Archive for november, 2011

Kollationering av Fanny och Alexander

29 november 2011

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag var det kollationering av Fanny och Alexander, vilket innebär att repetitionsarbetet inleds och att hela ensemblen samlades för första gången. (Arbetet med kostymer, scenografi, manusbearbetning och liknande till en föreställning inleds givetvis långt innan kollationeringen.)

Regissören Stefan Larsson inledde med att berätta om sina visioner om pjäsen – och han lyfte bland annat fram hur historien är en hyllning till fantasin och teaterkonsten: ”Ni kommer aldrig tidigare ha arbetat med en text som handlar så mycket om oss” sa han bland annat. Kollationeringen avslutades som vanligt med en sittande genomläsning av hela manuset.

Pistolträning med Maria Bonnevie

28 november 2011

Maria Bonnevie siktar in sig.

103 dB högt pistolskott. Högsta tillåtna nivå för enstaka ljud är 115 dB.

Riktig pistol, men givetvis inte riktig ammunition.

Hedda Gabler har premiär 10 december på Stora scen, och bland rekvisitan finns två riktiga revolvrar. Dramatenbloggen tog ett snack med Maria Bonnevie precis efter att hon fått provskjuta på scenen.

Hur kändes det?
– Bra! Först sköt jag med öronskydd och då tyckte jag att det var lite mesigt. Men sen när jag tog av mig dem märkte jag att det smäller riktigt ordentligt. Att skjuta var inte särskilt svårt, det viktigaste är att jag lyckas hålla ordning på pistolerna. Det är två pistoler, varav den ena är laddad.

Du verkade bitvis lite orolig över att rikta pistolen ut mot publiken?
– Ja, även om det såklart inte är riktiga kulor hade jag tänkt mig att det skulle spruta mer eld och gnistor. Men så var det ju verkligen inte. Det var en väldigt kompakt känsla. Det är nog mer oroligt för Peter Andersson, som jag kommer sikta på.

Vad gav det att testskjuta så här?
– Vi ville testa vilken effekt det har, gentemot att ha en pålagd ljudeffekt. Det är inte alltid det mest realistiska som fungerar bäst. Man vill ju heller inte att publiken ska bli alltför rädd.

Hur viktigt är det att du lär dig skjuta ordentligt?
– Hedda är ju uppvuxen med skytte, och pratar om glädjen med sina pistoler. Att hantera vapen är helt naturligt och inte så laddat för henne.

”Snart kan man ha en hel lite hostningskör i salongen”

25 november 2011

Irene Lindh och Örjan Ramberg i Natten är dagens mor.

Tidigare i veckan pratade vi med Mattias Silvell om hur publiken påverkar skådespelet. Idag låter vi Irene Lindh, aktuell i Natten är dagens mor, berätta om hur publiken kan förgylla och störa en föreställning.

Hur viktig är publiken för att en föreställning kan bli bra?
– Publiken är viktigare än den tror. Den är medagerande, och kan både stjälpa och hjälpa en föreställning. Men hur publikens beteende påverkar föreställningen beror förstås på vad man spelar – jag föreställer mig att en föreställning med mycket egen fart, som Två herrars tjänare, är mindre känslig än tex Natten är dagens mor som jag spelar nu, som kräver mer lyssning.

Har du stört dig ordentligt på publiken nån gång?
– Absolut, jag har ju spelat teater i 40 år. Det som oftast är störande är när man känner att publiken inte lyssnar, att det tisslas och är okoncentrerat. Och även när jag själv suttit i publiken har jag irriterat mig på bänkgrannar som stökat runt eller pratat – men det är ju en chansning man tar när man går på teatern. Att man hamnar bredvid någon som inte beter sig som man själv tycker att man ska.

Vad kan du störa dig på? Skolklasser, mobiltelefoner eller folk som snarkar?
- Det värsta kan faktiskt vara hostningar, särskilt så här i förkylningstider. Om någon börjar hosta sprider det sig snabbt, och snart kan man ha en hel lite hostningskör i salongen. Och det gör att man som skådespelare kan tappa koncentrationen. Mobiltelefoner har jag klarat mig undan i många år, som tur är.

Var går gränsen för när man inte kan spela längre?
– Vi skådespelare är oftast så disciplinerade att vi klarar det mesta. Det måste man för att inte förstöra helt för resten av publiken. Vi står ut med väldigt mycket.

”Det är inget självändamål att spela teater”

22 november 2011

Mattias Silvell i Mira går genom rummen.

För ett par veckor sedan diskuterade vi hur man som publik kan störas av andra i publiken, som tex stökiga skolklasser (läs här). Men hur upplever egentligen skådespelarna publiken? Är alla lika direkta som Börje Ahlstedt – som väckt en sovande minister med en spark på foten? Dramatenbloggen har pratat med ett par skådespelare om detta – först ut är Mattias Silvell som just nu är aktuell i Mira går genom rummen på Unga Dramaten, och som nyligen spelade i Romeo och Julia på Stora scen.

Hej Mattias. Hur viktig är stämningen i publiken för dig som skådespelare?
- Jäkligt viktig. Det är en enorm skillnad från publik till publik. Föreställningen blir ju till inne i alla närvarandes huvuden, och om dom ”förslag” man ger som skådespelare inte studsar mot nåt känner man av det helt klart. Man kan motiveras och få drive av en alert och vaken publik och dräneras och tappa sugen av en likgiltig. Det är rätt komplext. Vad man själv gör som driver publiken och vad publiken gör med skådespelaren. På en liten scen noterar man i stort sett allt men det tillhör jobbet att kunna bortse från rimliga störningar och hålla koncentrationen.Men i stort sett ,om publiken känns likgiltig så blir det ju helt meningslöst. Det är inget självändamål att spela teater.

Vad kan du uppleva som störande när du spelar?
- Beror väldigt mycket på sammanhanget. Scen, spelstil, roll. Spelar man för barn får man ju räkna med en del turbulens. Att spela med fjärde väggen (upprätthålla illusionen att publiken inte är där) är känsligare än att prata direkt med publiken. I vissa föreställningar är tystnaden och rytmen viktig, då kan det vara störande med bara en hostning, andra föreställningar har högre i tak och livas bara upp av nåt enstaka fyllo. … Ett utdraget envetet viskande babbel kan vara irriterande. Demonstrativa gäspningar och klocksneglingar är rätt löjligt. Det finns en hel repertoar av prasslande, pipande prylar man kan pyssla med för att störa en föreställning, man kanske inte ska komma med några tips. Ovidkommande okänsligt snack är nog etta.

Kaxiga skolklasser, skratt vid fel tillfällen, mobiltelefoner eller folk som snarkar? Vad är värst?
- Skratt vid fel tillfällen ? Vad är det ? Man skrattar när man tycker det är roligt. Mobiltelefoner har det blivit bättre med tycker jag, folk är vana och kommer ihåg att stänga av, de är ju samma på bio m.m. Känns som både vi på scen och publiken har vant oss vid den lilla fadäsen, man försöker bortse från pipandet. Bara man stänger av skiten när den nu börjat drilla… Snarkningar och hostningar, visst man hör det från scen men det är ju människor med organiska kroppar vi spelar för. Rent sabotage är självklart värst. Inte så vanligt men det kan förekomma att nån vill va lustig och ta plats själv.

Jag tycker att det finns en baksida med alltför mycket pekpinnar också kring det här, det mest frustrerande är oftast motsatsen. Att det blir stelt och segt och reserverat. Man ska kunna slappna av lite också när man går på teater. Vi vill ju känna att publiken är där, att dom lever med. Teater är inte passiv konsumtion, det krävs att man deltar som åskådare om det ska bli nåt. Om man pallar med att vara lite öppen och nyfiken som publik så gör det inte så mycket om man skulle råka släppa sig även i den mest förtätade tystnad.

Var går gränsen för när man inte kan spela längre?
- När det börjar handla mer om vad som händer i salongen än på scen kan det vara läge att lägga ner.

Hur ska man hantera en publik där vissa stör?
– 
Småsaker får man nog lära sej leva med som så mycket annat när det gäller människor i grupp. Det kan aldrig bli helt perfekt. Publiken klantar sej och på scen klantar vi oss hela tiden. Rör det sej om en enskild person som inte är vid sina sinnens får man försöka ledsaga den personen ut. Har kört ut personer vid ett par tillfällen på ungdomsföreställningar, ingen ultimat lösning men det kan bli så. Det är inte alltid man är i stånd att göra en bra bedömning av situationen från scenen, man kan vara påverkad av diverse affekter som gör att man inte ser helt klart.

Är det ett helt gäng som stör så kan man fråga sej vad dom gör där ? Då ju dom oftast ditdragna av nån som inte haft syftet riktigt klart för sej. Tror det är den grejen som drabbar den övriga publiken värst. Det är ju jävligt trist förstås men jag har ingen bra lösning på det. Jag tänker ibland att vi är lite naiva när vi bygger upp våra föreställningar och liksom förtränger att det ska komma riktiga människor och titta, varav några kan vara bökiga. Man behöver kanske inte gå så långt som Joan Jett och träna på att parera flygande ölburkar men en del uppsättningar skulle man medvetet kunna bygga upp och göra lite tåligare.

Dramatenskådisar läser SCUM-manifestet

21 november 2011

TUR-teaterns affisch för deras uppsättning av SCUM.

Ikväll, måndagen 21 november, deltar Dramatens skådespelare i den protestläsning av SCUM-manifestet som utlysts efter hoten mot TUR-teatern. Uppläsningen sker i Lejonkulan, på skådespelarnas eget initiativ. Medverkande är, förutom initiatvitagarna Janna Granström och Hulda Lind Jóhannsdóttir även regissörerna Malin Stenberg och Jenny Andreasson samt skådespelarna Johan Holmberg och Sanna Sundqvist. Fler namn lär tillkomma. Fri entré.

I en artikel i DN berättar  Janna Granström om läsningen. Hon får bland annat svara på frågan: ”Hur förhåller du dig till uppmaningen att döda män?”

- Det tar jag helt avstånd från så klart. Det viktiga här är att näthatarna inte ska vara de som bestämmer vad som spelas på teatrarna. Sedan är det lite roligt att Turteatern just nu även spelar Markis de Sades ”Juliette”, som jag var och såg i går. Där blir kvinnor utsatta för våld och tortyr under tre timmar och det har varken utlöst någon hatstorm eller några protester. Det gör allt detta ganska komiskt. Det säger mycket om hur normaliserat våld mot kvinnor är.

Läsningen i Lejonkulan kommer att följas av en kort diskussion.
Så här lät uppmaningen som föranledde läsningen:
Uppmaning till alla teaterverksamma kvinnor i Sverige:

Just nu spelas SCUM-manifestet av Valerie Solanas på TUR-teatern i Stockholm. 
Vi är många kvinnor som blivit lyckliga över detta. Det är en föreställning där kvinnan är normen.
Att så inte är fallet i vår faktiska verklighet visade sig dock snabbt. På nätet har det utlösts en fullkomligt veritabel bloggstorm. Hat, hot och personangrepp har riktats mot de kvinnliga medarbetarna i produktionen. Några av de kränkta männens invändningar mot produktionen är: Att skattemedel inte ska finansierar extrem eller feministisk konst. Att unga män kan skadas av att se föreställningen osv. TUR-teatern har tvingats ha vänner som vaktar teatern och polisbevakning under föreställningen. Nu på måndag den 21/11 kommer en grupp män demonstrera mot föreställningen utanför TUR-teatern under parollen Nu räcker det!
Vi är många kvinnor som tröttnat på att bli hotade, förminskade och skrämda på grund av att vissa män är så rädda att förlora sin makt att de inte ens kan tåla att det spelas en teaterföreställning-ett konstnärligt verk- som har ett radikalt feministiskt budskap. Dessutom tolererar vi inte att kvinnor blir mordhotade eller skrämda till tystnad för att de arbetar med en sådan produktion.

På måndag den 21/11 klockan 19.00 uppmanar vi dig/er alla teaterverksamma kvinnor att läsa SCUM-manifestet på den teater ni just nu är verksamma. I protest mot angreppen mot den fria konsten och mot ett alltmer anti-feministiskt och kvinnofientligt samhällsklimat. I protest mot hoten om våld mot kvinnor som uttalar sig feministiskt. I solidaritet med de kvinnor som nu blivit hotade på TUR-teatern. I solidaritet med alla våra systrar som kämpar för att få leva, verka och skapa obehindrat i detta mansdominerade samhälle.

Vi som har tagit initiativet är teaterarbetande kvinnor som inte är kopplade till TUR-teatern. Anslut er! Organisera en läsning på måndag! Gör det enkelt: Var i foajén, gör en stafettläsning många tillsammans.

SCUM-manifestet skrevs av Valerie Solanas 1968 och innehåller skarp kritik mot det patriarkala samhället. Valerie Solanas är även (ö)känd för att hon senare samma år sköt Andy Warhol, som dock överlevde.

Röster om Misantropen

21 november 2011

Andreas Rothlin Svensson som Alceste beskådar Livia Millhagens Celimene.

I helgen hade Misantropen premiär på Lilla scen. Nedan finns länkar till de recensioner som än så länge är publicerade på nätet.
Håller du med om vad tidningarna och bloggarna skriver? Skriv gärna vad du tyckte om föreställningen i kommentarsfältet!

Uppsättningen har en lätthet, en syrerik briljans som får ensemblen att lysa. Och den är fylld av lager på lager av mening.  SvD

Misantropen ger inga pekpinnar om vad som är rätt eller fel. Teatermagasinet

Jodå, det är en komedi och en rolig föreställning, men med mycket allvar. Kulturbloggen

Sitt lätta anslag till trots väjer inte Stubø för allvaret i botten på Molières komedi. En pretto poet är lika larvig idag som på 1600-talet, en moralistisk satmara också.  Expressen

Uppsättningen på Dramatens lilla scen tar på många sätt fram nyansrikedomen i Molières text som annars lätt kan försvinna bland finesserna och skämten. UNT

Konfettiregn över Lilla scenen – så funkar det

17 november 2011

Konfettimaskinen i full effekt.

På en teater ställs man ibland inför konstiga problem. Som hur man egentligen ska få ett lååångt och jämnt konfettiregn över Lilla scenen. Vilket var ett önskemål till föreställningen Misantropen som har premiär 19 november.

Dramatenbloggen tog ett snack med konstruktören Henrik Hansen som varit med och skapat konfettimaskinen under hösten.

Hur funkar den här maskinen som ni har gjort?
Det är egentligen inte särskilt komplicerat. Vi har konstruerat täckta med hönsnät, som när de snurrar släpper igenom konfetti. Trummorna är tre meter långa och vi har tre stycken, så maskinen är 9 meter lång. Snurret är motordrivet, och hela maskinen är fäst i en rå i taket som kan höjas och sänkas. Varje trummor rymmer omkring kilo konfetti.

Hur avbryter man konfettiregnet?
– Man stannar maskinen. Hönsnätet är så pass finmaskigt att det inte ramlar ut konfetti när den står still. Och när den rör sig ramlar det ut precis lagom mycket konfetti. Hönsnätet var scenchefen Jakob Egges idé och det fungerar faktiskt riktigt bra, det regnar precis lagom mycket.

Är det nåt som inte funkat då?
– Ja, den lät för mycket till en början. Papprena gav ett rasslande ljud när de rullade runt i. Vi övervägde en annan konstruktion, men eftersom vi var så nöjde med genomsläppet behöll vi maskinen – men byggde en ljuddämpningsanordning. Själva maskinen väger omkring hundra kilo, men ljuddämpningen – som är gjord i stål och plywood – väger det dubbla.

Vad händer med en sån här maskin när den inte används i Misantropen?
– Kan vara värt att spara, vem vet kanske är det en konfetti-våg just nu, bland scenografer!

Rapport från Den giriges turnépremiär i Umeå

15 november 2011

Foto: Mattias Andersson

Foto: Mattias Andersson

Dramatens succéföreställning Den girige är för tillfället ute på vägarna med Riksteatern, och premiärspelade i Umeå förra veckan. Vi har fått en liten rapport från Frida Holmgren på Umeå teaterförening, som var högst involverad i föreställningarna som gavs.

Turnépremiär i Umeå måndagen den 7 november. I salongsmörkret satt jag och skrev ord som girigbuk, äktenskapsmäklerska, galge, markis, revers etc. På tisdag träffade jag ett gäng unga kvinnor med osynliga funktionshinder som skulle se ”Den girige”. Tillsammans pratade vi om orden i min anteckningsbok. T.ex. att galge betyder något helt annat än klädgalge i ”Den girige”. Vi fick träffa skådespelaren Christoffer Svensson som var färdigsminkade och iklädd sin kostym. Bara den blonda 1600-talsperuken fattades. På nära håll kunde vi se hur knappar och knapphål målats på tyget och att hans långa väst knäpptes med stora tryckknappar. Det blev en oförglömlig kväll. Från att inte ha tillgång till vuxenkultur, trots att man bor i en vuxen kropp. Till att man genom introduktionen kunde ta del av en helaftonspjäs från 1600-talet.

Tredje kvällen skulle jag syntolka ”Den girige”. Rekordmånga hade anmält sig, 27 personer inklusive ledsagare. När alla var samlade i foajén och vi skulle äntra salongen var dörrarna låsta. Det var bara början på allt strul. En fotograf skulle fota hela ensemblen i munkjackor med logotypen för Umeå Kulturhuvudstad 2014. Innan alla var på plats för gruppfotot passade flera skådespelare på att presentera sig och sin rollfigur. Samtidigt skulle ljudet testas.

När det äntligen blev lite lugn och ro för mig att berätta om scenografin, rekvisitan och handlingen var det inte många minuter kvar tills publiken började strömma in. Hörlurar delades ut till de synskadade och all stress var som bortblåst när salongsljuset släcktes. Jag var helt koncentrerad på att via den trådlösa mikrofonen berätta vad som hände på scenen. Välja ut det viktigaste och förmedla detta mellan replikerna. Den här kvällen blev det så tydligt hur kroppshållning och gester bidrog till komiken. Teater är verkligen ögonblickets konst. Det går inte att i efterhand beskriva vad som var så roligt. Mitt mål var att de synskadade skulle få skratta tillsammans med alla andra i publiken.

Händelser som inte låg i replikerna kändes viktiga att förmedla. T.ex. när Marie Richardson som Frosine upptäcker svettlukten och tar upp en näsduk ur barmen och torkar sig under armarna. Som anställd på Umeå Teaterförening har jag många olika arbetsuppgifter, men sedan jag utbildade mig till syntolk är det en av de roligaste och mest utmanande uppgifterna. Att låna ut sina ögon är att ge bort en gåva till synskadade och direkt efteråt får jag veta hur det togs emot. Självklart var det Johan Rabaeus som Harpagon som fick mest beröm. Och jag tror att jag fick VG.

Stort tack till Dramatens ensemble som är ute på turné med ”Den girige” och som hjälper till att göra teatern tillgänglig.

Frida Holmgren

Störande publik?

04 november 2011

Publiken är såklart en viktig ingrediens när det kommer till teater. Utan publik, ingen föreställning. Skådespelarna känner av energin i en salong, vilket kan påverka spelet. En intresserad publik som är med på noterna kan lyfta en föreställning, på samma sätt som en disträ publik kan sänka upplevelsen.  Dels för skådespelarna, men inte minst för andra åskådare.

Ibland får vi på Dramaten klagomål på att publiken varit direkt störande – oftast när skolklasser suttit i salongen.  Något som givetvis är tråkigt, särskilt som vi arbetar hårt för att få hit skolklasser och därmed en ofta ny publik som  besöker oss för första gången.

Så här kan det låta:
”Just hemkommen från pjäsen Romeo och Julia, och känner mig fruktansvärt missnöjd! Inte på pjäsen utan på skolklasserna som var där. De pratade, skrattade, lekte med mobiltelefonerna och väsnades trots att vi och andra personer vid upprepade tillfällen bad dem vara tysta. Vi letade upp läraren efter föreställningen och framförde vårt missnöje, hon skyllde på att det även skulle finnas en annan lärare med, men att denna lärare redan försvunnit. Trots att jag själv endast är 29 år, känner jag mig som en gnälltant som klagar på dagens ungdomar.

Jag anser att det är Dramatens skyldighet att upplysa besökare om gruppbokningar av skolklasser/skolar när vi bokar biljetter. Hade vi haft vetskap om dessa skolungdomar hade vi definitivt avstått från dagens föreställning. Alternativt får ni anordna avskilda föreställningar för ungdomar/barn/skolklasser, då de bevisligen inte kan uppföra sig och vara tysta så att resten av publiken kan få se pjäsen i lugn och ro.”

Och det är inte bara på Dramaten som folk kan uppleva detta. För en tid sedan skrev Hanne Kjöller ett upprört inlägg i DN efter ett besök på Stadsteatern där skolelever varit störande: ”Eleverna bryter mot ett socialt kontrakt men är så dåligt rustade inför detta teaterbesök att de inte ens vet om det. Det verkar inte bättre än att lärarna inte heller känner till den mest elementära teateretiketten.”

Samtidigt får vi också en del positiva kommentarer:
” Jag fick följa med min frus gymnasieskola på Den girige tack vare en körtelfeber. Innan spelet hade börjat såg jag en gråhårsman hyssja åt några av eleverna så jag anade det värsta. Under min egen lärarkärriär har jag varit på teater många gånger, det har varit uppsökande föreställningar, pedagogiska välmenade specialskrivna stycken. Det var då viktigt hur man placerade sig så man kunde stirra på barn som inte skötte sig.

De ungdomar som nu var på Dramaten, en mycket stor andel för första gången, njöt av föreställningen. Där jag satt, på parkett, levde man med i spelet skrattade och hängde med fullständigt. De gånger som skådespelarna kom av sig förhöjde endast intrycket av att det var på riktigt, de var i samma lokal som de som uppträdde på scenen – samtidigt!

Om det nu var någon elev/ungdom som tittade i en Iphone eller drack Cola, så har de fattat att man inte behöver göra det när man är på teater, man kan vara närvarande i rummet. Suckar ni över ointresserade ungdomar, så gör inte det – de fattar efter en stund, det man aldrig varit med om eller blivit lärd om fattar man inte.

Gråhårsmannen som hyssjade blev positivt överraskad och skrattade högt på fel ställen flera gånger!”

Vad har du för upplevelser av störande eller roande publik? Vad är mest störande – stökiga elever eller personer som skrattar högt vid konstiga tillfällen? Vad tycker du att Dramaten har för ansvar? Och skulle du själv kunna tänka dig att kolla mobilen under en föreställning?


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 79 andra följare