Maria Bonnevie som Hedda Gabler.
Dramatens dramaturg Sven Hugo Persson har till programmet för Hedda Gabler skrivit en text om Ibsens kvinnoroller, som nu även går att läsa här!
—
HELMER
Men käraste bästa Nora, du dansar ju som om det gällde livet.
NORA
Det gör det ju också.
Ur: Ibsens Ett dockhem
”Ibsens märkligaste kvinnogestalter är alla hänsynslösa. Och deras hänsynslöshet vilar på modet att bära följderna av de djärva ingreppen i egna eller andras öden” skrev Ellen Key 1898. Hedda Gabler från 1890 väckte mycket förundran, kritik och motstånd, när pjäsen var ny. Vad menade Ibsen med att teckna en så ondsint och destruktiv varelse som Hedda?
Man väntade sig något annat. Ibsen uppfattades som en förkämpe för kvinnans rättigheter. Hedda sågs som ett svek.
Nora i Ibsens Ett dockhem (1879) gjorde sitt uppbrott, lämnade man och barn och tågade ut ur det borgerliga vardagsrummet. Och när ytterdörren smällde igen gav det eko över hela Europa och ända bort till Amerika. Debatten blev så intensiv att på vissa bjudningar lär värdinnan ha satt upp skylten ”Här är det förbjudet att diskutera Ett dockhem”.
Ibsen var en del av det som den danske kritikern Georg Brandes hade döpt till ”Det moderna genombrottet”. Religionen skulle ifrågasättas. Kvinnans frigörelse var viktig. En ny sexualmoral började debatteras och gestaltas. Inte minst i dramatiken. Och inte minst i pjäser skrivna av de framgångsrika kvinnliga dramatiker, som glömdes bort, men som på senare år fått en renässans på svenska scener: Alfhild Agrell, Ann-Charlotte Leffler med flera.
Ibsen själv värjde sig mot att betraktas som kvinnosakens man eller feminist. Likafullt sågs han som en föregångare. Redan i de historiska dramer, som inledde hans författarskap, var kvinnofigurerna starka och drivande som i Fru Inger till Östråt (1854)
Och detta fortsätter i de realistiska samtidspjäserna som blev hans enastående och omvälvande bidrag till världsdramatiken. Den första hette Samhällets stöttepelare och där är det Lona Hessel som kommer tillbaka från Amerika till den inskränkta norska småstaden och med en radikal gest öppnar fönstren, drar från gardiner och släpper in ljus och frisk luft i den dammiga finkammaren. Ja, hon är en frisk fläkt hela hon.
Det moderna uttrycket ”att förverkliga sig själv” blev en kliche redan under 1970-talet. Det var målet för kvinnan och innebar ett uppbrott från förtryckande relationer. Denna moderna idé, att vi som individer bär på ett osynligt, inre jag som ska träda fram och göra oss till fullvärdiga människor, kan faktiskt ses som ett typiskt arv från Ibsen. Sedan hör det till saken att Ibsen med tiden helst skildrar människor som inte lyckas förändra sina liv utan går under eller fryser till is som levande döda.
August Strindberg var som dramatiker självklart starkt medveten om konkurrensen från Ibsen. Den gav kreativ inspiration. När Strindberg, inte minst i Tyskland, får stämpeln som ”kvinnohatare”, en ruvande och demonisk och farlig sort, kan det nästan ses som etableringen av ett varumärke, en marknadsmässig strategi. Hela tiden förhåller sig de två författarna till varandra fast de aldrig träffades. Ibsen hade ett stort porträtt av Strindberg bakom sig där han satt och skrev. I en munter novell i Giftas 1884 gör Strindberg satir över Ett dockhem. Bland annat säger huvudpersonen i novellen att ”Nora har sålunda ännu större anledning att stanna hos barnen, när hon får se vilket fä mannen är”.
När Strindberg författade sin lilla satir var Ibsen redan på väg mot ett annat håll. Hans rollfigurer får en mer komplicerad psykologi, det går inte längre att reducera dem till språkrör för åsikter eller kritik och han arbetar med en symbolik med många dimensioner. Ett mästerverk som Vildanden (1884) tedde sig märkligt och svårtolkat för samtiden. Kvinnorna fortsätter också att stå i centrum i pjäser som Frun från havet, Rosmersholm och Hedda Gabler, inte minst skildras, påpekar Arne Törnqvist i sin bok om Ibsen, instängd och frustrerad sexualitet.
Man kan naturligtvis vis se Hedda som en exponent för en tidstypisk kvinnoroll. Hon söker makt men är totalt hänvisad till en begränsad värld, utan yrke, utbildning eller egna pengar. Men måste en kvinna i en ledande roll alltid ses som en typisk representant för sitt kön? En som protesterat mot detta synsätt är Harold Bloom, den konservative amerikanske kritikern och professorn, som varit en stridbar försvarare av en ”kanon”, en sammanställning av konstens mästerverk upphöjda över ideologiska strider och smakskiftningar. Bloom jämför Heddagestalten med maktspelaren Jago i Shakespeares Othello, han som manipulerar och ljuger och intrigerar för att bringa Othello på fall. Heddas destruktivitet får den klassiska tragedins storslagna, mytiska dimensioner. Eva Dahlman, regissör till vår aktuella Hedda, vill jämföra henne med Shakespeares Richard III.
I en ny bok Ibsens kvinnor – tolkade av scenens kvinnor (2011) skriver Ingeborg Nordin Hennel om det första svenska framförandet av Hedda Gabler på Svenska Teatern 1891: ” Hedda Gabler fanns att köpa i Stockholm i december året innan och utlöste i tidningar och tidskrifter ett känslosvall i paritet med det som Ett dockhem eller Gengångare en gång satt i rörelse.”
Nordin Hennel citerar ur tidningarnas recensioner om Hedda: ”detta djefvulska väsen”. ”Jag begriper inte ett dugg” skriver en recensent. En annan undrar ”Hur skall Hedda Gabler alls kunna spelas, hon som är så groft okvinlig, hon som är så samvetslös och dock skall vara ett slags hjeltinna”. Någon tyckte att det var ”onaturligt, alldeles onaturligt” att Hedda Gabler kände avsmak inför sin eventuella graviditet.
Ändå var Hedda Gabler tidtypisk och har medsystrar i tidens dramatik och romaner. Strindbergs Fröken Julie är ett exempel. Man kunde se henne som en aristokratisk (ridhästen, pistolerna som hobby!) representant för ”en döende samhällsklass”. ”Hon representerade en hyperestetisk livssyn med dragning till dekadent skönhetsnjutning och sadism” skriver Gunnar Ollén i Ibsens dramatik (1955) och syftar på Heddas högspända idéer om att Eilert Lövborg ska ta sitt liv på ett sätt som är fyllt av skönhet.
Författaren Victoria Benedictssons självmord 1887 lär ha inspirerat Strindberg till Fröken Julie. Litteraturforskaren Lisbeth Larsson skriver i sin bok om Benedictsson, Hennes döda kropp (2008), om ” det kvinnliga självhat som det berättas om i så många av tidens realistiska romaner och naturalistiska dramer. Den berättar om en dödskamp lika grotesk som den Gustave Flaubert lät Emma Bovary gå igenom i romanen med hennes namn, om ett självförakt och självhat lika våldsamt som det Émile Zola beskrev i romanen om Thérèse Raquin, August Strindberg i Fröken Julie, Henrik Ibsen i Hedda Gabler och J.P. Jacobsen i Fru Marie Grubbe för att bara nämna några. I dessa berättelser, som blivit modernitetens klassiker, har den manlige författaren arbetat ut en fiktiv intrig som med en obönhörlig logik för kvinnorna fram till deras egen självförintelse.”
Hedda sågs också som ett exempel på ”hysteri” tidens stora modesjukdom, en etikett som sattes på mängder av kvinnor ur den förmögna klassen och som kunde botas med allt från hypnos till massage av underlivet (!) I denna sörja av fördomar och förment medicinska diagnoser under det slutande artonhundratalet gror också frön till Freuds banbrytande syn på det undermedvetna.
Och det är genombrottet för den moderna djuppsykologin och freudianismen under nittonhundratalet som gör att Hedda blir förstådd, menar Gunnar Ollén. Att det sen visade sig vara en roll som många skådespelerskor fascinerades av och ville och kunde gestalta, bidrog nog också till att världen började uppskatta dramat Hedda Gabler.
Taggar: Hedda Gabler, Ibsen
