På lördag, 3 sept, uppmärksammas ljudkonstnären, dramatikern, bildskaparen och stridspiloten(!) Åke Hodell på Dramaten. Vi värmer upp öronen med ett par ljudverk, General Bussig och den på sin tid ytterst kontroversiella Mr Smith in Rhodesia. Lördagens fullspäckade program hittar du här.
Igår var det traditionell höstsamling på Dramaten. Då presenterades höstens ensemblar för medarbetare och press. Ett par nyheter hanns också med. Som att Spöksonaten, i regi av Mats Ek, inleder Strindbergsåret 2012 (det var då 100 år sedan Strindberg dog). Premiär 22 januari. Och att Dramaten& gör en hel kväll på Stora scenen på temat Den arabiska våren.
Höjdpunkten under höstsamlingen var ändå det musikaliska smakprovet från föreställningen Två herrars tjänare, som har premiär på Stora scenen i september.
Se fler klipp från höstsamlingen, som när Sven-Hugo Persson tvingas avbryta Martina Montelius eller när ensemblen till Köpmmannens kontrakt brister ut i sång, på Dramatens youtubekanal!
En kort film från Rimini Protokolls gästspel Radio Muezzin, som gavs på Lilla scenen 17 och 18 augusti. Filmat av Svenska Institutet under ett rep.
Vi har fyra biljetter att dela med oss av till det hyllade gästspelet Radio Muezzin 17 + 18 aug. Föreställningen ges på arabiska och från dessa i övrigt utmärkta platser syns inte översättningen – därav önskemålet om arabisktalande vinnare.
För att vinna två biljetter:
Mejla svaret på frågan nedan till blogg@dramaten.se och ange om du vill gå på onsdagens eller torsdagens föreställning.
Frågan: Vad heter teatergruppen som gjort Radio Muezzin?
(Obs! Dramatens bloggredaktör talar inte arabiska, så mejla helst svaren på svenska.)
Läs mer om Radio Muezzin på DN eller här på bloggen.
På Dramaten finns ett gammalt bord, på vilket eleverna på Dramatiska teaterns elevskola i början av seklet brukade rista sina namn. En av de som ristade sitt namn på detta bord var Greta Gustafsson – som senare flyttade ”over there” och blev filmstjärnan Greta Garbo.
Tyvärr valde Greta att rista sitt namn på den utskjutande delen av bordsskivan, vilket någon utnyttjat någon gång under årens lopp – och helt sonika brutit av just den biten av bordet. Så om någon har sett en träbit med namnet Greta Gustafsson på så vill Dramaten gärna ha den tillbaka.
Som tur är finns några andra namn kvar – som Margaretha Krook och Ingrid Bergman.
Krooks klotter.
Några av Ingrid Bergmans klasskamrater, årskurs 1931, 1932 och 1933.
Ingrid Bermans namn är försiktigt ristat och inte helt lätt att upptäcka.
Bordet. Garbos namn stod på höger sida, som nu är avkortad.
Greta Garbo med kamrater på Dramaten.
Garbos klass på elevskolan, 1921-1922. Greta själv sitter längst till höger.
My Vingren uppträder på Dramaten& Spoken word 19 augusti, och skriver innan dess om spoken word på Dramatenbloggen.
Dramaten&:s tidigare Spoken word-kvällar har varit riktiga publiksuccéer, så nu kör vi igen. En av de som kommer stå på scenen är My Vingren – som vi bett skriva några ord om Spoken word och sig själv här på bloggen.
- – - – - -
Spoken word är att överdriva, det är att vara fullkomligt ärlig och ljuga sig genom tre minuter, det är allt det där du säger i sömnen som får dina one-nights-stands att dra innan du hinner vakna, det är är all den där längtan, allt du svamlar om på fyllan när du ligger i ett dike utanför humanistiska föreningen på universitetet och kräks.
Det är istället för att bråka vems tur det är att diska. Det är de där morden du planerar när du inte vet någon annan utväg, det är dina egna konspirationsteorier, den desperata, brutala ärligheten du gömmer bakom dåliga skämt, det är när du använder ord du egentligen inte förstår, allt det du erkänner för den främmande kvinnan på tunnelbanan och det du briljerar om på familjemiddagarna men som aldrig någon förstår ett ord av.
Det är att skratta tills du får kramp, det är att gråta och inte kunna sluta. Det är att inte våga men göra det ändå.
Jag har varit så fruktansvärt blyg. I sociala situationer snubblar jag omkring utan en aning om vad jag håller på med. Jag har varit tio och inte vågat prata med någon på scouterna, jag har varit sexton och skolkat för att slippa det muntliga förhöret i historia A, jag har varit tjugofem och inte vågat fråga om vägen.
Så jag började skriva istället.
Jag skrev istället för att räcka upp handen, jag skrev istället för att vara fjorton och dricka fulöl utanför närmaste bensinstation och hångla med fula värmländska tonåringar.
Jag skrev och skrev och skrev, högarna svämmade över i skrivsbordslådorna. Och till slut orkade jag inte vara blyg mer, till slut orkade jag inte låta bli längre.
Det bästa med spoken word är hur enkelt det är. I Stockholms finns det en miljon öppna scener och framförallt hur många fantastiska människor som helst som klappar en på axeln, peppar en på väg upp på scen och bjuder på en öl efteråt.
Att jag till sist ställde mig på en scen för att läsa mina egna texter högt är egentligen ett mysterium, mest för mig själv. Men jag hamnade där. Och nu kan jag inte längre låta bli.
Här är ett spoken word-klipp jag gillar, med Andrea Gibson.
/My
Radio Muezzin. Foto: Claudia Wiens
Under två kvällar av augusti får Dramaten& finbesök av Rimini Protokoll, en hyllad tysk-schweizisk teatergrupp som gör vad som kan beskrivas som dokumentärteater. I pjäsen Radio Muezzin får vi möta riktiga böneutropare från Kairo. Eftersom vi är så nyfikna på både teatergruppen och pjäsen (och hoppas att ni också är det) så gjorde vi en intervju med en av gruppens grundare – Stefan Kaegi.
Stefan Kaegi, berätta om Rimini Protokoll.
- Rimini Protokoll är etiketten som Helgard Haug, Stefan Kaegi and Daniel Wetzel arbetar under. Vi producerar teaterstycken, radio och olika händelser ute på stan med en stor mängd olika samarbetspartners. Genom auditions, research och konceptuella processer låter vi vanliga människor, som vi kallar ”experts”, hitta sin röst. Bland våra senaste produktioner finns Call Cutta in a Box, ett telefonuppträdande för en person som spelas live från ett call centre i Indien. En annan ny produktion är 100% Berlin, ett slags levande uppvisning av statistik över 100 medborgare, spelad på en snurrscen. Vi är baserade på HAU theatre i Berlin.
Varför drog du igång Radio Muezzin-projektet?
- Jag var tagen av beslutet som den egyptiska religionsministern tog gällande att ersätta alla böneutropare med en radiosänd röst. Och jag började undra vad som händer med alla de människor som blir av med sina röster. Det här stycket låter mig berätta om Kairo genom olika personer, vilket ger europeer en mer komplex bild av mellanöstern än den våldsamma sidan som oftast visas i tv.
I Radio Muezzin, som i de flesta av era pjäser, möter vi riktiga människor. På vilket sätt är det teater, och inte en föreläsning?
- Jag försöker inte använda teater för att visa virtuositeten hos talangfyllda skådespelare, utan för att fokusera på det verkliga livet. Världen är redan full av scenen, rollspel, miljöer och fiktion. Under processen, i samarbete med egyptiska konstnärer som Mahmoud Refat och min dramaturg Laila Soliman utvecklade vi en form som känns väldigt mycket som teater, med starka ljudbilder och videos, som på något sätt ”beamar” dig till Egypten. Pjäsen känns ofta som en resa till Kairo, utan att du rör dig.
Sedan Radio Muezzin haft premiär har den centrala böneutroparen installerats. Hur känner du inför det?
- Ja, men den är bara installerad i några av de större moskéerna. Tusentals moskéer är fortfarande självständiga och utanför det här systemet, och just nu har folket i Kario en del andra problem att tänka på. Musikern, dramaturgen och en assistent som arbetat med pjäsen är på Tahrir Square nästan varje dag för att protestera och insistera på att reformerna fortsätter genomföras.
Hur mötte du männen som spelar i pjäsen?
- Jag träffade över 40 muezzins i moskéer och genom mitt teams kontakter. Nu fokuserar ”Radio Muezzin” på fyra muezzins; en blind koranlärare som för att ta sig till moskén åker minibuss två timmar varje dag; en bondson och före detta stridsvagnsförare från övre Egypten som dammsuger mattan i sin moské; en elektriker som började lära sig Koranen utantill efter en allvarlig olycka, och en bodybuilder som kom tvåa i världsmästerskapen i Koran-recitation. I “Radio Muezzin” möter dessa fyra en tekniker som lärt sig att koda om radiosignaler.
Vad tycker de om att resa runt jorden och uppträda med sina egna historier?
- Jag lade ner mycket tid på att förklara vad teater är eftersom de var oroliga att det skulle likna egyptiska såpoperor där skådespelarna, som de uttryckte det, låtsas vara andra personer och pratar om ytliga saker… När jag berättade att de skulle berätta om sina liv, tyckte de att det var en bra idé som inte skulle stå i konflikt med islam. Sedan dess har de besökt många länder och hört massor av applåder, och de gillar det.
Har pjäsen förändrats efter revolutionen i Egypten?
- Ja, vi har arbetat en del med pjäsen sedan dess. På ett sätt handlade pjäsen nästan om Mubarak-administrationens makt och behov av att kontrollera alla medborgare. Och om hur olika människor reagerar på det. Men man var tvungen att läsa mellan raderna. Nu kan vi vara lite tydligare, även om jag gärna vill behålla den subtila formen. Framförallt var det fantastiskt att se hur alla i teamet förändrades under revolutionen, hur stolta de plötsligt blev över sitt land och hur de plötsligt kände sig ansvariga för sin framtid.
Vad har ni fått för reaktioner runt om i världen?
- Det får du fråga världen om… Nu ser jag fram emot att möta Stockholm!
Helena Seth.
&. Sen det lilla tecknet tog sin in på Dramaten för ett och ett halvt år sen har ingenting varit sig likt. Under rubriken Dramaten& har nämligen huset fyllts av musik, konst, samtal och annat som kanske inte automatiskt händer på en teater. Dramatenbloggen tog ett snack med hårt arbetande Helena Seth, som är den som ser till att allt detta händer.
Nu har det gått tre säsonger med Dramaten&. Hur har det gått?
- Efter ett år av pilotarbeten och ett halv år med fullt program kan jag bara konstatera att det fungerat väldigt bra. Det har kommit mycket publik, inte på alla evenemang, men generellt. Och alla samarbeten vi gjort har varit viktiga för Dramaten. Av 78 evenemang var 37 samarbeten, med andra institutioner eller privata aktörer. Och alla de samarbetena gör att vi lär oss något nytt, eftersom de oftast innebär att man måste arbeta på ett nytt sätt. Dessutom är det ett viktigt sätt för oss att locka en ny publik till teatern. Vilket kanske särskilt gäller konserterna, men också ett samarbete som det med Bonniers Konsthall. Hela idén är att det ska spreta, så det är ganska svårt att prata generellt om Dramaten&.
Vems idé var det här?
Dramaten & är som M-L formulerade det en gång en plats för ett offentligt samtal, en mötesplats. Det har fötts ur att jag tidigare jobbade med Volt på Elverket, en lite liknande grej i mindre format där vi tog in film, videokonst och performance på teatern. Och under Bergmanfestivalen för ett par år sen hade vi också mycket kul kringverksamhet, där samarbeten var en viktig del. Och när sen Marie-Louise blev teaterchef ville hon ha en närmare relation till publiken, och då möttes vi i Dramaten&. Här kan vi dels ge vår ”gamla” publik lite mervärde, men också locka en ny publik.
Varför är det viktigt med Dramaten&?
- För att det är viktigt att sänka tröskeln till Dramaten, det ska vara lätt att våga sig hit. Och det är också viktigt att få in nya frågor, hela teaterarbetet är en organisk verksamhet där processerna ser ut på olika sätt. Dramaten& med sina mindre evenemang ger en möjlighet att experimentera och testa, när den ordinarie repertoaren är lite stelare. Och det är uppskattat av många skådespelare, att få testa nya arbetssätt. De kan nog längta efter att kliva ut i lite mer osäker mark, det kan finnas något befruktande i det.
Borde inte en teater nöja sig med att spela teater?
- Nej, det tycker jag inte. Men vi ska inte heller kännas som en gästspelsscen. Konserterna ska kännas relevanta för Dramaten. Samtidigt är det ofta i krocken mellan världarna som det lite magiska händer, att konserten är på Dramaten får gärna kännas lite spännande och tillföra något extra. Överlag är det mycket musik i teatern idag, alla kulturformer närmar sig varandra. Det finns inte längre några vattentäta skott.
Vilket evenemang är du mest nöjd med?
- Jag tycker att Sonja Åkesson-kvällen var väldigt fin, där vi hade både stora artister som Anna von Hauswolff och dramatenskådisar på scenen. Det var kul att blanda musik och text, och att få uppmärksamma en så viktig konstnär. Scenväxlingar, samarbetet med Bonniers konsthall, var också väldigt lyckat. Det var ett stort projekt över lång tid som hände både i konsthallen och på Dramaten. Det var ett spännande projekt som ledde till nära samarbeten mellan konstnärer och skådespelare, där skådespelarna fick testa helt nya sätt att arbeta. Sen tyckte jag även om Stig Dagerman-kvällen, med en hög internationell nivå på gästerna – som min favoritförfattare Siri Hustvedt.
Drömbokning?
- Absolut att få hit Lars von Trier. Det är under bearbetning.
Vill du veta vad som händer på Dramaten& i höst. Kolla här.
