Publiken är såklart en viktig ingrediens när det kommer till teater. Utan publik, ingen föreställning. Skådespelarna känner av energin i en salong, vilket kan påverka spelet. En intresserad publik som är med på noterna kan lyfta en föreställning, på samma sätt som en disträ publik kan sänka upplevelsen. Dels för skådespelarna, men inte minst för andra åskådare.
Ibland får vi på Dramaten klagomål på att publiken varit direkt störande – oftast när skolklasser suttit i salongen. Något som givetvis är tråkigt, särskilt som vi arbetar hårt för att få hit skolklasser och därmed en ofta ny publik som besöker oss för första gången.
Så här kan det låta:
”Just hemkommen från pjäsen Romeo och Julia, och känner mig fruktansvärt missnöjd! Inte på pjäsen utan på skolklasserna som var där. De pratade, skrattade, lekte med mobiltelefonerna och väsnades trots att vi och andra personer vid upprepade tillfällen bad dem vara tysta. Vi letade upp läraren efter föreställningen och framförde vårt missnöje, hon skyllde på att det även skulle finnas en annan lärare med, men att denna lärare redan försvunnit. Trots att jag själv endast är 29 år, känner jag mig som en gnälltant som klagar på dagens ungdomar.
Jag anser att det är Dramatens skyldighet att upplysa besökare om gruppbokningar av skolklasser/skolar när vi bokar biljetter. Hade vi haft vetskap om dessa skolungdomar hade vi definitivt avstått från dagens föreställning. Alternativt får ni anordna avskilda föreställningar för ungdomar/barn/skolklasser, då de bevisligen inte kan uppföra sig och vara tysta så att resten av publiken kan få se pjäsen i lugn och ro.”
Och det är inte bara på Dramaten som folk kan uppleva detta. För en tid sedan skrev Hanne Kjöller ett upprört inlägg i DN efter ett besök på Stadsteatern där skolelever varit störande: ”Eleverna bryter mot ett socialt kontrakt men är så dåligt rustade inför detta teaterbesök att de inte ens vet om det. Det verkar inte bättre än att lärarna inte heller känner till den mest elementära teateretiketten.”
Samtidigt får vi också en del positiva kommentarer:
” Jag fick följa med min frus gymnasieskola på Den girige tack vare en körtelfeber. Innan spelet hade börjat såg jag en gråhårsman hyssja åt några av eleverna så jag anade det värsta. Under min egen lärarkärriär har jag varit på teater många gånger, det har varit uppsökande föreställningar, pedagogiska välmenade specialskrivna stycken. Det var då viktigt hur man placerade sig så man kunde stirra på barn som inte skötte sig.
De ungdomar som nu var på Dramaten, en mycket stor andel för första gången, njöt av föreställningen. Där jag satt, på parkett, levde man med i spelet skrattade och hängde med fullständigt. De gånger som skådespelarna kom av sig förhöjde endast intrycket av att det var på riktigt, de var i samma lokal som de som uppträdde på scenen – samtidigt!
Om det nu var någon elev/ungdom som tittade i en Iphone eller drack Cola, så har de fattat att man inte behöver göra det när man är på teater, man kan vara närvarande i rummet. Suckar ni över ointresserade ungdomar, så gör inte det – de fattar efter en stund, det man aldrig varit med om eller blivit lärd om fattar man inte.
Gråhårsmannen som hyssjade blev positivt överraskad och skrattade högt på fel ställen flera gånger!”
Vad har du för upplevelser av störande eller roande publik? Vad är mest störande – stökiga elever eller personer som skrattar högt vid konstiga tillfällen? Vad tycker du att Dramaten har för ansvar? Och skulle du själv kunna tänka dig att kolla mobilen under en föreställning?
