Vilka föreställningar vi har fått se på hemmaplan! På min lista, om det nu ska listas, kommer ”Eraritjaritjaka” och ”Smärtan” högt. Sedan att få lyssna på regissören Heiner Goebbels beskriva sin arbetsprocess och estetik; en frånvaro på scenen som blir en närvaro i hela rummet. En påminnelse att det finns andra hierarkier, andra sätt att göra teaterkonst. Man måste inte börja med en text. Han arbetar med alltihop från början, parallellt, simultant. Demokratiskt, kanske man kan säga, i förhållande till alla de olika delarna som bygger en föreställning. (En platt organisation, som är så populär i andra sammanhang.) Processen kanske är längre, men resultatet…. Hur vi nu ska få till det på en normalsvensk repertoirteater. Men kanske måste inte alla produktioner stöpas efter samma mall?
För övrigt anser jag att Stockholm/Sverige borde ha råd, vartannat år med en så här högklassig injektion i det svenska teaterlivet både för publik och utövare.
