Författararkiv

03 april 2009
manusarbete

Manusarbete.

Killinggänget – ett dött marsvin

03 april 2009

Det ringer frenetiskt i telefonerna på Dramatens biljettkassa och tant Gull-Britt, vår vänliga och korrekta biljettförsäljerska, svarar “-Dramaten biljettbokningen!” En artig herre i luren “-God dag, jag skulle vilja boka biljetter till det där NileCity-gänget?” Gull-Britt “–Ni menar Killinggänget?” Artig Herre” –Ja, alltså dom där… Han med hakan!” Gull-Britt “–Jag tror min herre menar Killinggänget.” Artig Herre “–Ja, det är en som snubblar och hostar hela tiden och en som svär. Jag tror en av dem är undernärd. Dom är en humorgrupp.” Gull-Britt “–Ja, det är Killinggänget!” Artig Herre “–Aha, då vill jag boka en biljett. Jag vill sitta långt bak och helst bakom en pelare så jag kan fnissa för mig själv. Jag vill inte att min glädje syns. Är det en rolig föreställning?” Gull-Britt “–Den är nog både rolig och tragisk, den har inte haft premiär än så jag har inte sett den själv”. Artig Herre “-Vad heter pjäsen?” Gull-Britt “–Den har inget namn ännu”. Artig Herre “-Inget namn? Det är väl inte roligt? Jag vill sitta bakom en pelare och känna glädje”. Gull-Britt “-Då kanske ni vill avvakta tills den har haft premiär?” Artig Herre “-Avvakta? Ska jag sitta här och invänta Humorn? Jag vill att humor skall uppstå på en tid som jag har bokat in och helst bakom en pelare.” Gull-Britt “Ja, men det blir nog svårt för mig att tillgodose innan 19:e september då pjäsen haft premiär.” Artig Herre “-Jag förstår, då ber jag att få återkomma. Jag är ledsen om jag verkat otydlig eller möjligen aggressiv men humor är inget man skämtar om”. Gull-Britt “-Absolut inte, ni är hjärtligt välkommen att ringa igen”. Artig Herre “-Tack men jag kommer inte att ringa igen, jag kommer att infinna mig personligen i biljettkassan så att ni även kan avläsa mitt kroppsspråk. Jag vill inte att det sker några missförstånd. Tack för vänligheten. Adjö!” Gull-Britt “-Adjö!”

Alla dessa förväntningar. På vad kan man undra. Jag passerar Dramatens sceningång och börjar genast fantisera om kollationeringen om en dryg månad. Hur kommer det att låta där i det kala rummet? Hur skall vi angripa denna vår märkliga idé? Vad skall jag ha på mig? Kanske ta med en vetekrans med pistasch till kafferasten? Vad ska folk tycka? Bryr vi oss om det? Blir det roligt? Blir det kanske obegripligt och introvert?

På natten drömmer jag att jag är guide på Dramaten och visar runt Killinggänget i lokalerna. När vi passerar Bergman rummet märker jag att jag har ett koppel i handen. Jag vänder mig om och ser i änden av kopplet killinggänget transformerat till ett dött marsvin med ögon i nacken. Jag vaknar med ett ryck, stiger upp, tar ett glas vatten och gnolar på Afzelius gamla dänga: “För när vännerna försvinner eller kärleken tar slut, ser man allt med lite andra ögon. Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se skillnad mellan sanningar och lögner. Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar. Säjer du att du är min vän så är du kanske det.”

Robert Gustafsson, Killinggänget.

Maskinen

02 april 2009
20090401135

Maskinen.

Jag är med i Killinggänget, ett gäng som livnär sig på att göra roligheter. Ibland måste gänget samlas lite i skymundan, utan närvaro av de som skrattar åt dem, bara för att få skratta lite själva – åt varandra och för att det är skönt att ha roligt utan plikter. De få gånger Killinggänget får tillfälle att göra detta, dyker vissa skämt upp gång på gång med en sorts manisk repetitivitet. Skämtet är roligt de första nio gångerna, tappar sedan betydligt i kraft, men vid den hundrade upprepningen ömsar skämtet skinn och blir roligt igen, inte bara av sin lustighet – utan för att det sagts så många gånger. Ett trams-mantra.

Det finns en herre vi samarbetat med, vars namn vi anser vara det tråkigaste namn en människa kan ha. Från detta namn har vi vävt en gobeläng av historier där han figurerar, Herren Med Det Tråkiga Namnet. Får vi tråkigt kan vi utropa namnet och liksom komma upp på rälsen igen.

Vi har också under många år skrattat åt en Maskin vi hittat på. Inte bara Maskinens beskaffenhet utan även dess namn ger prov på lägsta möjliga smak, den är helt enkelt vidrig. Att en sådan Maskin skulle få finnas, att den skulle göra det den gör och dessutom heta som den heter – är i det närmaste utopiskt. Vi har nu funnit det intressant att försöka göra verklighet av Maskinen. Den är i full produktion i Dramatens verkstäder, under formmässig ledning av vår scenograf Rufus Didwiszus och rent handgripligt av smeden Johan Wessel (inte Lars Björkqvist som tidigare angavs). Den är långt ifrån färdig, men redan nu kan man ana dess vidrighet.

Tomas Alfredson/Killinggänget

Ju mer socker desto bättre

01 april 2009
mluuk

Foto: Teet Sirotkin

Jag är pappaledig och sitter på ett fik i Tunisien och äter pannkakor tills min dotter vaknar. Jag försöker hälla på väldigt mycket socker på pannkakan. Ju mer socker desto bättre. När sockret går upp i huvet blir jag glad och oövervinnerlig. Så länge sockret virvlar runt i huvet tror jag att jag ska kunna stå på scen och sjunga och dansa inför tusen betalande människor när jag i normala fall tycker att det är väldigt besvärligt att tala med bara två. Å andra sidan tror jag Börje Ahlstedt också tycker det är besvärligt att tala med två människor. Ju mer jag tänker på det tror jag att Börje Ahlstedt är helt inkapabel att tala till bara två människor. Jag kanske är som Börje Ahlstedt, jag var född att tala till massorna, det är bara i det lilla formatet jag blir generad…

Det är så jag ska umgås i framtiden. Tala från en scen till andra människor. Tala till folk som betalt för att se mig. Jag sitter på en scen och äter pannkakor, jag talar till folk som betalat för att se mig göra detta. Min familj sitter på främre parkett och jag berättar för dem att på fredag så ska vi äta middag tillsammans och sen så ska vi se på film. Min familj buar åt mig, de tycker jag är tråkig. ”Hitta på nåt nytt!” skriker de. På fredag blir det ostfondue och sen åker vi ut och spelar frisbee-golf, säger jag. Min familj buar åt mig igen. De kastar grönsaker på mig, varför har de tagit med sig grönsaker? Nu sjunger jag och dansar, jag ger dem det bästa jag har, de sitter uttråkade med armarna i kors. Jag lommar av scenen med huvudet hängandes. Bakom ridån beställer jag en ny pannkaka, rikligt med citron och socker. Plötsligt sparkar glädjen in igen, jag rusar tillbaka ut på scenen, jag harklar mig så vackert som ingen man harklat sig förr, jag har ursköna vader, jag längtar till ett varmare land, det spritter i hela kroppen, publiken äter ur min hand, min familj äter ur min hand. Efteråt: ”Pappa, vi vill ha dig för oss själva, du får inte gå ut på scenen mer.” Ledsna medmänskliga minen: ”Pappa måste, pappa saknar självkänsla och måste fylla hålet med publikens bifall.”

Martin Luuk, Killinggänget

Vad handlar det om?

31 mars 2009

Kl 10 idag så har jag blivit nedkallad till biljettkassan för att berätta för personalen där vad vår pjäs handlar om. Tydligen ringer det folk och frågar och biljettförsäljarna vill kunna förklara vad det är dom ska sälja. Det låter helt rätt och riktigt tycker jag. Problemet är att jag inte vet vad jag ska säga. Alltså jag vet att det är en pjäs och inte nån slags revy, jag vet att den har en handling även om den kanske inte är en glasklar ”överste Senap slog ihjäl professor Plommon med eldgaffeln i biblioteket”.

Jag vet också att alla vi är med och spelar samt att vi har haft lyckan att få med både Malin Ek och Reine Brynolfsson. Den har scener i sig som förhoppningsvis är roliga och andra som är lite ledsna… men vad handlar det om? För det är ganska läskigt att basunera ut vad en hel grupp vill när man själv bara är en liten kugge i maskineriet. Så även om jag tror att jag vet vad det handlar om så är jag nog lite rädd för att säga det. När man är 7 personer som jobbar tillsammans så kommer resultatet att tolkas på minst 7 olika sätt.  Jag är t.ex helt övertygad om att Percy Tårar handlade om Allan i Dalens kamp att våga vara sig själv i ett allt mer genomkommersialiserat samhälle. Men det var jag nog rätt ensam om.

Jag skulle säga att den här nya pjäsen handlar om en grupp som nog innerst inne har bestämt sig för att dom ska sluta vara en grupp. Det handlar helt enkelt om en skilsmässa. Varför ska vi fortsätta att vara ihop? Var går smärtgränsen? Varför är det alltid den som inte vill som bestämmer i ett förhållande. Kort sagt så handlar den nog om att vi borde lägga av. Sen vet jag att det är andra i gruppen som inte alls tycker att den handlar om det och dom kanske har rätt. Det här kanske inte alls är slutet, utan början på nått nytt och stort och alldeles fantastiskt. Men jag tror att den handlar om slutet. Det är nog därför det är så svårt för mig att försöka förklara vad det handlar om. För jag är rädd. Jag är rädd för att jag kanske har rätt den här gången.

Killinggänget / Henrik Schyffert

Minne-manne-månne

30 mars 2009
minne
Vi har i dag provat Dramatens minne-manne-månne-spegel. Den finns i skådespelarloungen intill stora scenen. Rummet ser ut som en herrklubb från 1912 med oljemålningar av herrar på väggen. Spegeln är i alla fall som ett stort skåp och om man står framför den så ser man sig själv i tre upplagor. Framifrån och från båda sidorna. Det blir mycket. Jag kan förstå att man lätt får för sig att det är så det ligger till… Jag är inte en utan jag är tre.
Killinggänget/ Johan Rheborg

Ett stort kliv

30 mars 2009

LONDON I går, på en lokaltidnings interwebsida, läste jag den första intervjun med Henrik, Johan och Tomas om vår pjäs. Och för första gången sjunker en del information in och blir verklighet. Saker som jag tidigare bara skjutit framför mig som något som kanske ska hända någon gång i framtiden. Absolut inte nu, inte i år. Och definititivt inte om redan bara fyra-fem månader. Såna smågrejer som att vi ska ha en alldeles färdig föreställning till den 19 september och att jag själv vid 42 års ålder plötsligt ska begå scendebut tillsammans med mina riktiga skådespelarvänner samt – för att göra det hela lite mer smärtfritt och enkelt – Malin och Reine, några av Dramatens bästa skådespelare, också. Jag är ganska glad att Martin (Luuk) också sitter i min båt.

Men hur plågsamt jag än tycker att det känns så måste det göras, inte bara för Killinggänget, utan även för Rockjournalister Utan Gränser.
Detta är ju blott ett litet steg för Killinggänget men ett oerhört enormt kliv för den svenska rockjournalistiken. Så vitt jag vet stod aldrig någon från tidningen Schlager eller ens Sound Affects, Jörvars Gosskör eller den nuvarande Sonic-redaktionen någonsin på Nationalscenen.

Jag tar ansvaret helt och fullt på mina taniga axlar att som första svensk representera rockjournalistiken jämsides August Strindberg, Jarl Kulle, Ingmar Bergman och Lil Terselius. Det är ingen avundsvärd uppgift men den måste utföras. Det är försent att stanna nu.
To rockjournalistisk infinity and beyond!

Andres Lokko, Killinggänget


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 79 andra följare