Archive for oktober, 2011

Misantropen och Dramaten

31 oktober 2011

Många anser att Misantropen är Molières bästa pjäs. Och nog ligger det någonting i det. Handlingen är det inte mycket att säga om, den är minimal. Det är karaktärerna som står i fokus och de intresserar. Den allvarlige och karaktärsfaste Alceste har förälskat sig i Célimène, en söt, behagsjuk och opålitlig ung dam – en kokett. Hur skall det gå? Pjäsen står ofta på teatrarnas repertoarer runt om i världen och så har det även varit på Dramaten. Fyra gånger tidigare har den satts upp på Nybroplan.

Poul Reumert.

Första gången Dramaten spelade stycket var på senvåren 1929. Anledningen var att den danske skådespelaren Poul Reumert var här på gästspel. Det hade han varit redan 1926 och då bland annat gjort Tartuffe och Hjalmar Bergmans Swedenhielm. Ytterligare ett år tidigare hade han med stor framgång framträtt på både Comedie Française och Théâtre National de l’Odéon i Paris. Poul Reumert var en uppburen karaktärsskådespelare. Inte minst kunde han sin Molière.

Célimène gjordes av Tora Teje, teaterns stora stjärna på damsidan. Hon hade nyligen gjort stor succé som Racines Fedra och som Nina Leeds i O’Neills Sällsamt mellanspel, båda i regi av Olof Molander. Han satte även upp Molièrestycket. Kunde förutsättningarna vara bättre? Förväntningar låg i luften.

Till stor del infriades de också, detta främst tack vare Reumert. Bo Bergman analyserade och förklarade:  ”Reumert har fått tag i själva den lyriska brösttonen hos Molière; det är mera det kvalda hjärtats än den straffande tungans Alceste han ger. Hederlighetens martyrium i en ohederlig värld. Naturens och sanningens kamp mot affektion, lögn, falskhet. Allt detta format som en strid om Célimènes själ; till och med kärleken blir nämligen hos denna Alceste en moralisk historia – eller han skulle önska att han kunde göra den till det. Hans tragedi är att han inte förmår det. Han vill tro och kan inte. Han älskar och föraktar. Den var underbar, den mörka allvarsblicken hos Reumert.”

Tora Tejes Célimène var mera problematisk. ”Tora Teje gör henne till ett ypperligt tidsporträtt, en utsökt och utstuderad preciös, mycket bedårande att skåda, men inte alltid så rolig att höra”. Enligt Bergman berodde detta på hennes ”besynnerliga diktion, som suddade över alltför mycket”. Liknande synpunkter hördes i de andra tidningarna. Uppenbarligen hade Tora Teje haft det svårt att komma tillrätta med alexandrinerna.

Trots annars fina recensioner gavs pjäsen bara 12 gånger. Sedan åkte Reumert hem – för den här gången. Han skulle återkomma två senare, då som Argan i Den inbillade sjuke.

Inga Tidblad, Anders Henrikson och Aino Taube. Fotograf: Beata Bersgtröm.

Nästa gång Misantropen togs upp var på hösten 1955.  Då gjorde Anders Henrikson Alceste och Inga Tidblad Célimène, två rutinerade scenrävar som borgade för ett spel av högsta klass. Dock hade de – det gick inte att komma ifrån – åldern emot sig. Henrikson var nästan sextio, Tidblad femtiofyra. Något, tyckte man, gick härigenom förlorat. Tord Bæckström skrev:  ”Henrikson har ett överdådigt komedianthumör och en torr vitalitet som är utomordentliga tillgångar när det gäller att teckna det avvikande, det bisarra. Hans Alceste är utformad med många roande detaljer som ett societetsoriginal, ett slags lekfull kverulant, men man hade aldrig någon känsla av att det var något blod i honom, och mellan honom och Célimène fanns inga lidelsens spänningar.”

Och Martin Strömberg konstaterade:  ”Hur fantastiskt ungdomlig och vacker Inga Tidblad verkar på scenen ligger inte Célimènes roll alldeles naturligt till för henne. Med sin stora tekniska skicklighet driver hon koketteriet en aning för långt. De många friarna omkring henne utlämnas därigenom alltför obarmhärtigt åt löjet. När hon betygsätter dem blir det inte en ung dams obetänksamma lek med deras svagheter utan ett uttryck för medveten cynism.”

Det hela var skickligt men samtidigt artificiellt, känslokallt.  Naturligtvis fanns det även mycket att glädja sig åt. Aino Taubes Arsinoë exempelvis. Hennes uppgörelse med Célimène i tredje akten såg många som styckets höjdpunkt, ”den europeiska höjden av raffinerad aktriskonst”, menade Ebbe Linde. Och den här gången kunde uppsättningen ges 58 gånger. Bengt Ekerot regisserade.

Mathias Henrikson och Anita Wall. Fotograf: Beata Bersgtröm.

Tredje gången stycket gick över Dramatens tiljor var på våren 1970. Hade teatern senast lanserat en äldre giv blev det nu precis tvärtom – ungdomarna släpptes fram. Som Alceste såg man Mathias Henrikson, som Célimène Anita Wall. För regin stod Frank Sundström.  Försöket blev inte helt igenom lyckat. Särskilt Mathias Henrikson fick problem. Bengt Jahnson skrev:  ”Det är svårt att få grepp om hans tolkning. Att gestalten inte hör hemma där den har hamnat, därom tvekar man inte. Man efterlyser regihjälp och vettigare accentueringar av Alcestes större scener. Nu får han mest stå för sig själv, och vid de intellektuella närstriderna går det undan så att alexandrinerna förlorar sitt innehåll.”

Henriksons Alceste framstod alltför ”blek och opersonlig”. Bättre gick det för Anita Wall: ”Istället utvecklas uppsättningen till en kärlekssymfoni kring Célimène som kvinnoväsen med Anita Wall som beundransvärt och attraktivt centrum. Hon gör henne mer komplicerad än brukligt. Skälmeriet var det inget fel på, tungspetsleken, den koketta fotstampningen, de förföriska skratten. Men det fanns hos henne också ett försiktigare parallellspel av gradvis cynism som mognar – just misantropi.”

Men den som tog större delen av uppmärksamheten den här gången var scenografen, Max Walter Svanberg. Alla anmälare ägnade det mesta av sitt utrymme åt hans dekor och kostymer, som de försökte beskriva så målande de kunde. Tord Bæckström var en av dem:  ”Det hela inleds med en synchock, en fanfar av färger och ornamental prakt att sysselsätta ögonen med medan man väntar på att spelet skall börja. Över en knallviolett fond utbreder sig i glittrande färg- och guldmosaik en karaktäristiskt svanbergsk arabesk, längs sidorna står skyhöga, förgyllda master bärande flikiga och buktade guldblad. Höga kandelabrar på golvet, en dörröppning i fonden, ett vimmel av figurer i juvelgnistrande färger. Alceste i sobert blått och svart bryter sig ur sällskapet fram mot rampen följd av Philinte i prunkande grönt och lila, och alexandrinerna börjar arbeta sig fram ur den bländande inramningen.”

Nog var man ense om att scenografin fått dominera alltför mycket, men samtidigt kapitulerade man inför resultatet. Bæckström avrundade: ”Som helhet är det ett lysande skådespel: Molière i inramning av hänsynslöst sensuell förförelse”. Föreställningen spelades 42 gånger.

Lena Endre och Thorsten Flinck. Fotograf: Bengt Wanselius

Senast pjäsen visades på Dramaten var 1995. Då stod Ingmar Bergman för regin. Alceste gjordes av Thorsten Flinck, Célimène av Lena Endre. Det var tredje gången Bergman gav sig i kast med stycket. Han hade satt upp det i Malmö 1957, en legendarisk uppsättning som Henrik Sjögren kallade ”den bästa dramatiska föreställningen under ett halvsekel”, och 1973 på Det Kongelige i Köpenhamn, även det en lovordad inscenering. Enligt Bergman var det dock först nu, sedan han sett Ariane Mnouchkines femtimmarsfilm Molière, han hade förstått vad det hela rörde sig om. Därför detta tredje försök.

Vad var det Bergman inte hade förstått? frågade sig Sjögren konsternerad efter premiären och senare skulle han få svar av honom. Det hela gällde Alcestes ålder: ”Fortfarande, förstår du, är jag så dum i korken att jag inte begriper utan håller fast vid att det är en ung hetsporre, en galning. Jag förstår inte att det är en åldrande man och hans bittra fiasko. Jag förstår inte att pjäsen är skriven med blod”.

Thorsten Flincks Alceste var mycket riktigt ung och arg, en hetsporre kännetecknad av ”tvära kast mellan rakryggad sanningskärlek och den hjälplösa ömma låga han vårdar”, menade exempelvis Carlhåkan Larsén. Gammelmansproblematiken kändes mycket avlägsen.  Lena Endres Célimène var en modern tjej, självmedveten och med stor aptit på livet. För henne var det omöjligt att stänga in sig i en eremittillvaro med sin krävande tillbedjare. Hon straffades grymt. Lisbeth Larsson skrev:  ”Ett andlöst ögonblick när förljugenheten får klinga ut i tystnaden efter Alcetes magnifika ”Jag förlåter dig!” finns allt i hennes hand. Men sedan sätter fördömelsemaskineriet åter i gång och Bergman gör gemensam sak med Molière, knäcker sin hjältinna och förpassar henne skrikande och avvisad av alla ut från scenen.”

Är Misantropen en komedi eller en tragedi? frågade sig flera kritiker efter föreställningen. Naturligtvis fick de inga entydiga svar. Molière öppnar för olika tolkningar. Men publiken fick en välspelad och underhållande föreställning. Den gavs 117 gånger – fler än de tidigare uppsättningarna tillsammans.

Dag Kronlund, chef för arkiv och bibliotek

- – -

Misantropen har premiär 19 november på Lilla scenen. Läs mer om den uppsättningen här.

Den arabiska våren

27 oktober 2011

I måndags ordnade Dramaten temakväll om den arabiska våren. På Stora scenen var det en föreställning sammansatt av arabisk litteratur, bloggtexter, poesi och twitter-kommentarer. Och runt om i huset var det aktivitet med inbjudna gäster som bloggaren Afrah Nasser, professorn Gail Ramsay, författaren Faraj Bayrakdar och dokumentärfilmarna Javeria Rizvi Kabani och Jonny von Wallström som gjort filmen Zero Silence som även visades under kvällen. Kvällen var gratis att besöka, och inleddes med grafittiprojektioner på Dramatens entré där även teaterchefen Marie-Louise Ekman hälsade välkommen. Och resultatet var, i alla fall från Dramatens synvinkel, mycket lyckat med en välidgt engagerad publik.

Föreställningen på Stora scenen filmades och sändes live, men kan även ses i efterhand här.

Här kan man se hur det såg ut när regissören Malin Stenberg gav instruktioner inför genrepet som hölls ett par timmar innan den publika föreställningen. Som man kan se gjordes det ändringar till sista stund på grund av aktuella händelser.

Så här såg dansaren André Kaliffs dans ut, filmad från Stora scenen.

Och tom 31 okt 2011 kan man se Kulturnyheternas inslag om kvällen.

Intervju med tidskriften Karavan om Den arabaiska våren

21 oktober 2011

Senaste numret av Karavan.

Inför Dramaten& Den arabiska våren har Dramaten samarbetat en hel del med tidskriften Karavan, som tipsat om såväl författare som översättare. Vi ringde Birgitta Wallin på tidningen för att få reda på mer.

Hej! Vad är Karavan för slags tidskrift?
– Karavan är en tidskrift om och med litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika. Tidningen har funnits i snart 20 år.

Hur kommer det sig att ni drogs in i arbetet med Den arabiska våren?
– Vi presentar ju en hel del arabiska författare i tidningen, och Emma Gabrielsson som är dramaturg för föreställningen kontaktade oss. Vi har pratat om texter som kan vara aktuella för föreställningen, och hittade några som passade bra. Ett par har varit publicerade i tidningen, men vi hittade också en ny text. Närmare bestämt ett utdrag från den nya boken Par le feu av Tahar Ben Jelloun, som handlar om grönsakshandlaren i Tunisien som fick nog av det politiska systemet och tände eld på sig själv – och därigenom satte igång hela rörelsen av uppror. Vi är förstås glada över samarbetet med Dramaten och jag tycker det har varit fascinerande att se hur texter som man arbetar med på papperet och dataskärmen får ännu en dimension, ett nytt liv genom skådespelarens röst och uttryck.

Hur har årets händelser i arabvärlden märkts i litteraturen?
– Än så länge har det inte märkts så mycket, det finns ju en fördröjning i litteratur. Mer speciellt är ju bloggandet som varit viktigt. Folkets litteratur och ungdomarnas röster. Vi gjorde ett temanummer om ung arabisk litteratur i somras med anledning av revolutionerna. Då hade vi bland annat med en text av egyptiska författaren och journalisten Mansoura Ez Eldin som kommer vara med i föreställningen. Hon kommer även att medverka live vis Skype under föreställningen.

Några personliga favoriter när det gäller arabiska författare i allmänhet?
– Favoriter: ja, det finns ju flera. Till exempel den syriske poeten Muhammad al-Maghut, butter och underbar, och poeten Sadi Yusuf från Irak, för hans sångbarhet och klarhet. Av Maghut har det alldeles nyss kommit en diktsamling på svenska. Personligen är jag också mycket förtjust i Ahdaf Soueif från Egypten, som sedan länge bor i England och skriver episka romaner och sensuella noveller.

Röster om Mira går genom rummen

17 oktober 2011

Detta bildspel kräver JavaScript.

I onsdags var det urpremiär för Martina Montelius pjäs Mira går genom rummen på Unga Dramaten. Här är några röster.
Har du sett föreställningen? Skriv gärna vad du tyckte i kommentarsfältet nedan.

”Låt inte lura er av att den spelas på Unga Dramaten, det är lika mycket en pjäs för vuxna som för barn (från 9 år). Hur man drabbas i salongen beror nog mer på person än på ålder.” Svenska Dagbladet

”För en hyfsat inkännande och normalbegåvad trebarnsmorsa i 40-årsåldern är det i alla fall en fullkomligt essentiell påminnelse om att barn är kloka, omdömesgilla och samarbetsvilliga små experter på både känslor och sig själva – bara de ges sitt rättmätiga utrymme att uttrycka det.” Nummer

”Enkelheten, träffsäkerheten och det ogrumlade barnperspektivet: pjäsen Mira går genom rummen kan nog faktiskt kallas genial.” Expressen

”Det här är en oerhört fin, kärleksfull och viktigt föreställning som värmer i hjärtat och som belyser den viktiga sanningen att ingen familj är perfekt och det enda som räknas är att man älskar och respekterar varandra, oavsett om man är en eller hundra!” Barnistan.se

”Med självklar precision och ett språk som lyssnar in trivialiteternas avgörande betydelse sätter Montelius det av många efterlysta barnperspektivet i centrum utan att blunda för vuxnas problem.” Dagens Nyheter

Röster om Tjuvar

17 oktober 2011

I onsdags hade Tjuvar av Dea Loher, i regi av Jenny Andreasson, premiär på Lilla scenen. Här har vi samlat några röster om föreställningen.
Har du sett den? Skriv gärna vad du tyckte i kommentarsfältet.

”Det är en teater som skärper blicken och tar alla sinnen i anspråk.” Dagens Nyheter

”Frånsett denna tidstjuvaspekt så är Tjuvar ändå ett av höstens absoluta teatermåsten.” Svenska Dagbladet

”Det är stundtals mycket fint” Uppsala Nya Tidning

”Berättelsen kryper fram liksom baklänges och per fragment; den skådespelare som klarar sig igenom detta har förtjänat en bragdmedalj. Vilket några gör!” Expressen

”Det är en skicklig ensemble som lyckas lyfta fram var och ens personlighet och dessutom emellanåt agera i biroller eller som berättare.” Kulturbloggen

”Tragiskt kanske, men roligt framför allt.” SVT Kulturnyheterna

”I Marika Feinsilbers svagt kontorspastelliga scenkonstruktion med öppna rum i två våningar, med snyggt ljus och videosprak av Sutoda till eftertänksamt blippande soundtrack, kan de tolv rollernas livshistorier förväntas flätas samman fint.” Nummer

Publikens roll

05 oktober 2011

För er som missade vårens internationella seminarie The Role of the Audience Inside Contemporary Art and Theatre kommmer nu här en video från evenemanget.

Den 23 april i år bjöd MAP Mobile Art Production och Dramaten& in till ett spännande samtal om publikens roll. I panelen satt en rad internationella utövare och institutioner som alla undersöker och utvecklar nya åskådarpositioner.

Deltagare: Sharon Smith, medlem i det Berlinbaserade konstnärskollektivet Gob Squad, Linn Hilda Lamberg och Stefan Åkesson medlemmar i det svenska performancekompaniet Poste Restante, Eva Koch, dansk konstnär samt Annika Wik, forskare i filmvetenskap vid Stockholms Universitet som studerar publik och deltagarkultur.
Samtalsledare: Magdalena Malm, konstnärlig ledare för MAP.

Seminariet är en del av ett större pågående samarbete mellan MAP och Dramaten& kring en ny produktion av Ann Sofi Sidén och Jonathan Bepler som kommer att presenteras i Stockholm i november i år och i Göteborg i januari 2012.

Zero Silence på Den arabiska våren

04 oktober 2011

Dokumentärfilmen Zero Silence, som bland annat visats på SVT, kommer att kunna ses på Dramaten& Den arabiska våren 24 oktober. Filmen belyser unga människor i Mellanöstern som använt internet för att göra sina röster hörda och förändra sina samhällen.

Förutom själva filmen har gänget bakom filmen även bistått med filmer som kommer att användas under föreställningen på Stora scenen. De går att smygtitta på redan nu, nedan. De är förvisso ljudlösa, men värda att titta på ändå.

Fler filmer finns på Dramatens youtubekanal.

Mia Gröndahl visar bilder från Tahrirtorget

04 oktober 2011

Fotografen Mia Gröndahl kommer till Dramaten& Den arabiska våren 24 oktober för att visa och berätta om sina bilder från Tahrirtorget i Kairo. Här är en liten tjuvtitt på några av hennes bilder.

Mia Gröndahl är just nu också aktuell med en utställning på Medelhavsmuseet.

Afrah Nasser till Dramaten& Den arabiska våren

03 oktober 2011

Ett av inslagen under Dramaten& Den arabiska våren är ett möte med bloggaren Afrah Nasser. Hon är från Jemen och har på sin blogg kritiserat regimen, ofta utifrån ett feministiskt perspektiv. Hennes blogg har av CNN nämnts som en av de tio viktigaste bloggarna i Mellanöstern. Hennes engeagemang har också lett till att hon tvingats fly Jemen, och hon bor nu i Sverige.

Hennes blogg hittar ni här: afrahnasser.blogspot.com
Och här finns en bra intervju med henne: www.sida.se/OmVarlden/Intervju/Afrah-Nasser/

Man kan träffa henne 24 okt, i Målarsalen, kl 18.10-18.40.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 79 andra följare