Stina Oscarson om klass

by

23 april ordnar Dramaten, Sveriges Radio/P1 Dokumentär, Radioteatern och Svensk scenkonst temakvällen En fråga om klass. Stina Oscarson, chef för Radioteatern, resonerar kring varför klass är ett relevant tema.

- – -

Människor utan klass eller när upphör motståndet att vara motstånd?

Jag räknar till 17 människor som en kall lördagskväll i januari sitter invirade i filtar på Kungsgatan. Jag vänder bort blicken och hoppas att det är en PR kampanj för Occupy Wallstreet. Men anar att det är på riktigt. Och jag som uppfostrats i tron att samhällets klyftor minskar står frågande.

I Malmö skjuts den åttonde personen inom loppet av lika många månader. Jag läser att man uppskattar samhällets kostnad för en kriminell gängmedlem till 23 miljoner och hör entusiastiska uttalanden om att den uträkningen kommer göra oss mer motiverade att lösa problemen. Jag undrar om det stämmer.

Det ropas på hårdare straff och många nickar förnuftigt. Men inom mig skriker en röst att det är inte förnuft som styr den som dödar.

I Londons kravaller plundrades butiker och detta var inte de hungrigas uppror skrev Zymunt Bauman. Utan de misslyckade konsumenternas. Som försökte ta tillbaka sin värdighet. Här hemma säljs sängkläder i uteliggardesign för 700 kr set på stans finaste varuhus. Och cykelstölderna ökar dramatiskt när man höjer taxan i kollektivtrafiken. Men ingen i Sverige är väl så fattig att man inte har råd med ett SL-kort? Och ingen har väl ett arbete så tungt att inte en promenad alltid är välgörande? Det trodde inte jag heller. Förut. Begreppet klass var väl något man slutade använda på 1900-talet.

Men så plötsligt. ”Vi behöver en underklass” skriver en krönikör på en av våra stora tidningars ledarsidor. Och visst det är sant. Den ekonomiska tillväxten kräver klyftor. Fast det talar vi sällan om. Och när en gul buss åker på överklass safari till Saltsjöbaden möts man med äggkastning. ”Vi har minsann arbetat hårt. Är vi inte värda att bo här?”

I FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna står att ”erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”. Går det att misstolka? Nej, men deklarationen har snarare blivit ett vackert papper man viftar med för att stärka sin nations varumärke än något man använder i praktiken.

Jag hör att det inom talangjaktsbranschen nu även i Sverige börjat dyka upp så kallade 360-avtal. 360 syftar på ”hela varvet runt” vilket innebär att man ger bort förutom ”20% av alla inkomster utanför artisteriet ” även ” den exklusiva rätten till sin personlighet.” Ett av våra senaste talangprogram använder tydligen den typen av avtal. Vd:n på bolaget i fråga säger att formuleringen som hänger med från det internationella avtalet och konstruerats för den internationella marknaden “kanske inte är klockren.” Fast det är väl precis vad den är. Allt går igen. Fast visst. Det låter bättre med 360 avtal än livegenskap. Och jag undrar stilla om vi är på väg tillbaka till ett samhälle att en anställning blivit en förmån. Och inte en rättighet. Där det helt plötsligt blivit coolt att vara livegen. Det talas alltså om klass igen.

Och en stor nöjesbilaga, som får frågan om de plötsligt blivit en politiskt tidning, svarar att, nej, vi ger bara läsarna vad de vill ha och nu är det inne med samhällskritik. Alltså det säljer. Och plötsligt blir jag rädd och måste ställa frågan: När upphör motståndet att vara motstånd? I en diktatur är punkten tydlig. Demonstrationer förbjuds. En poet kastas i fängelse. En journalist avrättas.

I en marknadsekonomisk demokrati är det paradoxalt svårare att genomskåda. Både vem som har makten. Vad som är agendan och vilka som är allierade. Men ett är säkert. Den som har makten kommer alltid att försöka behålla den och då är motstånd farligt. Och jag tänker att egentligen finns nog bara två sätt att tysta motstånd: Att bokstavligen avrätta din motståndare eller att kidnappa hans tankar, idéer och uttryck och använda i din egen berättelse så att deras ursprungliga betydelse och värde blir obrukbart. Då upphör motståndet att vara motstånd. Vi ser det ske varenda dag. När språket slutar göra saker klarare. När yttrandefrihen förvandlas till en vara. Och respekten för ordet är borta med vinden. När vi slutar lära av historien och konsten förvandlas till en tillväxtfaktor och blir en del av den enda berättelsen. När religionen inte längre hjälper oss att orka tvivla och politikerna försäkrar sig om applåder före varje politiskt beslut. När en människas värde går att mäta i pengar och klasskampen blir cool. Då upphör motståndet att vara motstånd.

Men exakt när händer det? I vilket ögonblick? När en konstnär skapar lakan i uteliggardesign och säljer för 700 kr set. Då har det redan skett men när? Är det när kunden plockar fram och sitt visa kort och drar det?(Ursäkta att jag ännu använder order kund. Jag vet att vi inte längre kallas kunder i butikerna, utan gäster, men jag har lite svårt att vänja mig vid detta.) Eller är det i när produkten passerar varuhusets osynliga gränser med larmdetektorer? Eller är det ännu tidigare. Redan när konstnären får idén? Kanske i samma stund han tänker: ”detta kommer att få uppmärksamhet! Det kommer att stärka mitt varumärke.” En nära vän säger: ”kanske är det så att äkta motstånd bara kan ske i ensamhet. Att motståndet i en handling upphör i samma stund det blir uppenbart att vi inte skulle ha gjort samma sak om ingen blivit vittne till det.”

Hammarskjöld sa en gång: ”Kärlek är att av hela sitt hjärta göra något för en annan människa men inte i rampljuset inför hela världens ögon.” Och ärligt talat. Hur ofta skulle vi ha gjort det vi gör om vi inte var säkra på att någon lade märke till det? Och kanske måste det vara så. För om ingen lyssnar till oss om vi inte är starka varumärken spelar det ju ingen roll hur kloka saker vi än säger och gör. Men om motståndet upphör på vägen vad är det då värt?

Och just nu står jag med frågan om vi byggt in oss i ett system som omöjliggör motstånd. Där vi alla redan är köpta. Jag träffar en irakisk skådespelare som levt 3,5 år som papperslös och lyft tunga kartonger i Årstaberg för några kronor i timmen. Jag bestämmer mig för att ge honom jobb. Han kan knappt språket. Det kanske är vansinne. Men det känns som det enda riktiga jag gjort på länge. Och jag hoppas att ingen kommer att tacka mig.

Stina Oscarson
Chef för radioteatern

Etiketter:

Ett svar to “Stina Oscarson om klass”

  1. Jimmie Jonasson (@jimmiejonasson) Says:

    Du hoppas att ingen kommer att tacka dig… men här kommer det ändå. Tack Stina. Både för detta och för senast. Du är antagligen den viktigaste rösten i Sverige just nu. Ditt tal här i Oslo satte djupa spår i mig och alla de andra som var på Dramatikkens hus. Du är en av få som visar att det inte finns någon gräns mellan politik och teater. Hoppas att det blir en välbesökt kväll. Du är sjukt viktig för många.. bara så att du vet. Kärlek.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 78 andra följare

%d bloggers like this: