Dramatens blogg

Jag sökte till scenskolan för att spela Strindbergs kungar, och generaler och sånt där. Det var därför jag ville bli skådespelare. Jag hade inga tankar på att åka till Hollywood, eller ens att jobba med svensk film. Jag ville till en stor teater. Eftersom jag är från Göteborg var det mest Stadsteatern där som jag gick och tänkte på, men så blev det Dramaten. Jag ville spela teater och jag spelar teater. Det kan låta som att jag inte har några ambitioner men då får det göra det.

Jag hoppas att teatern ska utvecklas och hänga på det nya, men vi får aldrig tappa kontakten med det gamla. Och det gör vi inte heller, eftersom vi spelar så satans mycket klassiker. Man kan tycka att det är mossigt, men det måste det få vara också. ”A rolling stone gather no moss” säger man. Det måste röra på sig, men man måste ändå ta tillvara på arvet utan att vara för respektfulla. Apropå det var det någon som frågade mig om det inte är gammal publik på Dramaten. ”Nja, jag tror att de är något yngre än de som går och tittar på Rolling Stones” sa jag.

Fotboll är den roligaste sporten, om det är en vettig match. Som häromveckan mellan Manchester United och Inter. Jag har ingen sån kanal, så jag trängde mig in på Tudor Arms. Man kunde låtsas att man låg ner, så hårt packat med folk var det. Man kunde inte komma fram till baren, det vara bara att stå på sin plats. Men jag ser ingen fotboll live längre. Senast jag gjorde det var när min son var liten, måste ha varit på mitten av 90-talet, och det regnade flaskor genom luften. Djurgården mötte IFK Göteborg, och det var en fruktansvärd stämning. Min son ville bara gå därifrån.

För ett år sen eller två var jag i Göteborg och gick på avenyn. Jag tänkte att det kanske var en sån dag då man skulle gå på fotboll. Men så en bit ner på gatan såg jag att det stod spårvagnar på tvärsen mitt i gatan, och det var ridande poliser och allt. Det var ett jätteslagsmål mellan fansen, och det var polisen som ställt spårvagnen mellan grupperna som slogs. Jag gick lite närmare, jag hade ju aldrig sett något liknande riktigt nära förut. En kille hade gjort en molotovcocktail eller något sånt som han dyngade i väg mot de andra, sen sprang han tillbaks i full fart – och PANG!- rätt in i en lyktstolpe och tuppade av. Han låg helt utslagen precis framför mig. Jag gick aldrig på matchen, jag gick hem i stället.

Det har blivit färre och färre original här i huset. När jag började här fanns det nästan hundra skådespelare, och då gick det  gamla gubbar och tanter här i korridorerna. De bodde i logerna och tittade ut lite förskrämt ibland när de ställde ut en tompava. Men det var mycket roligare på den tiden, man kunde alltid stanna till hos någon. Nu är det utrensat. Den gamla sorten, som de gamla fikusala påklädarna, gav ju en väldig livskraft. De berättade så mycket roliga historier. Det fanns en sceninspektör som hette Göte som var fantastisk. Han hade jobbat med Karl Gerhard i alla år, och sen tog Ingmar Bergman hit honom. Han var som en teaterchef, han lade sig i allt. Han kunde alla Karl Gerhards visor, och alla andra samtida visor, och sjöng dem när som helst. Han var oerhört rolig, men kunde vara hemskt elak. Det finns de här i huset som kan bli som honom, men man måste vårda de människorna. En teater får inte se ut som vilken institution som helst, teatern är en speciell värld. Acceptansen ska vara stor här, man ska tillåta att människor begår misstag.

Det största jobbet på Dramaten är att sätta ihop skådespelarlistor. Vilka har tjänstledigt, vem ska ha tjänstledigt, vem ska ha barn, det är ett jäkla pusslande. Regissörerna har en önskelista, och de sätter sig tillsammans med teaterchefen och representantskapet som består av fem skådespelare från ensemblen, och så fördelas rollerna utifrån de önskelistorna. Det är sällan det blir de som står på önskelistan, det kan vara andra som önskat samma skådespelare och skådespelaren har så klart också rätt att välja. Jag satt med i representantskapet ett tag, men inte längre. Det var skittråkigt, inte alls min grej. Att skådespelare inte får några roller var vanligare förr när ensemblen var oändligt mycket större. Men det händer fortfarande.

Dramaten har fått ett dåligt rykte när det gäller interna intriger, som är oförtjänt. Visst händer det att det är konfrontationer, det är oundvikligt. Det finns ju troublemakers, bullys. Men inte mer än på andra arbetsplatser. Alla sköter sig och alla går upp på mornarna och går hem till sitt på kvällarna som de ska.

Det finns ett stort sug efter nyskrivet material bland recensenter och publik. Även vi skådespelare har det där suget, vi vill ha något nytt att bita i. Det var därför Norén blev så sanslöst stor när han kom. Men det är långt mellan varven. Jag tycker att det kommer en bra uppsättning var tredje år. Det gäller också film, även internationellt. Det är mycket som är fint, men saker som förändrar ens liv lite grann är det ganska ont om. När det gäller nyskriven teater ser det tunt ut efter Norén. Men det kan ligga mycket hos oss också, att vi inte bejakar de unga författarna tillräckligt. Jag snackade nyss med Stina Ekblad och Irene Lindh som hade varit och gjort en läsning av en pjäs inför publik. Det har blivit väldigt populärt, det är fullknökat av tanter och gubbar på de där läsningarna. Det tycker jag är väldigt bra, att man omedelbart sätter strålkastarljuset på nya pjäser. Hittar man något bra där ska man slå till direkt. Man ska hitta en scen för de unga författarna, och vi borde experimentera mer än vad vi gjort. På Stora Scenen ska man spela klassikerna, i viss mån på Lilla Scenen också. Men i Lejonkulan, Målarsalen och på Elverket, där kan man experimentera. Jag skulle själv gärna vara med. De senaste tjugo åren har jag bara spelat klassiker på Stora Scenen, jag minns knappt när jag var på en mindre scen. Det skulle vara roligt att göra igen.

Det nya är ju att man inte ska några dekorer, eller obegripliga sådana. Det kan vara jättefint när det stämmer utan en massa rekvisita, visst, men det kan bli för tomt. Det finns pjäser specialskrivna för tomma spelplatser, den främsta är ”I väntan på Godot”, men det här modet med att skala av allt kräver enormt mycket av skådespelarna. Minsta lilla axelryckning kan betyda hur mycket som helst på ett tomt scenrum.