Archive for maj, 2011

Stadsteatern vs Dramaten – en matchrapport

30 maj 2011

Dramatenklackens top boy Jeanette Bjällstam - aka "Duck" - tog med sig attityden till Hammarbyhöjden.

Idag var det äntligen dags för de årliga fotbollsmatcherna mellan Dramaten och Stadsteatern, och förväntansfulla spelare och supportrar vallfärdade till Hammarbyhöjdens IP. Men då Stadsteatern misslyckades med att presentera ett fullt damlag (endast två damer på plats) och därmed tvingades ställa in föreställningen vann de mycket laddade Dramaten-damerna lite snopet på Walk Over. En storslagen seger lika fullt! Frågan alla ställde sig var förstås hur det egentligen står till med kvinnorollerna på grannteatern? En jämställdhetsrapport efterlyses.

Istället för den planerade herrmatchen spelades därför en match med mixade lag över full 11-mannaplan. Mest mixat var Dramatens lag.

Dramatens damlag.

 

Dramatens mixade lag. Saknas på bilden gör Ellen Jelinek som efter en alert första halvlek var tvungen att gå i halvtid.

Matchen då?

Jo, det lite tyngre och skäggigare Stadsteaternlaget tog på sig regissörsbaskern, men inte utan att Dramaten kunde sticka upp i farliga kontringar – inte minst genom den tekniska och alerta lagkaptenen Davood Tafvizian. Trots visst spelövertag för Stadsteatern blev det inte riktigt farligt förrän de tilldelades en straff halvvägs in in första halvlek. Den väl slagna straffen räddades av Gunnar, publikvärd och akrobatisk stjärnmålvakt, som raklång sträckte sig mot sin högra stolpe och tippade ut bollen. Även Dramaten tilldelades en straff under den första halvleken, men den placerades tyvärr strax utanför stolpen av en förtvivlad Davood.

Första halvlek slutade alltså mållös.

Andra halvlek inleddes med att Stadsteatern försökte sätta Dramatenlaget ur balans med, förmodligen fabricerade, uppgifter om publiksiffror. Något som säkerligen bidrog till en mer händelserik halvlek, där publiken förutom tre mål även fick se ett lite tuffare spel. Bland annat tacklades undertecknad, Dramatenbloggens redaktör, blodig av Stadsteaterns stjärnregissör Alexander Mørk-Eidem som inte verkar inte dra sig för att använda vassa armbågar när han riskerar att bli omsprungen. Aspirerande musikalregissörer är härmed varnade!

Spelet i andra halvleken blev mer böljande och publikfriande, vilket gynnade Stadsteatern som snart petat in två turmål. Matchen, som blev allt mer öppen ju mer spelarna kroknade på den stora planen, kändes nästan avgjord innan Davood några minuter innan full tid fick revansch för sin straffmiss, och läckert knorrade en frispark förbi en passiv Stadsteatermålis. Närmare än så kom dock inte det vilt kämpande Dramatenlaget, vilket ledde till stort jubel hos den mansdominerade kommunala teatern som sett till spelet mycket rättvist tog hem segern med 2-1.

Någon pokal fick de dock inte med sig. Pokalerna som tidigare år delats ut är nämligen för dam respektive herr – vilket ju inte blev fallet denna gång. Smolk i bägaren för Stadsteatern, vars genuskupp bidrog till segern men även diskvalificerade dem från att lägga vantarna på vandringspokalerna.

Lätt ansträngd branschsämja efter matchen. Dramaten i blått, Stadsteatern i vitt.

Grattis Stadsteatern! Vi ses om ett år!

”Det finns inga garantier för vad som kan fungera”

30 maj 2011

Detta bildspel kräver JavaScript.

Några rader från Sheraye Esfandyari om hennes föreställning YERMA, är detta en tragisk dikt med snabb ridå? som spelas under festivalen Felanmäld, (31 maj kl 20:30 och 4 juni kl 19:30, Lejonkulan).


När jag studerade på Santa Monica College1999 så var det två studenter som gjorde en scen ur Federico García Lorcas Yerma på spanska och den hade en helt fantastisk inverkan på mig. Sen dess har jag velat göra den själv. Nu när jag är 30 år och upplever babyboomen runtomkring mig, så har jag börjat känna mig som Yerma. En vilja till att ha barn men samtidigt inte kunna ha något för att möjligheten inte finns där. Samtidigt frågar man sig själv om det verkligen är min egen vilja. Yerma-processen har blivit ett utforskande av vad det betyder att vara kvinna eller quinna. Vilka krav sätter samhället på kvinnan, vad är en kvinna med eller utan barn. De val vi gör, är det vår egen vilja, eller är det den biologiska klockan som säger vad den vill ha, eller är det samhällsnormerna som pressar på. Vad är jagets vilja? Går den att urskilja ifrån kroppen och samhällets? I utforskandet av vad en kvinna är så kommer även såklart utforskandet av vad en man är. Vilka rättigheter och skyldigheter anses man ha pga av sitt kön. Vi har diskuterat dessa frågor och försökt skapa YERMA i ett meta kontext där vi som personer även frågar oss själva dessa frågor. Vi befinner oss i Lorcas värld av flamenco och dramatik samtidigt som vi är de vi är, skådespelare som står i Lejonkulan och säger repliker som skulle kunna vara våra egna tankar och känslor.

Vi i YERMA-ensemblen har haft en härlig skapandeprocess där alla har varit delaktiga med input och idéer, men helt autonoma har vi inte varit eftersom jag ändå har dragit föreställningen åt min viljas riktning. En av utmaningarna har såklart varit att både medverka på scen och samtidigt ha mer eller mindre en regissörsroll. Då har det gällt att våga lita på magkänslan, eftersom det inte har gått att se någonting utifrån. Jag tror att när skaparglädjen finns hos de medverkande så kommer den även påverka de som kommer för att uppleva föreställningen. Det finns inga garantier för vad som kan fungera och vad som fungerar mindre bra, vare sig man strukturerar upp allting till sin s.k. perfektion eller tillåter en öppen kreativ process.

/Sheraye Esfandyari

”Mer eld”

30 maj 2011

I morgon går startskottet för den lilla teaterfestivalen Felanmäld på Dramaten (mer info och program här), där vi får se tio verk signerade studenterna på Stockholms dramatiska högskolas magisterprogram Den autonoma skådespelaren och Dramaten&. En utbildning som strävar efter att eleverna ska bli självständiga konstnärer och inte endast skådespelare som behöver placeras i en roll. Skådespelare som skapar sina egna verk och roller.

Dramatenbloggen passade på att skicka runt ett litet frågeformulär till studenterna inför festivalen.
1. Hur fick du idén till din föreställning?
2. Varför behövs autonoma skådespelare? Är regissören verkligen onödig?
3. Vad har den här utbildningen gett dig?
4. Hur önskar du att teatervärlden ser ut om fem år?

(Än så länge har två av de medverkande svarat, vi publicerar löpande.)

Helga Guren.
Gör föreställningen “jeg vil at det skal være helt tydelig hva dette handler om.”
1. Idéen til min forestilling har oppstått gjennom bilder og tekster og tanker.
2. Autonome skuespillere behøvs absolutt. Som en motvekt til teaterhierarkiet som i stor del eksisterer i Skandinavia, og som kunstnere som skaper sin egen arbeidsplass. Min oppfatning er at skuespillere som velger hva de vil gjøre selv på scenen ofte i større grad står inne for hva de presenterer og har en sterkere vilje til å fortelle, eller benytter seg av muligheten til å fortelle om noe de mener er viktig å fortelle om, fremfor at de presenterer noe noen andre vil de skal fortelle om. Regissøren er ikke onödig, men jeg tror det er viktig at man legger til rette for et scenekunst-liv der man heller ikke er avhengig av den.
3. Programmet ”Den Autonome Skådespelaren” har gitt meg stor inspirasjon innenfor mitt videre virke som utøvende kunstner, i forhold til hva man presenterer for et publikum og ulike metoder for å jobbe seg frem til dette.
4. Om 5 år håper jeg det har skjedd store endringer innenfor det ”frie” teaterfeltet (”teatervärlden” jeg refererer til er hovedsaklig Norge og Sverige) – at det legges mer til rette for den frie scenkunstnen med mer tilgjengelige midler, og at det skjer en radikal endring i hvordan institusjonsteatrene blir styrt. Og at teatrene i større grad blir sosiale hus. Der det skjer kule ting som folk har lyst til å se, eller at de går dit bare for å henge med andre folk og bli inspirert.

 

Flasktork som representerar Benjamin Quigley.

 

Benamin Quigley.
Gör föreställningen H.K.H Kronprinsessan Victoria Bernadotte

1. En märklig fråga. Jag antar att det är en summa av allt som skett i ens liv fram till själva skapandeprocessen sätter igång. Jag har svårt att svara på frågan i ett kausalt förlopp av typen åkte hiss-hissen fastnade-fick panik-brandkåren kom-nu gör jag en föreställning om hissar/Hamlet/genus. Hur får folk idéer överhuvudtaget? Hur fick du idén till din fråga?

2. Om du har fått för dig att ”autonoma skådespelare” är av åsikten att regissörer är onödiga råder jag dig till att läsa lite teaterteori. Men visst, när jag går och ser konventionell talteater känns det ofta som om skådespelarna på scenen är verktyg i syfte att uttrycka regissörens konstnärliga vision, om denne har någon. Det blir mycket sällan intressant eller engagerande, oftast på sin höjd stundtals underhållande. Jag vill att scenkonst ska vara intressant. Med intressant menar jag att det väcker tankar och känslor till liv, och att man blir påverkad på ett sätt så att upplevelsen lever kvar i en och att man får något att fundera kring, att känna efter, att prata eller debattera om. Huruvida det är underhållande eller inte är av mindre vikt för mig personligen. Alltså, det är klart att det är toppen om det är underhållande, men när scenkonst skapas i underhållande syfte utnyttjas inte konstformen till sin potential, och den som vill bli underhållen gör nog oftast klokare i att söka sin underhållning någon annanstans än vid teatern. Som publik känner jag naturligtvis om orden och handlingarna på scenen är angelägna för skådespelaren, alltså angelägna för skådespelaren som privatperson. Om det som händer på scenen inte är angeläget för dem som är på scenen är det liten sannolikhet att det kommer bli angeläget för de som utgör publiken. Och om det som utförs på scen inte blir angeläget för publiken, om man inte ens försöker, då är inte bara regissören onödig, utan hela jävla teatern, och det är bättre att använda lokalerna som härbärge för hemlösa.

3. Magisteråret ”Den autonoma skådespelaren” vid Stockholms Dramatiska Högskola har gett mig en både övergripande och fördjupad inblick i vad scenkonst är och kan vara. Jag har haft en lång rad av internationella gästlärare vars konstnärskap jag fått ta del av och vars metoder jag fått pröva på samt granska kritiskt. Studierna har varit både teoretiska och praktiska och har inspirerat mig på ett sätt som inte kan uttryckas i ord. Perspektivet har ofta varit internationellt och jag har fått ta del av en otrolig mängd föreställningar som har presenterat saker som jag inte trodde var möjliga eller ens existerade. Mitt begrepp om ”teater” har breddats och kommit att innefatta så oändligt mycket mer än skådespelarkonst.

4. Under utbildningen var vi på studieresa i Belgien vilket var väldigt intressant, de har ju ett helt annat system där. Och trots att en mindre del av den belgiska statsbudgeten går till kultur än här i Sverige, så produceras ojämförbart mycket mer intressant scenkonst där än här. Scenkonstbudgeten fördelas mycket mer jämnt än här i Sverige. Det finns tre nationalteatrar i Antwerpen, Bryssel och Ghent, och dessa tre tilldelas lite mer pengar än resten av teatrarna. Det intressanta var att det resulterade i att de tre teatrarna såg det som sitt uppdrag att använda sina extra resurser på att sticka ut hakan, att våga experimentera och ta nya djärva grepp. Så några av de mest nyskapande och vågade föreställningarna gavs på de största teatrarna. Detta till stor skillnad från teatersverige. Så om frågan gäller mina önskningar om teatervärlden i Sverige, vilket jag antar att den gör, så måste blir svaren:

Jag önskar att teatermedlen fördelades mer jämnt
Jag önskar att ju större och mer etablerad en teater är, desto modigare ska den vara
Jag önskar att varje person, på varje tjänst, på varje teater, brann för sin syssla, och hade storslagna visioner om konstens plats i samhället
Gärna ett klassikerfritt år som omväxling
Mer interdisciplinära korsbefruktningar
Mer eld
Förhoppningsvis skulle det kunna innebära att teatern blev vital och kunde intressera och engagera alla de som nu inte ges plats vare sig i salong eller på scen. Kanske, kanske, skulle svensk scenkonst uppmärksammas internationellt. Helst inte om fem år utan redan imorgon.

”Det var 30 kilo sen, Janne”

23 maj 2011

Idag presenterades Dramatens uppsättning av Fanny och Alexander på en presskonferens, där regissören Stefan Larsson och delar av den stora ensemblen deltog. Bland annat avslöjade Marie Göranzon vad som skiljer Jan Malmsjö idag från när han spelade Biskop Edvard i filmen.

Jan Malmsjö och Reine Brynolfsson pratar om rollen som Biskop Edvard, och Jonas Karlsson berättar om hur det är att axla Jarl Kulles mantel.

Regissör Stefan Larsson berättar om hur han angriper manuset, och hur uppsättningen kommer skilja sig från filmen.

Rollistan:
Helena Ekdahl MARIE GÖRANZON
Oscar Ekdahl THOMAS HANZON
Emilie Ekdahl LIVIA MILLHAGEN
Poliskommissarie, regissör, skådespelare JAN MALMSJÖ
Biskop Edvard Vergerus REINE BRYNOLFSSON
Carl Ekdahl CHRISTOPHER WAGELIN
Gustav Ekdahl JONAS KARLSSON
Lydia Ekdahl KRISTINA TÖRNQVIST
Alma Ekdahl TANJA LORENTZON
Isak Jacobi HANS KLINGA
Aron Retzinsky PONTUS GUSTAFSSON
Ismael Retzinsky, sufflösen ELLEN JELINEK
Maj, Justine JENNIE SILFVERHJELM
Henrietta KICKI BRAMBERG
En ung skådespelare JON KARLSSON

Dramaten 223 år!

17 maj 2011

Idag fyller Dramaten 223 år. Den 17:e maj 1788 spelades nämligen den första föreställningen i teatersalongen i Stora Bollhuset på Slottsbacken. Det firades idag med tårta i Marmorfoajén. Samtidigt delades även en rad stipendier, medaljer och priser ut.

Stina Ekblad är årets Ingmar Bergmanstipendiat, och även den sista. Priset avvecklas nu i enlighet med Ingmar Bergmans önskemål. Och Kristina Törnqvist fick Dramatens Flitstipendium, som delas ut till den skådespelare som spelat flest föreställningar under det gångna spelåret. Hon medverkade i 153 föreställningar under hösten 2010/våren 2011.

Kristina Törnqvist tar emot Dramatens Flitstipendium.

Årets Ingmar Bergmanstipendiat - Stina Ekblad!

Hjalmar Söderberg och Dramaten

12 maj 2011

Med anledning av uppsättningen av Doktor Glas, ger Dramatens biblioteks och arkivchef Dag Kronlund en historisk tillbakablick om Hjalmar Söderberg och Dramaten.

- – -

Gertrud, 1986.

”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet”. Den uppriktiga bekännelsen kommer från Gabriel Lidman, en av karaktärerna i Hjalmar Söderbergs skådespel Gertrud från 1906. Orden står även som motto till pjäsen och kan sägas sammanfatta författarens syn på kärleken – åtminstone den som skildras i hans böcker. Söderberg har kommit att betraktas som urtypen för flanören, den desillusionerade skeptikern som med ironisk distans, lågmält men klarsynt skildrar livets mysterier, våra tillkommakortanden och besvikelser. Han skrev tre pjäser, förutom Gertrud även Aftonstjärnan 1912 och Ödestimmen 1922. Dramaten har – sent omsider – spelat dem alla.

Dock var man tidigt ute. Gertrud fick sin svenska urpremiär på teatern i februari 1907, en av de allra sista premiärerna på ”Gamla Dramaten” vid Kungsträdgården, teaterns tillhåll före flytten till Nybroplan. Den gick samtidigt även upp på Folketeatret i Köpenhamn. I Stockholm fick stycket god kritik och kunde spelas 38 gånger våren ut. Inte minst övertygade den unga Gerda Lundqvist i titelrollen. I Danmark mottogs Betty Nansen mera njuggt.
Gertrud är en sångerska som bryter upp från sitt äktenskap med det nyutnämnda statsrådet Gustaf Kanning, flintskallig, beskedlig och grå. Hon är förälskad i en ung musiker, Erland Jansson, som hon även inleder ett förhållande med men som hon snart inser att hon aldrig kan få. Ungdomskärleken Gabriel Lidmans invitationer avslår hon. Vid pjäsens slut återstår henne – ensamheten. Självfallet upprördes många av handlingen. Man talade om både omoral och förfall, men karaktärsteckningarna övertygade. Och när har en ”klarare och mera utsökt dialog skrivits?”, underströk kritikern Bo Bergman entusiastiskt. Söderberg var en lysande stilist.

På Nybroplan spelades Gertrud första gången i mars 1916. Titelrollen gjordes då av Signe Kolthoff. Anmälarna hade både Gerda Lundeqvists och Betty Nansens tolkningar i färskt minne och naturligtvis gjordes jämförelser. Lundeqvists nobless och själfulla stämma kunde Kolthoff inte matcha, inte heller Betty Nansens blod- och lidelsefulla tolkning. Signe Kolthoffs Gertrud var mera en ordinär borgardam, mindre i det mesta, alltför alldaglig. Viss besvikelse kunde spåras hos kritikerna. Femton gånger gavs pjäsen.

Det dröjde nästan fyrtio år innan den togs upp på nytt. Men i november 1953 fick Dramatenpubliken åter bekanta sig med stycket och det visade sig fortfarande engagera. Eva Dahlbeck gjorde titelrollen. Hon tog fram både det besjälade och det temperamentsfulla i rollen. ”Om Söderberg och Eva Dahlbeck varit någorlunda samtida, skulle man ha kunnat misstänka att han skrivit huvudrollen i Gertrud för henne”, skrev Per Erik Wahlund och Ebbe Linde erkände rakt av: ”Inte ett drag skulle jag önskat annorlunda hos Eva Dahlbecks Gertrud”. Uppsättningen blev en stor framgång och kunde ges sextiotre gånger på Stora scenen.

Senast spelades stycket 1986. Margaretha Byström kreerade titelrollen. Kritiken var delad. I Björn Nilssons ögon hade Byström i Gertrud sitt livs roll. Hon ”mognade från hustrubarn till vuxen individ inte så mycket genom sin kärlek som genom sin förmåga att acceptera dess fiasko”. Nilsson var klart imponerad. Andra var mera dämpade, såg tolkningen och hela uppsättningen som ett misslyckande. Så olika kan det bli!

Aftonstjärnan, 1951.

Aftonstjärnan är en enaktare som utspelar sig på ett kafé. En av stamgästerna, en hovkamrer, har tidigare erbjudit uppasserskan Vivan femtio kronor för att hon skall följa med honom hem, men fått svaret att han borde skämmas. Nu radar han upp sina gullpengar på bordet, snart ligger där trehundra kronor. Vivan, vars vän ingenjören är i stort behov av ekonomiskt stöd, faller till föga och ombeds då att hämta sina ytterkläder. När hon återkommer känns kamreren inte alls vid sitt förslag, han påminner henne istället om vilken dag det är, första april, och konstaterar belåtet: ”Gubben borde skämmas? Var det inte så? Nu får Vivan skämmas i stället. God natt.”

Aftonstjärnan har spelats två gånger med Dramatens ensemble. Första gången var i mars 1951. Pjäsen gavs då som eftermiddagsprogram på Lilla scenen. Rune Carlsten, Söderbergs måg för övrigt, regisserade och gjorde även en av rollerna. Som Vivan såg man Doris Svedlund, som kamreren Anders Henrikson. Båda befanns idealiska för sina roller, liksom de övriga medverkande. Men där fanns flera skäl till att se föreställningen. Erik Hjalmar Linder skrev:
”Gamla stockholmare torde kunna besöka Lilla Dramatens entimmesföreställning för att uppleva det förgångnas vemod. Teaterälskare kan passa tillfället att se lågmäld, träffsäker teaterkonst – och en scenisk variation på sekelskiftestemat `Det borde varit stjärnor…´ Övriga kategorier kan gå dit för att möta en särskild art av livsvemod, som tycks gå genom hud och artärväggar rakt in i blodet, där det har en benägenhet att stanna. En speciell erfarenhet av en ganska speciell människas synsätt. En glimt av Hjalmar Söderberg.”

Det var goda skäl, naturligtvis.

Andra gången pjäsen togs upp var i januari 1983. Teatern hade då lånat Berns salonger, där Hasse Alfredsson satte den i scen. Lena Nyman gjorde Vivan, Jan Blomberg kamreren. Åsikterna gick i sär om lämpligheten att spela Söderbergs kammarspel i Berns jättelokal, där långa bord var uppställda och förtäring erbjöds. Stycket gjordes inte rättvisa på det sättet påpekades. Men själva spelet gav inget övrigt att önska. ”Finns Hjalmar Söderbergs människor kvar?”, frågade sig Bengt Jahnsson och svarade snabbt: ”Utan tvivel, och de lever. De var nära döden redan 1911. De har fortsatt att dö levande; rödbrusiga, gallsprängda, cyniska, resignerade, många med humor.”

Nog lever de än.

Ödestimmen, 1945.

Ödestimmen skiljer sig från de båda andra pjäserna. Den har ett politiskt ämne. Den är, skrev en tidning klargörande, ”en dramatisk fantasi över hur det första världskriget kom till”. Söderberg ville visa hur tron på krigets oundviklighet ”blir till en fix idé hos statsmännen och därmed en direkt krigsorsak”. Tyskland nämns inte i stycket, det utspelar sig i det fiktiva kejsardömet Taurien, ingen misstog sig dock på vilket land som åsyftades. Vid pjäsens början har Tauriens prins Josef Salvator fallit offer för en attentatsman från grannlandet Sturien. Starka krafter kräver att en aggressiv not skickas till grannen, vilket innebär krig. Statskanslern Anker har hittills kunnat hålla krigshetsarna tillbaka, nu har situationen blivit akut. Tauriens kejsare Felix måste fatta ett beslut. Ödestimmen är nära. Avgörande blir kejsarens lärare och mentor Cassius argumentering – den skulle kusligt likt återklinga i nazisternas propaganda – vanvettiga drömmar om världsherravälde för det utkorade folket. Och kejsaren tar sitt beslut. Noten skickas, Anker avgår, vilket uppfattas som landsförräderi. Han blir misshandlad på gatan av en fanatiker och avlider på sitt kontor – just innan kejsarens arresteringsorder anländer.

Dramatens premiär kom i mars 1945. Trots storartade insatser av bland andra Anders de Wahl som Anker, Uno Henning som kejsaren och – inte minst – Lars Hanson som Cassius förmådde pjäsen inte riktigt engagera. Kritikerna såg den främst som ett läsdrama, men vände sig även mot valet av tidpunkt. ”Ödestimmen kommer försent på Dramaten”, skrev en tidning i rubriken och samma tongångar återkom i de andra. Det var ironiskt. Redan på 1920-talet fanns pjäsen med i teaterns planering, men då hade teaterchefen Tore Svennberg inte vågat spela den – ämnet var för känsligt. Även Olof Molander hade planer på att ta upp den vid 1930-talets mitt, det hade naturligtvis varit framsynt, men därav blev ingenting. När stycket i april efter arton föreställningar var färdigspelat återstod bara några dagar till Tysklands kapitulation. Sällan har teatern varit så fel ute i tiden.

Doktor Glas då? Det är en roman från 1905. Den omarbetades till monolog 1986 av Allan Edwall, som spelade rollen på sin egen teater på Brunnsgatan 4. Det är en fantastisk text – som även kan bli stor teater.

Dag Kronlund

Dramaten svarar

04 maj 2011

Hej teaterchef Marie-Louise Ekman,
jag kommenterar ju Dramaten ganska ofta så det kanske är intressantare med lite nya röster. Dessutom tycker jag ju redan att det mesta på Dramaten är bra och roligt. Särskilt sen du kom dit!

Men, eftersom du frågar så svarar jag i alla fall; det enda jag saknar på Dramaten – förutom vissa skådespelare som borde vara där – är större bredd mellan gammal och ung. Liten och stor. Smal och tjock. Mörk och ljus. Galen och klok. Frisk och sjuk. Utanför och innanför samhället etc. Vi som vuxit upp med dina filmer önskar kanske att mer av ”alla sorters människor” skulle finnas med.
Var är de allra yngsta och de allra äldsta? (Förutom i publiken förstås ;-) Var är ”tanten” och den lilla farbrorn?

Du har ju i och för sig förnyat ensemblen och bjudit in olika personer jag förstår att alllting är en kostnadsfråga. Men jag hade nog hoppats på att fler ansikten som aldrig varit där, eller inte varit med på ett tag skulle dyka upp igen.

Sen tycker jag att den nya utmärkta verksamheten Dramaten & skulle kunna ge fler föreställningar/uppträdanden. Särskilt Tornrummet och Lejonkulan lämpar sig för det.

Allt ifrån enaktare och korta uppvisningar, poesiläsningar, eller kanske till och med improvisationer. Som det nu är är det mest diskussioner och sånt i Dramaten &. Det är jättebra. Men teatern skulle kunna SPELA mer. Det är en viss övervikt för kloka och intellektuella föreläsningar och för lite galenskap ;-)

Du har ju bjudit in flera gästspel och det är kul och bra, men jag tänkte mig en mer öppen och kanske kostnadsfri (nästan, allting kostar ju) verksamhet.

- Återuppliva Poesihörnan med någon av Dramatens aktörer som ansvarig. En gång i månaden på Lejonkulan t.ex
– Spela MED Dramaten. Några aktörer improviserar (ev spelar korta stycken) ihop med publik som staterar eller spelar. Några gånger om året.
– Sminka och bygg. Klä ut dig och lek. Med personal från respektive avdelningar i huset. Publiken kan eventuellt ta med eget smink och egna trasor, bygga scenmodeller etc och få möta kunskapen hos proffsen på Dramatens olika avdelningar. Ett par gånger om året.
– Möt Dramaten. Samtal där en på Dramaten sitter/står ett par timmar och berättar om SITT arbete. Publiken lyssnar och ställer frågor. Skådespelare, sminkörer, påklädare, sufflör, tekniker eller vem som helst i huset som kan vill och vågar. En teaterchef kanske?. Lejonkulan några gånger om året.
– Teaterhögskolan och Dramtiska institutet gästar och ger egna uppsättningar. Ungefär som uppspel eller som när elevskolorna hade musik och poesiuppvisningar.
– Pensionerade skådespelare spelar kortare stycken eller berättar om sina liv på teatern. (Inte nödvändigtvis bara de som arbetat på just Dramaten)
– Stadsteatern och Dramaten i samarbete. Det finns personer på Stadsteatern som aldrig fått sätta sin fot på en Dramatenscen. Utmärkt att ”gästspela” på varandras scener. Inte minst skapar det möjlighet för dynamik och nya konstellationer.

Allt det här har gjorts och tänkts ut redan, men skulle kunna göras oftare. Om någon nu vill.

Mvh
Thomas Winberg

Svar:
Vilket roligt mail… tack… bra ideér… kunde kommit på dom själv… tänker i dom banorna…
och vill väldigt gärna förverkliga mycket av detta som du skriver om… ja…
det är en utmaning att vara på en sådan här stor teater… helt plötsligt…
jag skall göra mitt bästa för att få den att framstå så mångsidig… och rik…
som möjligt… !!!!!!!
och… kom gärna med flera roliga infall och ideér… och synpunkter… i fortsättningen…
jag tar tacksamt emot all kraft jag kan få… !!!!!

/Marie-Louise Ekman

”För att kunna delta måste de veta vad som är höger och vänster”

03 maj 2011

Maja Salomonsson.

I helgen händer det något lite annorlunda på Dramaten, då föreställningen/installationen Det ni ser är den färdiga föreställningen spelar på Tornrummet och runt om i huset. Föreställningen är ett examensarbete av Maja Salomonsson från Stockholms Dramatiska Högskola, och beskrivs som: ”En scenisk och auditiv installation som utgår från teaterhusets dolda hemligheter och som utforskar gränserna mellan teater och verklighet, mellan dåtid och nutid, mellan roll och person. Och som slutar i en slags promenad, in i dig själv eller ut på gatan eller kanske bort i Dramatens vindlande gångar.”

Dramatenbloggen ville veta mer och kollade läget med Maja Salomonsson.

Hur skiljer sig detta från en ”vanlig” föreställning på Dramaten?
– Utan att avslöja för mycket så kommer publiken få röra på sig lite mer än i vanliga fall. De kommer att vandra ut från scenrummet vidare i Dramatenhuset. För att kunna delta måste de veta vad som är höger och vänster. Sedan är ju detta mitt examensarbete så det är ett experiment med kort produktionstakt. Och det innehåller mer ljud och dokumentära inslag än andra föreställningar.

Vad är det för historia vi får uppleva?
– Om en skådespelare, Basia Frydman, och hennes tankar kring livsskedet att snart gå i pension och om hennes hemliga och noga uträknade plan för att alltid leva vidare. Det underliggande temat är verklighetsupplösning, tidens gång och det overkliga i att vi alla ska dö. Man kan säga att det är en undersökning av gränserna mellan teater och verklighet, dåtid och nutid och mellan roll och person.

Hur funkar det rent praktiskt?
– Allt börjar som en sorts teaterföreställning som övergår i något helt annat och som avslutas ute på gatan. En röst kommer leda publiken via hörlurar.

Varför har du valt att göra en sån här föreställning?
– Jag ville passa på medan jag går i skolan att våga göra ett experiment och se om det går att skapa en blandform mellan teater och ljudkonst, med både fiktiva och dokumentära inslag.

”Liket levde lite”

02 maj 2011

Christoffer Svensson.

Sofia Pekkari.

Romeo & Julia spelar nu för fullt på Stora scenen. Dramatenbloggen bestämde sig för att kolla läget med Christoffer Svensson och Sofia Pekkari.

Hur har det gått hittills? Några stora missöden under föreställningarna?
Christoffer: Det har gått jättebra! Verkligen! Föreställningen och vi hittar hem mer och mer. Inga missöden vad jag kan komma på, men man går alltid in i applådtacket med ett gäng nya blåmärken…
Sofia: Nej jag tycker det har gått himla fint! Christoffer råkade i och för sig sticka en kniv i mig när han håller mig som död vilket gjorde att jag råkade ge ifrån mig ett litet ljud. Liket levde lite, men hoppas bara att Christoffer hörde det. Sedan fungerade inte quelamporna utanför scenen en gång, de som gör att folk vet när de ska göra entre. Så hela stora inledningsfighten blev avbruten 20 sekunder försent. Det blev lite improviserande i slagsmålen vilket resulterade i lite panik-brottning. Det är så kul att spela, känns som att föreställningen och historien funkar jättebra, speciellt på ungdomspubliken och det känns väldigt viktigt. Sedan är det en sjukt trevlig ensemble så hänget bakom scen kunde inte vara trevligare.

Sitter fäktningen som den ska?
Christoffer: Ja, men vi går igenom dem innan och i pausen. Det är livsfarligt att tänka ”nu kan jag det här”. Det är då det går åt helvete.

Hur har publiken reagerat?
Sofia: Öh, vet inte.. De klappar mycket i slutet i alla fall och jublar till och med lite ibland så det verkar gå vägen.
Christoffer: Otroligt bra. Man hör ganska många som hulkar i bänkraderna i slutet.

Hur är det att spela inför en så stor salong, men ändå ha publik så tätt inpå på scenen?
Christoffer: Svar! Fint. För oss är det bara en tillgång. Det blir mer dynamik på scenen när man inte bara har riktningen ut i stora salongen.
Sofia:
Det är såklart lite klurigt i och med att man hur man än gör alltid spelar med ryggen mot någon. Men vi har försökt jobba mycket med rösttekniken och riktningar på repliker för att inte ”tappa” publik under kvällens gång. Sedan kan man ju faktiskt spela en hel del med sin ryggtavla, nacke och bakhuvud. Mer än man tror =)

Ni har spelat för en hel del gymnasieklasser. Är det nån skillnad mot att spela inför ”vanlig” publik?
Sofia:
Det är lite livligare och mer reaktioner när vi spelar för mycket ungdomar. Annars tycker jag nog inte att det är så stor skillnad. Man försöker ju alltid köra järnet och liksom kommunicera med den stämningen som är i salongen. Fast en gång när Romeo och Julia i balkongscenen bara sitter och stirrar på varandra i typ 15 sekunder var det någon i publiken som uppmanande började knäppa med fingrarna, typ: ”Okej vi fattar grejen, ni ä kära och helt nere i varandra, gåå viidare nu dåååå…”
Christoffer:
Det är klart att det är stor skillnad på skolpublik och ”söndagspublik”. De är roliga att spela för på olika sätt. Det blir helt olika energier i salongen. Olika sorters lyssning. Det påverkar ju även oss på scen eftersom vi måste vara otroligt lyhörda för publiken. Men det fungerar fantastiskt bra. En gång när jag skulle dricka giftet var det en ung tjej som desperat kved (väldigt mycket högre än hon trodde): Neeeeeeiiiiiiiijjjjjjjjeeee!!!! Det antar jag är ett ganska ok betyg.

Dramaten svarar

02 maj 2011

Varför slutar ni med tredjeradenkorten? Vi är ett gäng som haft kort i många år och har sett många bra föreställningar flera gånger.
Ingegerd Jonsson

Svar: Vi förstår att tredjeradenkortet har varit uppskattat av många, men på senare tid har vi tyvärr märkt att det inte har utnyttjas i särskild hög grad. Vi har emellertid sänkt priserna för skolungdom och alla under 26 år (på alla platser) för att uppmuntra till besök. I början av nästa år kommer vi att utvärdera förändringarna.
Mikael Brännvall

 

Mikael Brännvall


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 79 andra följare