Queer ) Men det är ändå män på de viktiga posterna som skådespeleri, regi, översättning, scenografi.
När jag gick teaterhögskolan för 20 år sen så var det en enorm debatt kring jämlikhet och genus. Det gör den fortfarande men varför händer det ingenting… eller gör det det? Det kanske bara är jag som är hemmablind. Jag anser mig själv vara ganska jämlik och tänker ofta utanför ramarna. Men nånstans är jag ändå inte det eftersom vi föds in i och växer upp med de sociala mönstren som skapar våra ”roller” och gör hur vi jobbar med varandra och vad vi kreatörer ger ut. Könsrollen sitter oftast som en konstruktion i min hjärna och har man ingen koll så är det klart jag kör på i gamla hjulspår.
När jag var med i ”Blanche och Marie” som Hilda Hellwig regisserade så upptäckte jag nånting intressant. Pjäsen handlar om två starka kvinnor, regisserad av en stark kvinna. Männen i pjäsen var ganska sekundära. Så som kvinnorroller ofta är genom världsdramatiken. Jag spelade två roller, Babinski och Marie Curries älskare Paul. När vi repeterade så var diskussionerna som alltid intensiva och givande, men jag var aldrig med i dem. Det var tjejerna som diskuterade. Jag kände att jag aldrig kom in i debatten, stod mest och tittade på. Förstod inte varför, jag som alltid brukar vara aktiv. Jag insåg då plötsligt att det är ju så här kvinnor genom tiderna måste uppleva det. Min roll var viktig men inte intressant. Det viktiga och svåra frågorna fanns i kvinnorrollerna och det var därför jag stod utanför.
Det var en aha-upplevelse och jag snackade med Elin Klinga om det här. ”Ja, nu får du känna på…” skrattade hon och vi garvade. Men samtidigt. Det ligger nånting i det.
”I väntan på godot” kommer bli en supersuccé, eller det är redan på pappret en kritiker- och publiksuccé som jag gärna vill se och jag älskar de där gubbarna för att de är fantastiska konstnärer och jag har ingen lust att förbjuda nån sin konstnärliga frihet. Tvärtom uppmanar jag alla att brinna för det de vill berätta, man som kvinna, ung som gammal, svensk som invandrare. Bäst är när vi gör det tillsammans så det inte blir ”Alibi-projekt” utan en självklarhet.
Jag vet att det här ämnet är känsligt och jag vill inte trampa nån på tårna. Men det får samtidigt inte bli som när jag och Lennart Lindén föreläser om konflikthantering då en kvinna ställer sig upp i publiken och skriker:
”Du har ingen rätt att diskutera feminism för du är inte KVINNA!!!” sen slängde hon igen dörren och gick.
För övrigt tycker jag att Samuel Beckett och Per Olov Enquist är väldigt lika. Fördjäkla bra dessutom.
Precis kommit in på scenskolan 1986.
Marie-Lousie Ekman lär ha sagt: ”Utan konst hade jag varit psykiskt sjuk eller kriminell ”. Jag håller med henne. Dock inte att jag skulle bli psykiskt sjuk utan stridspilot. Eller, det kanske är samma sak
Jag har alltid sökt kickar. Hoppat från höga höjder, slänga mig ut för trappor. Gått fram till den största och starkaste killen på skolgården och sagt nåt spydigt och sen fått springa. Jag har blivit hotad till livet några gånger, skadat mig rejält enbart i syfte att uppnå den ultimata kicken. Att ligga nära döden var att leva.
Första gången jag stod på scen så insåg jag; ”Shit det här är nog det värsta och bästa jag varit med om”. Jag var livrädd och kände mig för första gången verkligen levande. När jag dessutom fick en klapp på axeln av läraren som inte gillade mig så kände jag… ”yes detta är min grej.”
Jag blev utkastad från klassrummet varenda lektion så jag hade en egen bänk i korridoren. Där satt jag mesta tiden av mellanstadiet. När min fröken, Anna-Stina Orstadius, slängt ut mig för femtioelfte gången stod hon kvar i dörren och stirrade stint i ögonen.
- ”Antingen blir du cirkusartist eller skådespelare!!”
Jag tänkte:
- ”Wow är det så här man gör.”
Jag har alltid sökt mig till kickarna. Det var en kick att syssla droger och inbrott osv. Men varje gång vi skulle iväg så ångrade jag mig… Jag kände att jag hade ett annat mål. Jag ville nåt annorlunda. Visst, jag ville leva farligt och gjorde väl rätt mycket bus, men jag ville leva farligt på riktigt, med livet som insats. Att gå upp på scen och stå där helt naken, inte bokstavligen, men som människa och hundratals människor tittar på en och avkräver; Entertain us!!
Det är på liv och död.
Skitsnack, recensioner, kollegors omdömen, pedagoger som talar om för unga tjejer att de är för tjocka och bör banta, pedagoger som talar om för unga killar att de bör vara ännu mer manliga, kollegialt skitsnack om vad som är ”rätt sätt att spela teater” ”rätt teater att vara på” ”Hur man ska vara för att lyckas” är för mig förödande för unga förmågor.
Från "Hamlet om vi hinner"
Ett magiskt teaterögonblick som jag alltid kommer bära med mig var när vi var, med samma föreställning som jag skrev om i förra inlägget, i Zimbabwe och spelade på Harare culture festival för många år sen. Publiken bestod enbart av vita eftersom varje biljett kostade tre månadslöner. (Det rådde vi bot på andra föreställningen då vi smugglade in alla som inte hade råd). Föreställningen gick kanonbra, publiken skrattade faktiskt åt exakt samma saker som i Sverige. Vi spelade på engelska och plötsligt kommer Lasse av sig i sin monolog där kungen håller sitt tal till Hamlet om att han ska ”lägga av sin sorg och se i mig en far”. Vi improviserar lite grann att han har kommit av sig. Lasse går fram till sufflösen Filippa för att fråga.
-Where was i? Säger han på dålig engelska. Alla skrattar.
Plötsligt hörs en stämma från publiken. Alla tystnar. På perfekt brittisk engelska hörs kungens monolog exakt där Lasse kom av sig.
”But, you must know, your father lost a father;
That father lost, lost his, and the survivor bound
In filial obligation for some term
To do obsequious sorrow: but to persever
In obstinate condolement is a course
Of impious stubbornness; ’tis unmanly grief;
It shows a will most incorrect to heaven,
A heart unfortified, a mind impatient,
An understanding simple and unschool’d:
For what we know must be and is as common
As any the most vulgar thing to sense,
Why should we in our peevish opposition
Take it to heart?”
Allt stannar av. Vi går ut bland publiken och då står en svart kvinna upp och läser helt perfekt. Jag tar upp henne på scen. Tar av Lasse hans krona och mantel och sätter på den på kvinnan. Säger till Lasse att han fått sparken… sorry, your fired!
Sen kör kvinnan, inför 95% vita män, hela monologen. Tiden stod stilla. Hon är klar och publiken ger henne en otroligt varm applåd.
Jag har burit med mig det minnet som ett stort teaterögonblick, det var så vackert.
