Detta är en blygsam hyllning till mig själv och en våldsam hyllning till maskavdelningen på denna teater. Att byta skepnad är en ljuv plåga. Tack för mig.
Som erfaren bloggare lägger jag nu äntligen ut mitt kakrecept
TROLLDEGSKAKOR
4 dl mjöl
2dl vatten
1,5 dl salt
Lös salt i varmvatten, rör i mjöl, knåda till en smidig deg. Torka i ugn, 2 timmar i 100 grader
Mycket nöje!
Valerie Solanas.
Kung Lear.
Inbillade sjuke.
Inbillade sjuke.
Hänga ut.
Helgonlegender.
Final. (Spelas nu!)
Boston Marriage.
Jag är beroende av nässpray. Pinsamt nog. Har lovat mig själv att skaffa läkarhjälp fär avvänjning innan sommaren. Tänker att bombardemanget av dagisbaciller måste lugna sig först så jag inte torskar direkt igen.
Häromkvällen insåg jag till min stora fasa att jag hade tappat sprayen som ALLTID ligger i min handväska. Och detta sju minuter innan ridån gick upp… Jag fick fullständig panik! Började vråla efter nässpray bland mina kollegor i hopp om att någon kanske hade en saftig förkylning, allergi eller vad som helst!
Till slut kom sufflös-Marie till min undsättning, och jag fyrade av en dubbel dos för säkerhets skull. Insåg i tystnaden som följde att jag hade blottat mitt missbruk helt ogenerat inför hela ensemblen.
Detta är INTE en reklam för Nezeril.
Hämtade min lille ettåring på dagis. Han har skaffat en tjej. Dom stod och kramades länge och väl. Han stod och strök henne varsamt över ryggen.
Hade svid i hjärtat när jag skulle gå till jobbet. ”Hej då lille vän. Mamma kan inte pussa dig godnatt i kväll för hon ska gå i väg och klä ut sig”.
Nej usch. Så får jag inte tänka. Jag älskar mitt jobb! Och jag kan faktiskt hämta lillfisen tidigare på dagis i morgon så vi kan gå och mata änderna eller leka i parken. Fast jag sitter i pausen på teaterns och plågar mig själv med alla gulliga bilder i mobiltelefonen. Man vill gärna natta sitt lilla barn trots allt.
Titta! Nu har jag kommit dit där jag hänger ut mitt eget barn, bloggare som jag är.
Jag vill att teatern ska vara en plats för alla människor. Oavsett ålder, kön, hudfärg och religion. Bryt upp den homogena publiken! Jag tycker att vi måste bredda oss och bjuda in ovana teaterbesökare, inte låta guldet på väggarna signalera att det bara är en exklusiv skara som är inbjudna. Jag välkomnar framförallt dom unga!
Dom är dessutom underbara att spela inför. Reaktionerna är ofta omedelbara och lyssnandet och kommunikationen med oss på scen är exceptionell. Mina starkaste upplevelser som skådespelare har jag haft när salongen varit full av ungdomar.
För några år sedan jobbade jag med en pjäs som hette ”Hänga ut”, skriven av Sara Kadefors. Under repetitionsarbetet ville vår regissör Christian Tomner att vi skulle kontakta ungdomar för att få hjälp med gestaltning och text. (Vi var fyra stycken 30-åringar som skulle spela 16…)
Sagt och gjort begav vi oss ut till några olika förorter – då våra roller inte skulle vara innerstadskids. Vi hängde runt med tjejer och killar på ungdomsgårdar, fik och i plugget och slungades med fasa och förtjusning rakt tillbaka till våra egna tonår. Men när vi skulle förklara varifrån vi kom uppstod vid ett tillfälle en smärre förvirring.
- Var Dramaten ligger någonstans? Vid Nybroviken, på Strandvägen. Alltså, det är den där byggnaden med massa guld på nära Stureplan.
- Jaha! Det är ju huset bakom varma tanten!
Ett riktmärke så gott som något.
Varma tanten.
När jag var nitton år jobbade jag som frukostvärdinna på Berns salonger. Jag började mina arbetspass halv sex på morgonen vilket innebar att jag masade mig ur sängen redan vid halv fem-snåret. Innan gästerna anlände brukade jag gå ut på verandan på övervåningen och titta ut över Berzeeli Park. Mest stod jag faktiskt och stirrade på byggnaden snett emot. Dramaten. Eller som en vän och kollega kallar den: Guldsemlan. Jag tänkte (banalt nog) att en dag… en dag ska jag stå på RÄTT sida om Berzeeli Park.
Och från personalmatsalen på Dramaten i dag ser jag mitt gamla Berns. Och även om livet inte alls är så glamoröst som jag föreställde mig så är jag genuint lycklig över att vara just här.
Guldsemlans kontrapunkter. Exteriör:
Guldsemlan.
Berns från rätt sida av Berzeeli Park.
Guldsemlans kontrapunkter. Interiör:
En mysig hissbild.
Där hänger jag och Per Myrberg.
Lilla rökhörnan.
Min loge.
Pussväggen vid lilla scen.
Då var det alltså min tur att blogga. Jag har varit förskräckligt nervös inför detta. Ångrat mig flera ggr om. För det första är jag en total data-analfabet. Jag kan i princip bara googla. Och det har jag precis lärt mig. Det är sant. För det andra så har jag haft grubblerier kring det här med att blogga. Varför gör så många människor det? Vad är grejen med att skriva offentlig dagbok? Att tjata på om sig själv inför en massa människor som man inte ens har ett ansikte på? En väninna till mig menar att svaret är pengar. Men så är det inte för mig. Jag gör det gratis!
Nåväl, vi får se efter den här veckan om jag har blivit klokare. Jag som annars är livrädd att släppa journalister för nära inpå det privata kommer kanske att få värsta egoboosten av detta och börja lägga ut mysiga bilder på när jag bakar tillsammans med min familj? Vem vet, jag kanske lägger ut kakrecept i slutet av veckan? Eller hänger ut massa snaskigt om mina kollegor? Och blir citerad i Expressen!! Ja, det ska bli spännande som sagt.
