Dramatens blogg

Brevet till Pär Lagerkvist avslutades med ”Jag tar mig således den friheten att medskicka ett frimärke, jag hoppas med iver på Edert svar. Samtidigt önskar jag få uttrycka min obehärskade beundran för Edert författarskap. Jag har verkliga glädjestunder då jag läser edra verk.”

Och det var verkligen med iver jag väntade på posten. I flera år hoppades jag på post.

En av dikterna jag skickade gick så här:

”Säg mig den plats där jag ständigt är lycklig
Säg mig den väg, jag skall gå
Slipper jag människor, ondska och falskhet?
Når jag den salighet, jag önskat att få?”

Jag tycker att den känns väldigt mycket Börje. Jag hade kunnat skriva den i dag.

Jag hade skrivit ett stort antal dikter när jag var femton år, som jag skickade till Pär Lagerkvist och bad om ett omdöme. Han bodde på Lidingö då, och jag skickade dikterna med ett följebrev med frimärke på 20 öre. Jag bodde i hallen i vår tvårummare på Lilla Essingen, och jag hade fått måla tak, golv och väggar svarta. Där satt jag och skrev dikter, och imiterade August Strindbergs handstil. Alla dikter behandlade ämnen som ”kommer någon att tycka om mig”, ”vad ska det bli av mig” – sådant som alla ungdomar tänker på.

Men jag fick aldrig något svar av Pär Lagerkvist.

För två år sedan träffade jag Bengt Lagerkvist, Pärs son, och jag berättade detta för honom. ”Det var väl i den vevan pappa fick nobelpriset?” sa han. ”Jo, men hade jag fått nobelpriset nog sjutton hade jag svarat en kille ändå” sa jag. Det gick någon månad, sedan kom Bengt Lagerkvist med kopior på mitt brev från Kungliga Biblioteket. De hade hittat mina dikter bland Pärs samlingar! Han svarade mig aldrig, men han slängde åtminstone inte heller dikternak

Jag skriver en pjäs med Peter Birro, som jag tycker mycket om. Förutom Bergman är han nog den enda regissör som får mig att känna mig smartare än vad jag faktiskt är.

Impulsen till pjäsen är från min tid på elevskolan, då vi hade hållningsgymnastik hos en Fru Kylberg på Strandvägen, målaren Karl Kylbergs änka. Våningen hade ett rum som var orört efter hans död, med penslar och allt. Hans måleri har alltid varit spännande, det finns en metafysik i de röda segelbåtarna som seglar bort mot framtiden.

Under gymnastiken låg man på golvet och lärde sig avspänning, man planade ut sin kropp för att frigöra själsliga krafter. Två gånger i veckan i tre och ett halvt år. Väggarna var behängda med Kylbergs målningar, men allt eftersom försvann målningarna och kvar blev bara trista märken på väggarna. Det blev povrare och povrare. Det visade sig att hennes dotter var gift med en kille som tog ner och sålde tavlorna för att köpa bilar, båtar och resor.

Den upplevelsen har jag kopplat till att jag sitter som en före detta boxare i rullstol. Men jag är inte lam, jag låtsas för att folk ska tycka synd om mig, min dotter till exempel. Jag är prisbelönt, hela rummet består av pokaler och medaljer som egentligen inte är värda några pengar. Pantbanken tar inte emot dem, men för mig har de stort värde. Det är så intressant – vad vi egentligen värdesätter, vad är egentligen värdefullt?

Bergman fick en att känna sig bättre än vad man var. Han gav uppmärksamhet som gjorde att man upplevde sig själv som strålande och viktig. Och om man känner sig duktig och behövd presterar man bättre. Han omhuldade skådespeleriet, han älskade det. Det var enkla nycklar, men ack så svåra för medelmåttiga regissörer att förstå. Sen hade han det här med beröring, han kunde lägga armen runt en och gå på en promenad. Man kände att ”det är han och jag, det är vi två som löser världsproblemen”. Det var en metod som han hade utvecklat, men inte desto mindre effektiv.

När Bergman blev chef 1963 blev det stor förändring inte bara för mig. Det kom helt nya, stormande vindar in i huset. Han satte bland annat skådespelarnas löner under blixt belysning, och de höjdes ordentligt. Det var ju skitlöner innan! Han förde också in ett fräckare scenspråk, det blev djärvare och modernare. Och jag fick följa med i det bergmanska flödet, vilket var tur för mig. Att någon såg mig. Alla ville ju bli sedda, och han såg mig. Det gav både glädje och möjlighet till bättre roller att ha honom som mentor, som fadersgestalt. Tack vare honom fick jag in foten, jag hade ju egentligen redan själv stängt dörrarna med mina rädslor. Nu mår jag som bäst på scenen. Teater och kultur är helande.

Jag var 23 år när jag kom in på Dramatens elevskola, och det var så klart en fantastisk möjlighet. Men första året drabbades jag av en rejäl kulturchock. Jag kom från Lilla Essingens arbetarmiljö och hade aldrig varit på Dramaten. Allt guld och all marmor gjorde att jag hukade mig ordentligt, jag blev som marmorerad i skallen. Jag flydde till Nybrogård, ett kafé tvärs över gatan från Dramaten. Brottslingen håller sig nära brottsplatsen. Där satt jag i åtta, nio månader, med risk för att bli relegerad, och letade efter mig själv. Det var nästan som en graviditetsperiod.

Och jag fick inga roller eftersom jag bara rökte och drack kaffe i stället för att vara med på lektionerna. Men jag hade sån tur att Ingmar Bergman blev chef, och han såg mig när jag läste en dikt i pausen på en elevföreställning – jag fick ju inga roller – och Bergman satt kvar i pausen för att inte förlora atmosfären i salongen. Han frågade vem som läste och fick svar att ”det är Börje Ahlstedt och han är omöjlig, han sitter bara och letar efter sig själv”. Då sa Bergman ”men ge honom roller då, så kanske han inte är så omöjlig”. Bergman blev sedan min mentor, och han gav mig roller.

Det var ett enormt ögonblick när jag kom in på elevskolan, men det var också snubblande nära att jag åkte ut.

Ibland går jag omkring i teaterns skor, även om man inte får det. Jag avskyr att gå in i klädaffärer. Killarna är så smala och unga och trendiga. Så kommer jag in lite svettig och rund, ingenting passar. Förr köpte jag byxor som inte passade i ren skräck för att jag inte orkade prova. Så nu lånar jag gärna teaterkläder. Jag har ett par skor från Hamlet som jag använder ibland. Men tofflorna från Muntra Fruarna (bilden) kan man däremot inte gå ut i.

Det fanns en skådis som hette Anders Ek som kunde cykla hem i teaterkläderna efter en föreställning. Sen kom han färdigsminkad och påklädd hemifrån och gick rätt in på scenen nästa gång.

Jag väljer väldigt noggrant vilka pjäser jag ska se. Jag ser hellre en film. Tråkig teater är det värsta som finns, det är förfärligt. Då kan det kännas uråldrigt och meningslöst. Teater måste ge glädje och förhoppning inför morgondagen, det ska finnas en tilltro till människan, det ska ge utveckling, aha-upplevelser. På dålig teater skäms man å skådespelarnas vägnar, de är ju där. Men det är också det speciella med teatern – där står de! Det är NU mötet är, det är levande.

Man kan också märka skådespelarnas genans över att spela något som inte är bra. Jag vet att en skådespelare som heter Jan Blomberg som skulle göra konferenciern i Cabaret på Maxim för många år sen. På första bänk sitter ett par äldre östermalmsdamer, och när han kommer in på scenen hör han den ena säga ”men, han är ju inte bra!”. Högt och tydligt.

Lika hemskt är det när man märker avsikterna med en pjäs, när de försöker bluffa sig fram, när ingen egentligen står för det som spelas. Då kan man ju lika gärna dra ner ridån, så man kan ta en promenad, älska eller äta en god middag istället. En dålig film är faktiskt att föredra framför dålig teater.

De här känslorna, som jag tror att jag delar med många, är både förödande och utmanande för teatern.