Författararkiv

Liten Klinga

30 april 2009

När jag var liten så var Dramaten ett magiskt palats. För det första så slukade det mina föräldrar varje kväll och för det andra var det vackrare än själva slottet. Det låg där vid Nybroplan och vilade som en sfinx beredd till språng. Ett orientaliskt palats av alabaster och guld. Och med kupol och stenfigurer figurer, drömskt likt Notre Dame. Tyckte mig nästan skymta Quasimodo på jugendbyggnadens tak. Den dag jag fick komma in i palatset växte min fantasi sig ännu större. Där fanns allt man kunde drömma om. Verkstäderna var precis som i Kalle Ankas julafton, till och med den rutiga färgen. Inget var omöjligt att skapa. Fantastiska kostymer, dräkter för både prinsessor, monster djur och människor. Färg och form i alla himmelens skapelser, mitt huvud snurrade av alla intryck. Med en aldrig sinande nyfikenhet tog jag mig fram i loftgångar och kulvertar, hisschakt och konungarum. Jag hade fått tydliga anvisningar om att detta var en arbetsplats och att allt utspelade sig på liv och död. Jag tog det på största allvar, och ljudlöst tog jag mig fram. I vissa föreställningar på 70-talet sägs det ha förekommit en mycket liten statist som snabbt och ljudlöst tagit sig över scenen så att allt för ett ögonblick stannat av – men det kan ju vara en skröna. Plötsligt en dag av vanligt spring stannade jag till vid en för mig okänd avdelning: ”Mask och peruk”. Där tappade jag andan.

Jag började göra mig alla möjliga ärenden dit. Jag hade tusen frågor och mina fingrar jobbade sig raskt igenom allt de hade framme. Skymtade visserligen någon liten blick av oro i deras ansikten när jag dök upp varje dag, men det gick raskt över i varma leenden. En dag kom de på den geniala iden att ge mig en alldeles egen peruk att frisera. Självklart till låns, men vilken fröjd. Detta var paradiset. Djupt koncentrerad stod jag där i timmar med de olika perukerna och försökte uppfinna nya uppsättningar och flätade och lockade, krullade och knöt, kammade och kammade.

Ni ska ändå veta att på den här tiden fanns det ett Nattis på Dramaten, som låg där biljettkassan nu befinner sig. Där tillbringade jag mycket tid, men de hade mest klossar. Förstår inte hur kvällsarbetande föräldrar klarar barnpassningen i dag. Sen kom stormen. Projektet Stormen var Dramatens inlägg mot kärnkraft. Jag hade som många i min generation blivit kringsläpade på diverse museum och tecknade mycket på den tiden. Plötsligt behövdes mina verk. Med enorm stolthet spatserade jag – konstnären – (ca 7 år gammal) runt och såg mina alster, uppförstorade, hänga i marmorfoajén bland allt guld. Guld, guld, guld, har alltid fascinerats av denna lysande kulör. Jag minns i alla fall hur rik Dramaten tedde sig för en liten Klinga som jag och hur stor och välkommen jag kände mig i denna varma atmosfär. Försöker så ofta jag kan att visa mina mindre kamrater alla makalösa gångar och märkliga utrymmen som väckte min fantasi i deras ålder. Det är alltid mycket uppskattat, som jag önskar att så många fler fick ta del av. Känner än i dag en sådan värme och fascination inför palatset vid Nybroplan.

20090429328

Prinsessa förklädd.

20090429341

Varning för nyfikna fingrar.

20090429327

Min bästa vän.

20090429326

Ståtliga spettekakor.

20090429322

Röd rullad.

20090429321

Romarriket och Kleopatra trängs.

20090429342

Ljudlöst.

20090429325

Jobbade länge med den här.

20090429330

Hur en mask blir till.

20090430352

Sfinxen vid Nybroplan.

Gudinnans hämnd

27 april 2009

Jag har haft privilegiet att medverka i många fantastiska föreställningar. ”Drottningens juvelsmycke” i regi av Staffan Roos var en av dem. En underbar föreställning med fantasifullt berättande och visuell magi. Bakom magin stod givetvis en oerhört avancerad teknik och många begåvade hjärnor. Under hela repetitionstiden hade tekniken spelat oss spratt och sinkat oss i arbetet. Tills vi en dag förstod att vi i denna föreställning var helt i händerna på den virtuella världens gudinna. Duktig personal lärde sig allt man kan tänka sig för att blidka och lära sig manipulera och styra gudinnan. För när hon var på humör så svingade hon oss upp i en upplevelserymd som vi häpnade inför. Nu ville vi så gärna få dela detta magiska äventyr med publiken. Vi började närma oss premiär, men blev av hennes nyckfullhet tvungna att skjuta upp den. Folk var förtvivlade, slet sina hår, hotade att hoppa av, skrek, bönade och bad till gudinnan att ge sig hän och ge oss sin magi. Hon blev lovad att hon inte skulle ångra sig. Belöningen skulle bli evig i minnet.

Så gick vi en andra gång mot premiär och nerverna var på helspänn. Skulle hon ge oss och publiken av sin kraft? Skulle hon hålla överenskommelserna? Skulle Jens, Isse, Tisse, Henke, Love, Leo, Micke, Stefan, Björn och alla de andra kunna hålla hennes tyglar och styra henne lugnt genom en premiär? Spänningen och oron var orolig. Janne och Barbro skapade perukar i flygande fläng, Gunnar ropade in scenografin och Charlie gjorde oss berättelsebara i våra vackra kostymer, Twice a man musicerade oss upp i det blå. Det filades på snabbyten och alla ställde sig totalt tillgängliga för gudinnans behov.

Plötsligt vände hon sig mot oss och log och förde oss lugnt igenom premiären och alla nästföljande dagar. Att hon ville visa att det fortfarande var hon som bestämde kunde märkas när någon dörr svängde till och slog till en skådespelare så den snubblade in eller vägrade öppna sig så att någon fick säga sina repliker bakom en stängd dörr och så vidare. Men det var bagateller. Magin var på plats och vår gudinna var magisk. Johan Rabaeus röst sjöng över scen och bakade in publiken i berättelsens sufflé. Anja Lundqvist och Thérèse Brunnander de vackra systrarnas talan förde. Pontus Gustafsson och Peter Engman med djärvhet, fiol och gevär. Gunnel Fred och Johan Rabaeus i syskonkamp, Jon Karlssons klänningsveck, Mattias Silvells krona, Micke Strix vadderade rumpa, cirkusprinsessans Methinee Wongtrakoon och Malin Arvidsson i dansens tecken. Johan Holmbergs erotiska löständer och Rolf Skoglunds vassa åtrå. Och jag själv virvlandes mellan allihop.

Tiden gick och gudinnan myste av uppmärksamheten och responsen. Hon tog hand om oss och visade små magiska tecken på sin tillgivenhet. Eller kan ni annars förklara vem som varje kväll högt uppe ifrån vind vände min gunga rätt hur jag än hade satt mig? Varje kväll snurrade någon mig rätt.

Allt flöt i alla fall på fantastiskt tills årets influensa kastade sig över vår ensemble. En i taget för säkerhets skull dukade vi under. Så var vi tvungna, på grund av att vi trots allt är ett dödligt släkte, att ställa in flera föreställningar. Plågsamt. Både för oss och för publiken. Vet aldrig om det var detta som inspirerade henne, eller om hon blev uppretad av någon annan anledning. Emellertid så gick föreställning efter föreställning och till slut hade vi nått fram till den sista aftonen. Alla släntrade vi tidigt in till teatern, kände av den tudelade stämningen av vemod och glädje. Att få ha varit med om detta stora, men nu var det slut. Man talar och skrattar sista gången. Sista gången i den här konstellationen. Sista gången alla ska få vara med om detta underverk. Sista, sista, sista. Sista föreställningen. Det är det där ogripbara att allt går upp i etern som ett minne, läggs till våra erfarenheter, kanske det aldrig hände?

Då händer det som inte får hända. Tekniken går totalt bananas. Dörrar och väggar bara snurrar. Och vi står plötsligt för valet att utsätta skådespelare och alla personal för en nyckfull och oberäknerlig scenografi som hotar att skapa farliga scenlösningar på pin kiv, eller att ställa in sista föreställningen. Gudinnan höll på att få sin hämnd. Alla rusar runt i totalt kaos. Försöker ömsom blidka henne, ömsom hota henne. Majt försöker trösta och lugna. Publiken väntar otåligt och undrar vad det är som pågår. Johan, jag och Gunnel prövar att med olika peruker blidka gudinnan. Först bad Johan oerhört snällt i en peruk som liknande Moster Augusta, sen försökte jag vara lite mer bestämd i en peruk som såg ut som en rumpnisse. Gunnel tänkte att man kunde skrämma henne som gråhåriga damen, men Johan provade lismande bilförsäljarstilen istället. Jag tog på mig raggarlooken och sa att hon kunde få min Cheva, men inget hjälpte. De tre Staffan blev paniska, Roos slet sitt skägg, Valdemar Holms skånska blev obegriplig och Rydén blev stum. Scenteknikerna kastade sig i en hög av förtvivlan. Vad skulle vi göra?

Till slut var vi tvungna att ta ett beslut. Det gick inte att övertala henne och vi kunde inte genomföra föreställningen utan henne, och det visste hon. Vi var tvungna att ställa in. Vi gick ut i samlad trupp och berättade för publiken vad som hänt. De reagerade väldigt starkt åt olika håll. Folk grät och skrek och rasade. Några blev mol tysta och gick. Några blev ledsna. En svimmade. En annan sa att hon aldrig skulle komma tillbaka. Vet inte om hon syftade på sina sinnen eller Dramaten. Men de allra flesta kändes ledsna även för vår skull och visade väldigt fin förståelse och sympati. Folk reste sig vemodigt och rann ut ur salongen. Vi gick ner i drängstugan och delade på en gravöl.

Snart var stora scenen tom. Så fruktansvärt tom och öde. Och någonstans långt bort kunde man höra ett skratt. Ett gäckande, glittrande skratt. Var det Tintomara? Eller någon av de andar som besöker oss? Eller hade gudinnan nu äntligen fått sin hämnd? När allt kommer omkring hade jag varken velat vara utan vare sig den eller den här berättelsen. Men hände det verkligen? Eller är det precis som med teaterns magi – att nuet försvinner upp i etern och blandar sig med minnena. Kanske har det aldrig hänt?

djs_press_15_jpg_289450l

Klinga i gungan.

klinga-tekniker

En hög teknik.

klinga-rumpnisse

Jag som rumpnisse och Johan som Augusta.

klinga-raggare

Var är min Cheva?

klinga-gra

Gunnel som gråhåriga damen.

kl-lismande

Lismande trio.

kl-augusta

Johan Rabaeus som Moster Augusta.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 78 andra följare