Archive for april, 2012

Ställ frågor om Dramatens verksamhet!

24 april 2012

Onsdag 25 april är det årsstämma på Dramaten, då behandlas årsredovisningen för 2011 och en styrelse väljs. Kungliga Dramatiska Teatern AB är, som förkortningen AB i namnet antyder, ett aktiebolag. Det ägs till 100% av svenska staten.

Har du några frågor om hur Dramaten styrs? Vad som har hänt på Dramaten? Om verksamheten och ekonomin? Skriv din fråga i kommentarsfältet nedan eller mejla till blogg@dramaten.se. Marie-Louise Ekman, teaterchef och VD, och Mikael Brännvall, vice VD, svarar här på bloggen.

I bolagsordningen för Dramaten anges att: ”Föremålet för bolagets verksamhet ska vara att driva teaterverksamhet samt därmed förenlig verksamhet. Verksamheten ska syfta till att främja scenisk konst.”

Dramaten arbetar efter riktlinjer från regeringen. Dramaten ska bland annat:

  • vara den i Sverige ledande institutionen inom teaterns område och som nationalscen stå på högsta nivå vad gäller utveckling, förnyelse, konstnärlig kvalitet samt hantverksskicklighet i ateljéer och verkstäder
  • som Nationalscen verka i ett internationellt teater- och kultursammanhang och initiera samarbeten samt främja interkulturellt utbyte.
  • förvalta och berika det svenska språket och kulturarvet inom scenkonstområdet, samt ta aktiv del i och ge uttryck åt utveckling och förändringar inom samtida svenskt språk, tankeliv och värderingar.
  • ha en varierad repertoar som omfattar svenska och internationella klassiska och moderna verk, samt inkludera dramatik för barn och ungdomar
  • nå en så bred och stor publik som möjligt
  • vara en samlingspunkt för offentliga möten och samtal
  • i sin verksamhet integrera ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv

”Vi pratar om klasskillnad framför kungliga tavlor. Men är rädda för att riva dom.”

24 april 2012

Under ”En fråga om klass” bad vi besökarna skriva tankar och funderingar på ost it-lappar som sattes upp för allmän beskådan. Nu även här på bloggen. Varsågoda!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Palmes spöke

24 april 2012

Igår var det stor temadag om klass på Dramaten.  För den som inte kunde ta sig hit så livesände vi ”Palmes spöke” i regi av Nils Poletti, som spelades på Stora scenen. Den går såklart också att titta på i efterhand! Klicka bara här för att hoppa in i en märklig klass-safari.

Svriges Radio P1 livesände också debatterna från Marmorfoajén, och de går också att lyssna på i efterhand.

Stina Oscarson: Varför Yarden på Radioteatern?

16 april 2012

23 april ordnar Dramaten, Sveriges Radio/P1 Dokumentär, Radioteatern och Svensk scenkonst temakvällen En fråga om klass. Stina Oscarson, chef för Radioteatern, förklarar varför de valt att sätta upp Yarden – poeten Kristian Lundbergs självbiografiska berättelse om hur han tvingades ta arbete som timanställd i Malmös hamn.

Sagt om Yarden: ”Yarden” visar hur bräckligt skyddsnätet för en människa som kommer från samhällets botten kan vara, och den visar också under vilka omständigheter de som faller utanför arbetar och lever. / SvD

 - – -
 Varför Yarden på Radioteatern

”Varför sätter ni upp Yarden?” Frågar en journalist. Ja varför? Och återigen måste jag ställa mig frågan varför jag arbetar med konst när världen ser ut som den gör.

Det finns ett för mig centralt avsnitt i Yarden och det är när en av arbetarna i ett försök att analysera sin situation säger ungefär: ”Hela tiden fattas beslut på makronivå som någon på mikronivå tvingas genomföra eller leva med konsekvenserna av.” Det sker överallt. I varje organisation och i varje samhälle.

Och jag tror att många med mig måste börja med att erkänna att vi vet mycket lite om hur olika liv vi lever i Sverige. Och hur olika våra förutsättningar är. När jag frågade Kristian Lundberg vad hans vänner och arbetskamrater på Yarden skulle säga om att hans bok blev radioteater i P1 och kanske skulle komma att recenseras i våra största dagstidningar sa han kort: ”Vem bryr sig? Er offentlighet är inte vår offentlighet.” De orden skar som en kniv i min, trodde jag då, hyfsat upplysta världsbild.

”Men varför sätter ni upp Yarden?” Frågar journalisten igen.

Det slumpar sig så att premiären på Yarden sker samma vecka som Rädda Barnens rapport om barnfattigdom kommer och vi översköljs i media med siffror på ökande klyftor både vad gäller ekonomiska förutsättningar och skolresultat.

Jag säger att jag är rädd att vi blivit immuna mot siffror. Och samtidigt tror jag vetskapen är viktig. För ett samhälle där vi inte vet hur den andre (den som ska utföra eller leva med konsekvenserna av våra beslut ) har det, faller isär.

Men som Kristian sade vid vårt första möte: ”vi måste skildra detta varsamt och med respekt. Och även om vi tycker deras arbetsförhållanden, ekonomiska och sociala förutsättningar är urusla så är det människors liv vi talar om.”

Allt detta finns i berättelsen om Yarden och vi har försökt att bära det med oss in hela radioteaterns arbete med serien Människor utan klass.

Stina Oscarson
Chef för radioteatern

Påminnelsen

14 april 2012

Hon flyttar närmare och blir HON. Strindberg placerar sitt liv och sin person i de olika rollerna och delar jämt. Vi prövar att HON får ställa sig i Han, Adolfs roll. Vad får vi ut av det? Att inte nå varandra. Att hela tiden känna sig förorättad därför att ingen egentligen har sett den andra. Placeringen i denna scen och i andra är något som jag inte vet hur det fungerar. Det finns en konvention om vilket avstånd de agerande ska ha till publik. Jag vill prova hur det är när vi bryter gränsen och blir lite för påträngande. Upplevelsen blir naturligtvis olika beroende på var man sitter som åskådare men detta kanske också kan bidra till speciell stämning i rummet?
Jag försätter heller icke tillfället att få se skådespelare agera på scen i närbild. När det fungerar är det fantastiskt. J och M arbetar modigt och det ger resultat. Liv!

Övergången att HON tröttnar och sätter på musik för att slippa hans malande är bra men frågan är om vi här måste återkomma till High Wire och Klaus Nomi. Att vi tar åskådaren tillbaka till efterfesten. Kanske vi ska pröva att J dansar och sappar musik igen? M som tar bort stolar kan åter skrika sänk! Sänk!

Drömmen
När jag första gången läste Siris brev som jag här har bearbetat och moderniserat så tänkte jag direkt på unga tjejer som vill bli skådespelerskor till varje pris. Men det är inte bara en dröm om glamour och att synas. Det är också en vilja till självförverkligande av sig själva där Teatern ses som en väg full av möjligheter. Här kan man fly sig själv och hitta nya vägar. I detta brev, som också fungerar utmärkt sceniskt i originaltext ser jag möjligheter till en hel pjäs. Jag vet inte hur bra Siri var som skådespelerska men jag är säker på att hon bar på en kreativ kraft som nästan blev en förtvivlad vilja att kapa den bakgrund hon bar med sig och som stred mot hennes natur.

Jag gillar inte åldersindelning men nog finns det en tanke med hela projektet att försöka få hit yngre människor som kanske kan bli nyfikna på August. Nej jag anser inte att jag begår brott mot författaren. Jag är inspirerad av honom. Kraften och skriften. Detta är mitt sätt att föra dialog med honom. Söka förstå och översätta honom. Här vill jag åter pröva en lång tystnad. J bara tittar och tar in rum, publik och M. Låt oss testa tystnaden, så ser vi vad som händer med rummet. Därefter går J fram genom tunneln och stannar. Fan, det blev ingen! HAN har lovat hjälpa till med insökningsprov till Dramaten. Han är mer än förberedd.

Repetitionen
Under samtalen kom ett önskemål från en av skådespelarna att pröva när HON arbetar med ett prov som han regisserar. Det blev en lek som visade sig vara en ganska knepig övning i överspel. Vi jobbar hårt med denna scen. Det är i repetitionen av repetitionen som samtal om form och karaktärisering tar fart I kontrast till den intensiva repetitionen vill jag uppleva HON i total närvaro. Utan gester och stoj. Och så tystnaden och stillheten. Efter lång tystnad, kommer hans replik. Hon står utåt och han går mot henne. De står för nära publiken. Svår övergång. Ska vi bryta och övergå till efterfesten?

Vi bestämmer oss för att försöka gå från absolut stillhet till ännu mera. Allt hänger på en skör tråd och som alltid hamnar det hos skådespelaren. Det är fantastiskt att undersöka hur avgörande minsta rörelse eller en menings uttal kan vara i en specifik situation. Pekoral eller energilöst. Det är Chet Baker som gäller.

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg. Premiär 14 april.

Kohudscenen

13 april 2012

Jag ville undersöka att göra samma scen två gånger där samma text kommer från både HON och HAN. Jag utgick från ett avsnitt ur Leka med elden. Genom samtal och repetitioner har scenerna utvecklats till något slags intermezzo.

Alla scener är fristående men de här scenerna är på något sätt fristående från de fristående. En stillhet och hopsamling mellan krig och kärlek. Det blev att vi skilde dem åt och la den andra som en slags prolog, eftertanke i slutet. Konstigt men kan bli bra. Från här till scen 7 vill jag inte ha musik eller att J kontaktar publik i övergångar. Skådespelarna byter positioner med stolarna beslutsamt utan stress. Alltid paus före och efter dialog. Jag ändrar mig och vi undersöker om vi kan hjälpa till med en puls, rytm. Vi vänder oss till Björk.

 

Tilliten
Hela arbetet har varit som en workshop. Undersöka situationer och hur man formmässigt kan understödja och utveckla situationen. Scen 5 är en slags kommentar. Det är ett uttryck som jag gärna erkänner att jag kan identifiera mig med. Överhuvudtaget är jag intresserad av upprepandet. Det är igenkännbart. Skådespelarna får själva känna efter vilken volym och intensitet som passar för kvällen. Jennie bestämmer längd. Men jag anar att det blir bäst om det finns en mekanik i uttalet. HAN vänder stol sätter sig mot vägg och HON glider över till nästa scen.

 

Kampen
Från början var tanken att vi skulle pröva att Mattias hade dialog med en av dockorna vilken uttalade sina repliker baklänges. Det låter kanske konstigt men lät inte så dumt. Det blev som en besvärjelse, en bön vilken HAN försökte översätta till sig själv. Röster i huvudet där även hennes röst smyger in för att sedan materialiseras. Det utvecklades dock till en dialogscen där HAN försöker sortera sitt inre av röster. HON är den som provocerar, hjälper och blir till slut en slags terapeut. Som scenen utvecklats blir det som om han projicerar HON på henne.

Scenen har blivit en övning i lyssnande och rytm. Jag ser det mer som ett litet stycke musik som handlar om misstron och makten i kärleksrelationen. På genrep provar vi att lägga in lite Björk. Jag vill att vi arbetar oss igenom genrep! Jag vill att skådespelarna arbetar sig igenom premiär! Jag vill att vi arbetar vidare efter premiär!

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg. Premiär 14 april.

Nils Poletti – tre anekdoter om klass

13 april 2012

23 april ordnar Dramaten, Sveriges Radio/P1 Dokumentär, Radioteatern och Svensk scenkonst temakvällen En fråga om klass. Regissören Nils Poletti står bakom ett av inslagen, Palmes spöke, som spelar på Stora scenen. Dramatenbloggen bad honom skriva några tankar om klass.

- – -

1. Går från Dramaten med ett uppdrag att i text reflektera kring ämnet ”klass”, inför temakvällen om samma ämne den 23e april. Sätter mig på tunnelbanan, röda linjen mot Norsborg. Och inser att jag sitter på en rullande klassresa genom den extremt klassegregerade staden Sthlm. Jag bor i Bredäng. Och på väg hem brukar jag alltid ”roa” mig med att gissa vart folk går av. Mitt lilla ”vardagsnöje” börjar vid Slussen. Genom att titta på kläder, accessoarer, hårfärg, rynkor, trötthet, inte minst hudfärg och huruvida man bär den levande blicken eller inte avgör jag vilka som går av var, i anslutning till den geografiska yta/klassen som deras attribut medvetet eller omedvetet försöker sända ut. Jag gissar sällan fel. Det tydligaste hoppet är mellan Mälarhöjden – Bredäng. De få svenskar som inte gått av efter Liljeholmen, går definitivt av i Mälarhöjden. De få ”vita” som åker vidare efter Mälarhöjden är östeuropeer, finländare eller vilse. Eller ja, fattiga. Den vanligaste frågan när man träffar en ny person är: Var bor du? Denna viktiga klassmarkör talar sitt tydliga språk. Dagligen åker jag denna klassresa, dagligen påminns jag om att Sthlm är en segregerad stad. Dagligen skäms jag.

2. Hu. Barnteater är ett hårt arbete, tänker jag när jag går upp kl 6 på morgonen och inte hinner äta frukost hemma. Hu, det är nästan det enda tråkiga med barnteatern, tiderna. Hu, det snöar och hu, mitt ansikte är så svullet av trötthet att jag ser ut som en ledsen fotboll. Kommer till teatern strax efter 7. Först på teatern! Vilken working class hero jag är, som börjar så tidigt! Och som jobbar med kaxig, olydig och utmanande teater för barn! Men när jag öppnar teatern så märker jag att jag inte alls är först. Städerskan är där och har just städat hela teatern. Vi hälsar.

Jag vet inte vad hon heter och inte vad hon tjänar. Trots att hon är anställd på teatern som jag leder, en frigrupp med väldigt få anställda! Jag krymper. Beslutar mig för att ta tjuren vid hornen och fråga vad hon heter och vad hon får betalt. Men mötet blir bara forcerat och konstlat. Känner mig som huvudpersonen i Ferdydurke som försöker kommunicera med Stallpojken. Jag får aldrig ur mig frågorna som borde ha ställts. Jag är så liten att jag inte längre finns. Insikten, att även här, på frigruppen där jag jobbar, råder en avgrund mellan klasser. Hon bjuder inte in till samtal, jag känner att hon tycker jag stör med mitt fåniga, stela, osäkra leende och flackande blickar. Det är som att hon inte ville att jag skulle sett henne. Städarna som kommer när vi gått och går innan vi kommer tillbaka, som om de inte fanns.

3. Jag ska flytta! Mina år i älskade Bredäng når sitt slut. Jag ska flytta närmare mitt jobb på Turteatern i Kärrtorp. Tack bostadskön och tack för att det fortfarande finns hyresrätter! Men trots glädje att få så nära som en promenad till jobbet så är det något som grämer mig. I Bredäng ser folk ut som jag, jag känner så tydligt att jag hör hemma här. Men i Kärrtorp, som jag ändå delat så mycket med och håller så oerhört mycket av, så är det ändå ett faktum som äter sig in, att området överbefolkats av unga kaffelattehipsterpar med tillhörande bebis. Hela Kärrtorp växer och det känns som om klass-statusen växer tillsammans med ombildandet av hyresrätter till bostadsrätter, och de fattigare som inte har råd att köpa de ombildade lägenheterna måste flytta på sig, igen och igen och igen! Ut ifrån centrat av denna plutokrati. Och jag hoppas att jag inte rycks med. Att jag minns mitt Bredäng.

Nils Poletti
Regissör och en av fyra konstnärliga ledare på i Turteatern i Kärrtorp

Glipan

13 april 2012

Hur skulle det kunna se ut om en skådespelerska tvingas släppa in publiken fastän hon inte är riktigt klar ännu? Kan hon successivt medan publiken går in ta rollen som HON, som just kommit hem från en maskerad på Dramaten och nu drar igång efterfest? Aningen berusad inte helt klädd samlar hon sig inför publik.

HON blir vår kontaktperson under föreställningen. Alltså, Jennie är både skådespelerskan och HON!? Mattias däremot har varit klar länge. Han har väntat på Jennie och hans humör är därefter, det är också det som präglar hans ingång i rollen.

Hon bjuder upp och utmanar till samtal om deras liv. Han tvekar. Hon tar initiativet och öppnar upp glipan genom Björks ”Frosti”. Det blir en dans som utgörs av den tidens Teatergester. Hennes rörelse och skönhet gör att han vågar närma sig henne och tillsammans minns de första mötet. Han uttrycker sin kärlek. Hon blir förd till publikplats där hon också har möjlighet att ha kontakt med publik. Han blommar ut i sin kärleksförklaring. Vill leka med då och nu.

Kärleken
Hela projektet är uppbyggt på ett antal scener som handlar om Tillit och om rollspel. Omärkligt tillskrivs vi roller som vi gör vårt bästa för att uppfylla. Och vi vill tro det goda. Fungerar det sceniskt att HAN bara byter ton och kastar sig lugnt in i ett helt annat sammanhang som har med hennes frack att göra? Ja, om HAN avslutar med Wagner i kärleksförklaringen.

Skrivandet
Mycket vackert och med stor närhet löser vi upp paret. Hon går mot fonden och han sätter sig med ryggen mot publik. Vacker vals övergår i en hårdare ton. Här får vi problem. Om det är HON som går fram mot publik för att sedan läsa ur En dåres försvars tal finns risken att åskådaren inte riktigt hänger med. Jag tror att vi åter måste påminna om efterfesten. Jag föreslår att skådespelerskan tar kommandot genom att ur boken, framåt gåendes ta in publik samt HAN. Hon sappar av den hårda musiken. Väl framme kan Jennie inte vara nog så tydlig vad det gäller beskrivningen av övergången från det som jag kallar; ”Hon och Jag blir Jag och Hon”. Hon måste initialt ha mycket kontakt med publiken. Återigen får rollen sakta glida in.

Under repetitioner när vi prövat har ingen av oss varit särskilt nöjda och det är inte bara jag själv som frågat varför vi gör scenen på detta sätt. Jennie arbetar så bra att vi ibland låter oss luras att vi förstår, men det är något som fattas. Jag tror att kontakten med publiken där hon tar med dem i läsningen är lösningen.

Vi prövar att hon spelar ut rollen från romanen. Ett utspel som får fungera som frö till sista scenen. Jag vill ha scenen därför att jag är attraherad av tanken att HON tar ett steg in i bilden av sig själv, sedd och uppdiktad av HAN. Att ställa sig i sig själv som någon annan har tillskrivit och uttala texten som Jag.

Att smaka på orden och minnas och känna igen. Att det uppstår en känsla av att bli kränkt när hon inser hur mycket han sett men som hon aldrig varit medveten om. Men också det orättvisa att den närmaste, den högst begåvade författaren använder sin spetsiga penna för att göra upp med sig själv offentligt. Lämnade, utlämnade och utelämnade.

Jag vill prova att det uppstår tystnader ibland. Här är ett sådant tillfälle. Vi har ännu inte prövat det i sitt sammanhang utan bara enskilt och då uppstod en märklig känsla av; vad är det vi håller på med? Både på scen och i livet. J står i fonden och M sitter i stol. Efter lång tystnad kommer musik. Jennie ställer fram sin stol och får också här tillfälle att återknyta kontakten med publik – efterfest. M får och tar sin stol. Sätter på sig morgonrock. Allt går lugnt till väga utan stress. De sätter sig. Ljus. Paus. Musik av. Lång paus, stillhet. Jennie replik.

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg. Premiär 14 april.

Ulrika Holmgaard om klass

13 april 2012

23 april ordnar Dramaten, Sveriges Radio/P1 Dokumentär, Radioteatern och Svensk scenkonst temakvällen En fråga om klass. Ulrika Holmgaard, vd för Svensk scenkonst, resonerar kring varför klass är ett relevant tema.

- – -
Klass 

Klass? Min finska kollega rycker till och ser med lätt förvånad blick på mig. Nej, i Finland har vi ingen klass, inget klassamhälle och det är en icke-fråga. Det är i slutet av 2009 och jag befinner mig med tre nordiska kulturråd i ett solbelyst rum på International Cultural Diplomacy, ICD, i Berlin för att samtala om cultural diplomacy. Det nordiska experimentet. Framgångssagan som tyskarna beundrar så enormt. Det klasslösa samhället.

Min barndoms städer var Skultuna, Västerås och Eskilstuna – i den ordningen. I Eskilstuna hade vi i snitt två-tre finska barn i varje klass. Jag minns Pekka, Kari och Sirpa. Sirpas föräldrar tillhörde den stora skara finländska arbetare som fyllde industrierna i Sverige på 50- och 60-talen. När jag ringde för att fråga efter Sirpa använde jag mig av några standardfraser på finska. Hennes föräldrar lärde sig inte svenska, och stadens två morgontidningar fyllde dagligen sidor med finska nyheter. Men vi pratade aldrig om klass. Den var liksom… utrotad. Så läser jag ”Svinalängorna” av Susanna Alakoski.

Plötsligt ser jag återkommande mediainslag och rapporteringar, som mer eller mindre direkt kokar ner till frågor om just klass. Klass kan mätas i demokratitermer, bildning – och ekonomi. Jag läser en artikel som ger bilden av hur den ekonomiska sidan av klass utvecklats de senaste trettio åren. Den ekonomiska eliten hade 1950 en årsinkomst motsvarande 26 industriarbetarlöner. 1980, när jag blev myndig och tog mitt körkort, var inkomstspridningen som lägst i Sverige, motsvarande 9 industriarbetarlöner. 2010 och jag läser vidare Alakoskis ”Håpas du trifs bra i fengelset”, efter att ha återupplevt min barndom i Västerås ur Åsa Linderborgs perspektiv i ”Mig äger ingen”. 2010 hade den ekonomiska eliten en inkomst motsvarande 46 industriarbetarlöner i snitt.

Sifferexcersis är kanske banalt, men definitivt enkelt att använda för att leda i bevis vad klasskillnad kan innebära. Bakom uträkningar döljer sig människor av kött och blod. Mammor, pappor, barn som lever sina liv, sin vardag i ett Sverige som länge tagit för självklart att fattighjälp inte ingår i våra grundvärderingar. 2011 ökade Majblommans stipendieansökningar med 50% (DI Weekend nr 12-12). Majblomman, som hette Förstamajblomman när Beda Hallberg började samla pengar för att hjälpa tuberkulossjuka barn i Göteborgstrakten 1907, verkar behövas mer än någonsin. Men det är ju en återgång till fattighjälp. Helt riktigt frågar sig Majblomman varför hjälpmedel för hörselskador är kostnadsfritt för barn, men synfel bara ersätts upp till sju års ålder (alla landsting utom Stockholms, som svarar nej på frågan om barn har rätt till ekonomiskt stöd för glasögon – kan det vara möjligt?) trots att forskning säger att ett öga anses färdigutvecklat först runt tio års ålder (www.majblomman.se) och trots vetskap om att många barnfamiljer inte har de pengar som behövs för ständiga glasögonbyten under några år.

Litteraturen från det förra seklets början var fylld att skildringar om klassklyftor och utanförskap som ärvs. Börjar vi detta sekel på samma sätt, fast ändå annorlunda? Ser vi ett nytt ”tiondelssamhälle”? Klass är inte bara ekonomi eller sjukvård, det är bildning och skola, bostad och lika rätt inför lagen.

Klass är också en fråga om kön. Kvinnan verkar oförändrat befinna sig i strykklass. En slagen kvinna som lyckas undkomma sin plågoande har oftast, fortsatt i vårt land, bara en möjlighet att hålla sig vid liv, och det är genom att lämna vänner och familj och med ny identitet gå under jorden. Om hon är så lyckligt lottad att befinna sig i Sverige, vill säga, och om hon hinner agera under tiden som maktens lagar mal. På många andra håll i världen är läget långt vidrigare (www.causeofdeathwoman.com). För kvinnor är löneutvecklingen fortsatt negativ i jämförelser samma jobb – olika kön. Tröttsamt men sant. Under ett samtal, ”Kvinna – klass – konst” som jag arrangerade på ambassaden i Berlin i november 2010 med Susanna Alakoski, Anneli Jorddahl, Pernilla August och Ebba Witt-Brattström, blev detta plötsligt så tydligt. Mönster som upprepar sig, barn som föds i familjer med arbetslöshet återfinns i en studio tjugo år senare som överrepresenterade vad gäller just grad av egen arbetslöshet. Barn som lever i familjer med låg utbildning återfinns senare i grupper som inte har studerat vidare eller presterat dåligt under sina studieår. Barn som växer upp i familjer där man får barn tidigt skaffar ofta själva barn tidigt vilket ytterligare försvårar möjligheten till en god, högre utbildning. Vi skulle ha råd med bättre, rika och jämlika Sverige.

När jag började diskutera med Helena på Dramaten& om ett samarbete var mitt främsta fokus att undersöka de tekniska och upphovsrättsliga möjligheterna för överföring av texter och att presentera färdiga föreställningar mellan teatrar över hela Sverige. ”En fråga om klass” har nu utvecklats till ett samarbete mellan Dramaten och Sveriges Radio, där Svensk scenkonsts medlemsteatrar erbjuds möjligheten att delta, som ett försök att knyta samman ett angeläget och aktuellt tema. Det är ett inkluderande projekt med viljan att presentera dagens Sverige ur mångas perspektiv, och att visa på scenkonstens relevans att berätta och diskutera.

För mig har det också lett till att tidigare spridda intryck fallit mer på plats, så som brukar ske när man ger sig själv anledning till viss fördjupning av ett tema. Sverige har genomgått enormt stora förändringar under de senaste 20 åren, på gott och på ont. I SvD 24/3 redogörs för en amerikansk undersökning som visar att den svenska liberaliseringen är världens snabbaste. Maria Larsson (KD) säger (SvD 24/3) att barnfattigdomen i Sverige har halverats sedan 1997. Artikeln belyser att det beror på hur man mäter. Återigen, säkert också var i Sverige man mäter. Och vem man frågar.

Det känns som om jag inte är ensam om dessa reflektioner. Så hur diskuterar vi detta? Var äger samtalen rum? Hur ser vi konsekvenser av en förändrad politik? Helt säkert är, att det ser olika ut i olika delar av Sverige. Därför borde det kunna bli intressant om vi från våra scener kan göra lokala nedslag och berätta.

Samarbetet är det första av två planerade under våren 2012, med syfte från Svensk Scenkonsts sida att dels stimulera till att belysa scenkonstens relevans i samhället och att tjäna som inspiration och utbyte mellan läns- och stadsteatrar, dels att i praktiken pröva olika sätt att rättvist och så okomplicerat som möjligt ersätta konstnärligt upphovsmaterial vid större spridning. Det är min förhoppning att projekten ”En fråga om klass” samt ”Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem” ingå i ett större samlat grepp för omvärldsanalys och omvärldsstrategiskt arbete för den svenska scenkonsten.

Åter Berlin 2009: Min finska kollega, som efter min frågande blick funderade några minuter, återkopplade med orden ”Jo, du har nog rätt, visst är Finland ett klassamhälle. Nog finns det klasskillnader, när jag tänker efter”.

Ulrika Holmgaard
VD Svensk Scenkonst
Född i Stora Sundby, Västerås, 1962

Fotnot: Samarbetet är det första av två planerade under våren 2012, med syfte från Svensk Scenkonsts sida att dels stimulera till att belysa scenkonstens relevans i samhället och att tjäna som inspiration och utbyte mellan läns- och stadsteatrar, dels att i praktiken pröva olika upphovsrättsliga vägar till webspridning. Det är min förhoppning att projekten ”En fråga om klass” samt ”Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem” kan bli en del av vidare omvärldsanalys och omvärldsstrategiskt arbete för den svenska scenkonsten.

Stina Oscarson om klass

12 april 2012

23 april ordnar Dramaten, Sveriges Radio/P1 Dokumentär, Radioteatern och Svensk scenkonst temakvällen En fråga om klass. Stina Oscarson, chef för Radioteatern, resonerar kring varför klass är ett relevant tema.

- – -

Människor utan klass eller när upphör motståndet att vara motstånd?

Jag räknar till 17 människor som en kall lördagskväll i januari sitter invirade i filtar på Kungsgatan. Jag vänder bort blicken och hoppas att det är en PR kampanj för Occupy Wallstreet. Men anar att det är på riktigt. Och jag som uppfostrats i tron att samhällets klyftor minskar står frågande.

I Malmö skjuts den åttonde personen inom loppet av lika många månader. Jag läser att man uppskattar samhällets kostnad för en kriminell gängmedlem till 23 miljoner och hör entusiastiska uttalanden om att den uträkningen kommer göra oss mer motiverade att lösa problemen. Jag undrar om det stämmer.

Det ropas på hårdare straff och många nickar förnuftigt. Men inom mig skriker en röst att det är inte förnuft som styr den som dödar.

I Londons kravaller plundrades butiker och detta var inte de hungrigas uppror skrev Zymunt Bauman. Utan de misslyckade konsumenternas. Som försökte ta tillbaka sin värdighet. Här hemma säljs sängkläder i uteliggardesign för 700 kr set på stans finaste varuhus. Och cykelstölderna ökar dramatiskt när man höjer taxan i kollektivtrafiken. Men ingen i Sverige är väl så fattig att man inte har råd med ett SL-kort? Och ingen har väl ett arbete så tungt att inte en promenad alltid är välgörande? Det trodde inte jag heller. Förut. Begreppet klass var väl något man slutade använda på 1900-talet.

Men så plötsligt. ”Vi behöver en underklass” skriver en krönikör på en av våra stora tidningars ledarsidor. Och visst det är sant. Den ekonomiska tillväxten kräver klyftor. Fast det talar vi sällan om. Och när en gul buss åker på överklass safari till Saltsjöbaden möts man med äggkastning. ”Vi har minsann arbetat hårt. Är vi inte värda att bo här?”

I FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna står att ”erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet och deras lika och obestridliga rättigheter är grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen”. Går det att misstolka? Nej, men deklarationen har snarare blivit ett vackert papper man viftar med för att stärka sin nations varumärke än något man använder i praktiken.

Jag hör att det inom talangjaktsbranschen nu även i Sverige börjat dyka upp så kallade 360-avtal. 360 syftar på ”hela varvet runt” vilket innebär att man ger bort förutom ”20% av alla inkomster utanför artisteriet ” även ” den exklusiva rätten till sin personlighet.” Ett av våra senaste talangprogram använder tydligen den typen av avtal. Vd:n på bolaget i fråga säger att formuleringen som hänger med från det internationella avtalet och konstruerats för den internationella marknaden “kanske inte är klockren.” Fast det är väl precis vad den är. Allt går igen. Fast visst. Det låter bättre med 360 avtal än livegenskap. Och jag undrar stilla om vi är på väg tillbaka till ett samhälle att en anställning blivit en förmån. Och inte en rättighet. Där det helt plötsligt blivit coolt att vara livegen. Det talas alltså om klass igen.

Och en stor nöjesbilaga, som får frågan om de plötsligt blivit en politiskt tidning, svarar att, nej, vi ger bara läsarna vad de vill ha och nu är det inne med samhällskritik. Alltså det säljer. Och plötsligt blir jag rädd och måste ställa frågan: När upphör motståndet att vara motstånd? I en diktatur är punkten tydlig. Demonstrationer förbjuds. En poet kastas i fängelse. En journalist avrättas.

I en marknadsekonomisk demokrati är det paradoxalt svårare att genomskåda. Både vem som har makten. Vad som är agendan och vilka som är allierade. Men ett är säkert. Den som har makten kommer alltid att försöka behålla den och då är motstånd farligt. Och jag tänker att egentligen finns nog bara två sätt att tysta motstånd: Att bokstavligen avrätta din motståndare eller att kidnappa hans tankar, idéer och uttryck och använda i din egen berättelse så att deras ursprungliga betydelse och värde blir obrukbart. Då upphör motståndet att vara motstånd. Vi ser det ske varenda dag. När språket slutar göra saker klarare. När yttrandefrihen förvandlas till en vara. Och respekten för ordet är borta med vinden. När vi slutar lära av historien och konsten förvandlas till en tillväxtfaktor och blir en del av den enda berättelsen. När religionen inte längre hjälper oss att orka tvivla och politikerna försäkrar sig om applåder före varje politiskt beslut. När en människas värde går att mäta i pengar och klasskampen blir cool. Då upphör motståndet att vara motstånd.

Men exakt när händer det? I vilket ögonblick? När en konstnär skapar lakan i uteliggardesign och säljer för 700 kr set. Då har det redan skett men när? Är det när kunden plockar fram och sitt visa kort och drar det?(Ursäkta att jag ännu använder order kund. Jag vet att vi inte längre kallas kunder i butikerna, utan gäster, men jag har lite svårt att vänja mig vid detta.) Eller är det i när produkten passerar varuhusets osynliga gränser med larmdetektorer? Eller är det ännu tidigare. Redan när konstnären får idén? Kanske i samma stund han tänker: ”detta kommer att få uppmärksamhet! Det kommer att stärka mitt varumärke.” En nära vän säger: ”kanske är det så att äkta motstånd bara kan ske i ensamhet. Att motståndet i en handling upphör i samma stund det blir uppenbart att vi inte skulle ha gjort samma sak om ingen blivit vittne till det.”

Hammarskjöld sa en gång: ”Kärlek är att av hela sitt hjärta göra något för en annan människa men inte i rampljuset inför hela världens ögon.” Och ärligt talat. Hur ofta skulle vi ha gjort det vi gör om vi inte var säkra på att någon lade märke till det? Och kanske måste det vara så. För om ingen lyssnar till oss om vi inte är starka varumärken spelar det ju ingen roll hur kloka saker vi än säger och gör. Men om motståndet upphör på vägen vad är det då värt?

Och just nu står jag med frågan om vi byggt in oss i ett system som omöjliggör motstånd. Där vi alla redan är köpta. Jag träffar en irakisk skådespelare som levt 3,5 år som papperslös och lyft tunga kartonger i Årstaberg för några kronor i timmen. Jag bestämmer mig för att ge honom jobb. Han kan knappt språket. Det kanske är vansinne. Men det känns som det enda riktiga jag gjort på länge. Och jag hoppas att ingen kommer att tacka mig.

Stina Oscarson
Chef för radioteatern


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 78 andra följare