Dramatens blogg

Idag har jag varit på rundtur i Kigali. Och vilken rundtur… Jag har upplevt den där grejen man alltid drömmer om när man kommer till en främmande stad i ett okänt land. Igår bad jag en tjej, som jobbar med att styra upp allt mellan himmel och jord under denna workshopvecka, att ge oss några tips på vad vi skulle hitta på under vår lediga förmiddag innan det var dags att svida på sig luvtröjan och spela teater för rwandiska ungdomar. Hon svarade avspänt utan något större engagemang i rösten att visst kunde hon väl visa oss till något “bra ställe” här i Kigali.

Sagt och gjort. Dagen därpå sitter jag, Mats och vår tillförordnade guide i en bil och kör längst en väg med storslagen utsikt över Kigalis kullar. Vi har ingen aning om vad hon tänkt visa oss. Första anhalten är inte direkt upphetsande. En hantverksmarknad med exakt samma prylar i varje stånd. Jag kommer i alla fall därifrån med fem stycken trivsamma vykort föreställande diverse afrikanska motiv i kulörta färger. Sedan börjar det hända grejer. Vi blir körda till en inhemsk marknad. Detta är en Marknad med stort M. En sådan som man bara ser på film. Det mesta är begagnat, folk ligger och sover överallt och hade man inte klaustrofobi innan så har man fått det när man kommer ut därifrån.

Efter det blir vi skjutsade till de, i min värld, mest overkliga ställen. Bland annat till Kigalis “ordnade slumområde” där vi blir dagens attraktion för alla traktens ungar. Vi besöker ett center där barn och ungdomar kan surfa på nätet, läsa böcker, sporta och vi får utförlig guidning då vi passerar alla olika stadsdelar och monument. Alla de där ställena man liksom vill se, men aldrig hamnar på. Våra tack ville aldrig ebba ut då vi efter några timmars utflykt nådde workshopområdet och jag skyndade in för att se en föreställning för riktigt små barn av Musikteatergruppen -89.

Men sedan var det dags för dagens arbete. Den sista föreställningen av “Blästrad”. För alltid tror jag…  Det gick bra. Det finns inte så mycket mer att säga om det. Lyssningen och koncentrationen var total. Jag avslutade ett kapitel. Efter att ha spelat för ungdomar ute på skolor i hela Stockholm, på Dramaten och på en massa underliga platser runt om hela Sverige toppas nu detta med en show för två rwandiska skolklasser i Kigali. 150 föreställningar senare… Wow, tänk om man hade vetat det när man för ett och ett halvt år sedan stod i repsal 2 och försökte dunka in denna snurriga text. Jag blir lite sentimental nu så jag utvecklar inte detta mer.

Hur som helst så är jag så enormt glad att Unga Dramaten givit mig förtroendet att få spela “Blästrad” och förstås som grädde på moset att jag tack vare Svenska Assitej fått äran att göra detta i Rwanda. Lön för mödan har jag fått. Väldigt många som sett “Blästrad” under denna workshopvecka har velat prata med mig. På riktigt. Folk har tagit kontakt och öppnat upp mot mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag har utbytt levnadshistorier, åsikter och bara lallat runt med folk på ett sätt jag absolut inte gjort om vi inte haft teaterupplevelsen gemensamt.
Imorgon ska jag och Mats avsluta vår workshop och sedan ska vi stråla samman med alla de andra som varit med under denna vecka och redovisa. Vad vi ska ta oss till på denna redovisning är för mig och Mats en gåta som kommer lösas på bussen imorgon. Vi kommer få se redovisningar om allt från dockteater till barnboksförfattande. Jag har utan min vetskap blivit castad av Marie Persson Hedenius som leder workshop i dramatikskrivande att spela alkis i en av scenerna som hennes deltagare har skrivit och som nu ska framföras. Jag tar naturligtvis uppgiften på största allvar.

Äntligen har jag börjat kunna komma ut ur dimman efter att gått igenom denna skräckupplevelse att spela “Blästrad” på engelska här och känner att vi har blivit ett skönt gäng, alla workshopledare som hängt med. Mats, Lena, Bosse, Kicki, Producent-Felicia (som på riktigt heter Felicia Moritz Malmcrona), Niclas, Sara, Marie, Anna och Klas. Säcken börjar knytas ihop och det enormt klyschiga uttrycket “bygga broar” har faktiskt fått substans för mig. Vi har blivit så otroligt väl emottagna här och jag hoppas att jag någon gång får guida våra rwandiska kollegor i Stockholm. Jag har inspirerats till stora saker och lärt mig otroligt mycket under denna tid och tror verkligen att det är ömsesidigt. Haha, jag är inte direkt diskret med sensmoralen! Läs detta inlägg igen och sätt på “We are the world” i bakgrunden vet jag!

Det var bara bergsgorillorna jag inte besökte, men va fan… De måste ju få vara ifred lite också. Det är tillräckligt många turister som springer omkring i deras territorier.  I höst ska jag spela “Den girige” av Moliére på Dramaten. Detta känns långt borta just nu, men kommer bli skitkul. Pjäsen är helt stört rolig i alla fall. Kanske borde jag köpa med mig en spännande afrikansk souvenir att ge Johan Rabaeus första repdagen som icebreaker? Kom och titta på den och glöm för allt i världen inte bort att besöka Unga Dramatens nya lokaler i gamla Elverket. Oj, jag har blivit en reklampelare som aldrig kan sluta blogga. Separationsångesten är ett faktum. Nä, nu får det vara bra. Tack alla som läst bloggen och ha en fin sommar. Tjoho! /Christoffer

Mats Kjelbye tackar för sig:

Jo, det var nog Dramatens sista föreställning av Blästrad vi fick se i lördags här i Kigali. Ett finstämt, lite lågmält farväl av Christoffer inför en lyssnande publik bestående i huvudsak av tonårstjejer i skoluniform. Jag kunde bara räkna till ett telefonsamtal under showen, och det visade sig vara från en kille som sett föreställningen dagen innan. Han var väldigt nyfiken på vad hans flickvän tyckte, och han hade inte tid att vänta.
Vi börjar närma oss slutet även på den här resan. Det som från början var fantastiskt och iögonfallande har nu nästan blivit vardagsmat. Det är inte klokt så fort man vänjer sig. Vid värmen, hålen i gatorna, myggnät och spritade händer, alla gående längs vägarna, de stekta frukostauberginerna, de vinkande barnen, att allt känns som en stor fet klyscha, att allt känns helt fantastiskt och iögonfallande.

Idag har jag köpt en motorcykel tillverkad av ståltråd till min son. Stödet fungerar och den är väldigt cool. Imorgon ska vi avsluta vår workshop och jag vet att jag kommer svettas. Hopp och förtvivlan om vartannat. Hursomhelst har vi fått höra på smått fantastiska historier, ihopsnickrade under några dagar i strålande sol och med en fantastisk utsikt över Kigalis dalgångar.  Snart är jag hemma hos Mirja och Gustav. Vi ska se på Pippi, kasta stenar i vattnet, leka tittut och spela fotboll med vår hund Selma (som fuskar och tar i med tänderna). Det ser jag fram emot. Från oss alla till er alla, en riktigt glad midsommar. Marakuze! (=tack)

Jag och Mats har lett workshop! Vi körde första sessionen redan igår, men då var jag så knockad av besöket på Kigali Memorial Center så jag beslutade mig för att inte skriva något om det i förra inlägget. “Tell me a story! Workshop with Mats Kjelbye (writer) and Christoffer Svensson (actor)”. Så lyder rubriken. Låter det inte både pampigt och seriöst, men ändå lekfullt och lustfyllt, så säg?

DAG 1: Storslaget fiasko. I Rwanda fungerar det som så att folk dyker in som det faller sig. Bussystemet här är inte som i trygga gamla Sverige. Här existerar inga tidtabeller. Bussarna här avgår inte förrän de är fulla med folk. Då kör den till nästa station, släpper av passagerare och inväntar nya tills bussen är full på nytt. Sedan kör den till nästa station. Hoppas ni fattar systemet. Detta bidrar till att folk aldrig kan säga en exakt tid då de kommer dyka upp någonstans, vilket bidrar till att Mats och Christoffer står på workshopen med ungefär fyra deltagare, prick klockan 09.00 i vårat fädernesland, Swea Rikes, sanna anda. Riktiga “Svenne-Bananas” är vi helt enkelt. Vi har blivit utlovade exakt 12 deltagare som talar engelska. Klockan 10.00 har 15 teaterarbetare från Rwanda dykt upp och vill delta i vår workshop. Endast tre av dessa kan uttrycka sig på engelska. Jag ser svettdropparna tränga fram i Mats panna. Det är ju han som måste ta kommando över den här situationen. Förväntansfulla och vetgiriga sitter våra kursdeltagare och äter kakor som jag och Mats köpt dagen innan för att “smörja hjulen lite“. Mats tar ett djupt andetag och kastar till oss en associationsuppgift som blir väl mottagen. Vi går iväg i smågrupper och hjälper varandra att associera så gott det går. Problem uppstår när detta ska redovisas. Djungeln av missförstånd, kommunikationssvårigheter och tolkningsfel är ett faktum. Att gå laget runt tar ungefär en och en halv timme och sedan är det dags för lunch. Tanken var att detta skulle klaras av på tjugo minuter. Ja… sedan fortsätter hela dagen i samma anda. Alltså kaos. Två slitna killar sätter sig på bussen till Kigali Memorial Center och enas om att dagen i alla fall varit en helt ok “icebreaker”.

DAG 2: Succé. Mats vaknar klockan fem på morgonen. Han är hämndlysten. Nu jävlar ska det hittas ett sätt att få lite mer framåtrörelse på workshopen. Han har en strategi, en plan som jag tycker verkar vattentät. Pang på rödbetan bara. Dagen innan har alla fått en läxa som går ut på att komma med en historia sprungen ur några få komponenter vi långsamt lyckats komma fram till under första dagen. Vi anländer till workshopen och har redan förstått att vi inte kommer kunna börja förrän en timme efter utsatt tid pga Rwandas bussystem. När alla dykt upp vill tre av våra deltagare styra upp en gemensam uppvärmning för att alla ska hamna på samma våglängd. Våra kursledare tycker detta är en god idé och är de enda som har skorna på när vi samlas i ringen för att värma upp. Vi blir beordrade att ta av oss barfota. Efter ett grymt roligt och skönt fyspass samlas vi. Och nu lossnar allt. Vi är på samma nivå och tolkning sker liksom bara av sig själv. Vi får både sanna och påhittade historier. Tårar och skratt. Epos och fragment av barndomar. Allt bara flyter och vi hittar varandra. Vi ger konstruktiv kritik och diskuterar. “Igår var jag ett sänke, idag är jag ett flöte”, säger Mats när vi har kvällsmöte och verkar nöjd med sin metafor. Jag håller med honom.

I övrigt har jag återigen spelat “Blästrad”. För ett stort gäng 16-åringar i skoluniformer. Det var skitkul. Så fort det kom en sexreferens klättrade de på väggarna. Den generella rwandiska publiken är mycket avspänd och det är allmänt accepterat att svara i mobil, tolka högt och gå ut och ta en nypa luft för att sedan komma tillbaka till sin plats på första bänk och återgå till historien. Det bara är så. Folk är med ändå. Inga dåliga energier, bara en enorm frihet som publik. Det var en sjukt rolig erfarenhet. Vi fick den bekräftad senare på kvällen då vi såg en påkostad, gravallvarlig rwandisk pjäs om flyktingar. Samma sak här. Mobiler, spring och tolkning mitt under den tyngsta gråtscenen. Och det var helt cool. Ingen taskigt menat, det bara funkar så här. Mats glömde sin hatt i salongen efter showen. Här är en bild när han i panik kommer rusande tillbaka till bussen som håller på att åka. Hatten återfanns senare i Mats väska.

Detta blogginlägg kommer bli svårt att skriva. Jag är skakad, berörd i mitt innersta och ja… en liten blöt trasa helt enkelt. Vi har precis varit på Kigali Memorial Center, minnesplatsen över folkmordet i Rwanda som ägde rum 1994. Om ni inte vet något om det så läs det andra blogginlägget jag publicerade. Där har ni allt ni behöver för att få grepp om vad som hände.

En grönskande lund och en magnifik utsikt över Kigali möter oss. En liten damm porlar och en fackla brinner mitt i det starka solljuset. En fridfull plats bara ett stenkast bort från gatuförsäljare och myller av människor på väg hem efter dagens arbete. Men den fantastiska trädgården är en massgrav. 258 000 människor ligger begravda här. Precis här, på ett område inte större än en fotbollsplan. Det råder en andäktig stämning på Kigali Memorial Center och en overklig känsla kommer över mig. Jag står mitt bland ett par väggar fulltecknade med namn från de 2000 personer som identifierats av alla de 258 000 som vilar här. Fortfarande, 15 år senare, pågår arbete med att identifiera fler personer och fortfarande begravs kvarlevor från folkmordets offer som upptäcks runt om i Rwanda. Detta är för stort för att kunna greppa. Jag hör siffror och ser namn vägg upp och vägg ner, men jag känner mig mest rådvill. Vet inte hur jag “borde” känna i den här situationen. Det är så enormt fridfullt. Det är nog det enda som kommer över mig.

Jag går in i museet. Här är ingenting inlindat i pedagogisk bomull. Naket, brutalt och utan att kunna värja mig får jag se foton och filmer av små barn med krossade skallar, kroppar utan vare sig armar eller ben, machetes som sitter kvar i stympade åldringar och rasbiologiska testdokument. Ja, så är det faktiskt. Jag beskriver det såhär för det är precis den bild museet vill förmedla. Det nakna sanningen. Det är så lätt att nicka och tappa hakan när man hör siffror om antalet avrättade människor, men detta är något annat. Jag mår fysiskt illa. Rwanda valde förstås aldrig att bli koloniserat. Jag förstår vidden av det övergrepp det här landet utsatts för av diverse europeiska länder. Ett våldtaget land. Som så många andra länder också har blivit av kolonimakter.

Jag får helt självklart fakta om hur män med HIV systematiskt våldtog eller blev tvingade att våldta kvinnor och barn ifall de av någon anledning skulle överleva denna förintelse. Jag får reda på att de viktigaste måltavlorna under folkmordet var just kvinnor och barn. Kvinnor, för att de förde “den orena rasen” vidare och barn, för att de är vår framtid. Vill man utrota ett helt folk så är det ju smartast att börja där.
I ett rum har anhöriga fått sätta upp privata foton på anhöriga som mist livet under folkmordet. Från golv till tak hänger det bilder. Ett annat rum är fyllt av hundratals kranier i montrar. Många är spräckta och sargade och jag gör en underlig upptäckt. Varje kranium har ett eget uttryck. De är så otroligt olika varandra.

Många av de som utförde folkmordet har beskrivit det som en masspsykos. En folkfest. Som vattenfestivalen ungefär. Det är sant. Det spelades musik, folk drack alkohol och dansade medan de letade upp offer att avrätta. På väg ut från minnesplatsen slår jag följe med en 18-årig rwandisk tjej som har hjälpt oss med det mesta sedan vi kom hit. Jag berättar om min upplevelse och tackar för att hon följde med oss. Jag frågar om hon varit här många gånger och hon berättar att hennes pappa är en av de 258 000 som ligger begravda här. Hon berättar att hon ofta går hit och tänker på honom.  Det slår mig ytterligare en gång att alla jag möter som lever här har en direktrelation till folkmordet. Det är väldigt lätt att glömma det när man sitter på en workshop med folk härifrån och skrattar åt allas lustiga små minnen av sköna karaktärer från skoltiden. Och det är ju lika bra. För man måste ju försöka gå vidare (hur man nu gör det?) även fast man aldrig får glömma. För detta kommer upprepas igen, precis som det gjort i alla tider. Lägger upp de få bilder jag orkat ta från Kigali Memorial Center.

Och imorgon ska jag spela “Blästrad” igen…

Dags för ett blogginlägg av dramatiker Mats Kjelbye:

den 10 juni 2009.
Saker jag gjort idag som jag aldrig gjort tidigare:
Köpt bananer av en kvinna som kommit bärande på dem på sitt huvud. Vi köpte en liten klase söta bananer för 300 fr, vilket är ungefär fem kronor. De var fantastiskt goda. (Hoppas vi springer på henne imorgon igen.)
Skakat hand med en kulturminister som precis givit ett inspirerande tal.
Sett ”Blästrad” i Rwanda. På engelska. Med Christoffer Svensson. Inför förstummade rwandier, ugandier, svenskar och kanske människor av någon annan nationalitet jag inte har koll på. Sicken kille. Han levererade pjäsen på engelska som om han aldrig gjort annat. Och det har han inte; det här var nämligen engelsk världspremiär. Den satt som en smäck om ni frågar mig. Det var en av de coolaste teaterupplevelser jag varit med om. Vi hade ju ingen aning om hur de skulle reagera, vad de skulle reagera på eller varför. För mycket svordomar? Könsord? Våld? För långt? Kort? Opassande med tanke på Rwandas historia? Ja, listan på orosmoment, eller frågeställningar kanske, var ganska lång. Men av reaktionerna att döma kan vi knyckla ihop den listan. Det var inte artighetsfraser och breda sneda leenden med flackande blickar vi mötte när vi kom ut i den Rwandiska kvällssolen. Vi pratade med människor som faktiskt fick ut ett eller annat av den där timmen. Som engagerat pratade om globalisering, samhälle, ungdom, Kanada, ideal och mormors matbananer. Och om någon hade börjat orera om hur fint och kulturöverskridande det är med teater, hade jag lagt huvudet på sned och nickat instämmande. En sån kväll var det.

PS. Jag agerade sufflör under föreställningen. Med den äran, jag behövde inte rycka in en enda gång, så jag vet inte om jag får nåt betalt för jobbet. Om han inte tänker säga fel någon gång framöver under föreställningarna, tänker inte jag sitta där och stirra i en massa papper. Då vill jag kolla in föreställningen istället. Den ska vara riktigt bra, har jag hört.

Jag har spelat “Blästrad” (eller “Blasting” som den heter på engelska) i Rwanda!

Dagen började med en invigning där de ansvariga för denna vecka höll fina tal och som grädde på moset var självaste kulturministern där. Han fångade mig totalt. Mer karismatisk politiker får man leta efter. Släng dig i väggen Jan-Emanuel (ni vet han, socialdemokraten, som var med i Robinson). Kulturministern talade om hur stolt han var över detta samarbete som (förhoppningsvis) ska bidra till att barn och ungdomar får ta del av mer kvalitativ kultur och scenkonst. Han pratade avspänt om vad Rwandas barn hade att ge inom detta område med ett orubbligt självförtroende och patos. Enormt häftigt med sådan genuin värme och glöd hos en politiker, tänkte jag.

Introduktionen toppades med en nioårig rwandisk flicka som läste en dikt. Ett patriotiskt poem om människan, möten, acceptans och fäderneslandet. Jag blev tårögd på riktigt. Wow, den tjejen visste vad hon snackade om. Vartenda ord hon sa kom från hjärtat. Dikten blev svindlande när man tänker på hela Rwandas historia. Inte bara på folkmordet, utan bortom det. Dagen flöt på och tillslut var det dags för mig att offras till lejonen. Jag var taggad, gick upp på scenen, tog ett djupt andetag och kastade mig ut.

Sedan infann sig den där “utomkroppskänslan”. Det bara rann på. Jag var där, men ändå inte. Kroppen och sinnena jobbade av sig själva, även fast jag pratade på engelska.  Det är svårt att sätta ord på vad jag menar, men tänk att ni spelar tv-spel och har ett enormt flyt, sätter varje poäng, men händerna liksom går av sig själva. Ni tänker inte, det bara sker. Ni är där, men ändå inte. “Teatertrans” hamnade jag i helt enkelt. Allt satt som en smäck. Den engelska texten också. Och folk lyssnade. En överraskning för mig, som mest satsat på att försöka överleva denna timme.

Efter ungefär trettio minuter hann verkligheten ifatt mig. Jag blev rädd. Rädd för alla obsceniteter, brutaliteter och fula ord som smattrade ur min mun rätt upp i ansiktet på alla som satt där och tittade. Jag kom på mig själv med att inte kunna koderna för vad som vad ok och inte ok att säga i just detta forum, men då var det ingen återvändo. Efteråt tog applåderna liksom inte slut så jag blev stressad och försökte dra upp stackars Mats som fått sufflera sin egen text (ja, det var inte så bussigt av mig) under showen.

Sedan var det mingel med snittar och konfekter. Jag hamnade snabbt i samtal med ett gäng rwandier som varit och tittat. Med värme i hjärtat kan jag konstatera att de resonerade på precis samma sätt som vilken nordbo som helst skulle gjort efter att ha sett föreställningen. Väldigt mycket i människans grundbeteende är helt enkelt universellt oberoende vilken historia man har… Nog sagt om det. Allt gick bra. Punkt. Om två dagar ska jag spela för ett stort gäng ungdomar här. Spännande, men läskigt (som ni vid det här laget har fattat att jag tycker om det mesta) och imorgon är det workshop som Mats ska hålla i. Jag är där som hans högra hand. Medhjälparen till Uppfinnar-Jocke helt enkelt. Vi ska även åka till minnesplatsen för folkmordet imorgon. Missa inte det blogginlägget!

Jag med Rwandas kulturminister. Mannen som passerar med hatten i bakgrunden är allas vår Mats.

Äntligen hemma på hotellet. Har fortfarande inte sovit något, men känner mig konstigt nog både piggare och klarare i skallen nu än imorse. Klockan är när jag skriver detta 21.34 (det är faktiskt exakt samma tid i Rwanda som i Sverige) och jag måste ta ett bad och gå igenom allt jag ska göra grundligt inför imorgon. Det är skarpt läge kan man säga. 140 personer kommer och tittar och med dem Rwandas kulturminister och hela kulturgräddan kan jag tänka mig. Pompa och ståt. Nu slår vi på stora trumman! Och jag är rädd.  Ensam ska jag stå där. Just nu önskar jag mig en motspelare.

Jag har aldrig gjort detta på engelska inför en publik. Det kryddar ju mina nojor lite extra kan man säga. Och imorgon kommer säkert Rwandas Horace Engdahl sitta där och titta. Varför är man så rädd för så många saker frågar jag mig ofta. Jag är fan rädd för allt ibland, det ena drar med det andra. Men ändå kastar man sig ut i det fria fallet gång på gång. Och sanningen är ju att man växer av det. Man överträffar och övervinner sig själv som människa om och om igen. En hel del pungsparkar åker man ju på på vägen, men var skulle jag ha varit idag som människa om man inte hade VÅGAT ta sig an alla de där dumma, korkade och övermäktiga sakerna. Och många av dem har man ju faktiskt rott iland. Långt ifrån alla, men vissa.

Nä, jag måste bara möta detta nu. Kan inte be om ursäkt utan bara köra in i kaklet. Jag måste till varje pris skjuta bort den där förmätna känslan som kan komma till mig av att jag kommer från trygga Sverige till ett land som har en så svettig historia som Rwanda och ska “spela teater” om livets svårigheter.  Jag kommer med mitt Jag och mina erfarenheter från min värld och vi är faktiskt alla människor. Det mänskliga känslospektrat finns där vilken historia man än har.

Alltså…Sorry. Det här måste vara de mest pretentiösa rader som skrivits sedan “Den unge Werthers lidanden”, men saken är den att det är precis så jag känner just nu. På riktigt. Jag behöver känna så här och samtidigt formulera varför jag känner så för att våga möta det… Ok, nu kommer Pretto-Stoffe fram igen. Jag tar en bad och kommer ångra att jag postade detta inlägg imorgon. Tjipp o hej.

Tjohoooo! Jag är i Rwanda!
Efter 15 timmars flyg har jag nu precis checkat in på hotellet och sagt hej till ett gäng härifrån som är med och organiserar detta spektakel på något sätt. Jag är blek, skakis och vek. Har inte sovit på 30 timmar. Det är helt sant. Flygningen från Stockholm till Addis Abeba var ett rent helvete. Jag hamnade bredvid en ensam mor som skulle ha sin tvååriga son i knät hela trippen. Ja, de hade bara en sittplats att dela på alltså. Det var det argaste barn jag någonsin mött. Han skrek och slogs mest hela tiden. Jag har blåmärken på ena benet nu efter att ha blivit misshandlad under en natt i ett turbulent flygplan av en tvåårig buse. Jag tyckte synd om mamman för hon kämpade, tröstade och sjöng för den lille men inget gick hem.

Jag lyckas nästan slumra till över Egypten och vaknar av att jag får en smäll i huvudet. Den lille löper amok igen. Ja, vad gör man? Det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Han var faktiskt ganska söt (är lätt att säga så här i backspegeln)… Jag gjorde som flygplanet – kopplade på autopiloten.

Flyget från Addis Abeba var desto lugnare, men nu var det min tur att löpa amok. Jag spillde ut ett glas tomatjuice i knät på en missionär som satt bredvid mig. Jag skämdes som den hund jag är… Men det var faktiskt inte mitt fel! Bordet lutade fast man såg inte det från den vinkeln jag satt i.
Har fått reda på att jag ska spela imorgon redan. Vi ska ha möte nu och sedan ska vi kolla in lokalen där vi ska hålla hus. Är inne i andra andningen nu så jag har gått över till att bli hyperaktiv. Lägger upp de bilder jag hunnit ta. Orkar inte skriva mer just nu, gör det ikväll istället. De som figurerar på dessa bilder är jag och Mats Kjelbye.  Luta er tillbaka, sätt på lite klassisk musik och njut av min fotokonst…

Här kommer några ord från Mats Kjelbye som har skrivit ”Blästrad”:

Våren 2005 tillbringade jag en vecka i Paris med min käresta. På planet hem läste jag en liten notis i en av kvällstidningarna ”Gängmisshandel på Stigbergstorget”. Stigbergstorget?! Här hade jag gått och varit skraj när vi åkte Metron mitt i natten i Paris utkanter, och så hade någon stackare blivit påpucklad precis utanför porten hemma i Göteborg. På en plats där jag aldrig varit nervös eller orolig för att åka på stryk. Jag såg händelsen mest som ett korsdrag i skallen innan jag landade och begrep att den som råkat ut för överfallet var min gode vän.  Han hade varit ute med sin fru och köpt cigaretter när han sett hur ett gäng killar misshandlade ett par. Han gjorde vad i princip varje medborgare skulle gjort – han ringde polisen. Någon i gänget såg att han tog fram telefonen.  ”Ta kommunisten, han ringer snuten!” Hela gänget vänder sin uppmärksamhet från paret de håller på att slå sönder och samman och riktar nu in sig på min vän. Han springer, springer och springer, men hinner inte undan. Slagen och sparkarna haglar. Sakta försvinner han, domnar han bort. Brutna revben, sprickor i skallen, ett igensvullet öga etc etc. Min vän klarar sig med minsta möjliga marginal.

Efter några veckor ringer min kompis fru och frågar om jag vill läsa en bok. Hon är regissör och vill att jag ska dramatisera en bok med anknytning till det de varit med om. Jag läste och undrade lite försiktigt om det inte var bättre att jag skrev något eget. Det fanns ju en del stoff att hämta i det som hänt dem, om man så säger. Så blev det. ”Blästrad” heter föreställningen och snart ska Christoffer spela den i Kigali, Rwanda. Skumt. Jag kommer att svettas, men le ändå. Om man undrar vad den handlar om, så kan man läsa följande små ord som jag skrev innan pjäsen var helt klar (Sommaren för fyra år sedan på vårt fina land som heter Änghaga.):

”Ed är tio, tolv, fjorton, trettio år och låter märkliga och självklara drömmar, otäcka och roliga minnen, svarta och rosa känslor få haka i varandra; nästan som kedjan på hans gamla Puch Dakota eller kättingen till ankaret på havets botten. Fast krulligare. Någonstans cirklar han kring den stora katastrofen. Han har varit med vid en misshandel. Två om han räknar med den han själv blivit utsatt för. Det handlar om adrenalinet som rusar i en knytnäve och om tårar som strilar längs en blånad kind. Om offer och förövare. Maktberusning och förnedring. Men också om kärlek och saknad. Ömhet i hjärtat och ömhet i käken.”

Ja, ungefär så där blev det. Ajöken. /Mats.

När detta inlägg publiceras så sitter jag förmodligen på ett flygplan långt bortom studentflak och engångsgrillar, men jag har fuskat och skrivit lite i förväg:

Pjäsen “Blästrad” som jag ska spela i Rwanda är skriven av en grym (om man pratar kidsens språk så betyder “grym” samma sak som “jättebra”) dramatiker som heter Mats Kjelbye. Han åker också med till Rwanda och vi ska hålla seminarium för teaterarbetare där. Mest är det Mats som ska hålla seminarium, men jag hänger på så gott jag kan. Jag är som assistenten i en trollerishow som trollkarlen sågar itu. Mats är alltså självaste magikern i min metafor. Jag ser faktiskt Mats lite som en magiker. Att ha kunnat skriva “Blästrad“, historien om en 22-årig kille som rekapitulerar sitt liv, är faktiskt trolleri för mig. Jag har ju blåst liv i hans text och gjort den till min egen med mina referenser och erfarenheter så jag hoppas att Mats tycker det jag gör med hans berättelse är lite magiskt också.

“Blästrad” är baserad på verkliga händelser och jag ska försöka få Mats att skriva lite mer om det här på bloggen.  Tänk er! Ett blogginlägg av en RIKTIG författare! Det vore något det…

“Blästrad” handlar om Ed som är 22 år gammal.  Berättelsen tar sin början i en gångtunnel under vägen till Ica Maxi där Ed ligger sönderslagen av sina forna kamrater. Plötsligt börjar minnena komma till honom och han spolar tillbaka sitt liv till tioårsåldern.  Historien vi sedan får följa är fragmentarisk. Minnen från olika tider och skeenden i Eds liv dyker upp ett efter ett. Vi förstår att Ed har utfört ett brutalt våldsdåd och misshandlat en kille nästan till döds. Vi förstår att han hamnar i fängelse och vi får reda på vad som händer inuti Ed under tolv år av hans liv. Vi får följa vägen till hur det kommer sig att Ed, 22 år gammal, själv hamnar sönderslagen i den där gångtunneln under vägen till Ica Maxi.
“Blästrad” är en historia om att hitta sin plats, växa upp och välja sin väg. Eller inte välja alls utan bara flyta med. När Ed sagt de sista orden efter en timmes konstant berättande förstår vi att det vi sett är en “livet-passerar-i-revy”-upplevelse. Vi är tillbaka i gångtunneln där allting började.