Dramatens blogg

Jag har blivit royalist. Först märkte jag det inte, men på en middag med några av mina kvinnliga kollegor upptäcker jag att jag konstant försvarar kungahuset. Jag har gått från hippiebarn till lyxälskande östermalmsbo med fast tjänst på KUNGLIGA dramatiska teatern. Ibland kommer någon från familjen Bernadotte och tittar. För mig är det rena julafton. Jag såg prinsessan Madeleine på Nybrogatan i veckan. Hon har blivit kvinnligt kurvig. Framförallt om baken. Snyggt! Jag blev pirrig när jag och min man fick en inbjudan till Marianne Bernadottes 85-års kalas i stadshuset. Fest med fin middag och stipendieutdelning. Tyvärr var det dagen innan midsommarafton så vi kunde inte gå. Då händer det. Festarrangören ringer upp mig 10 dagar innan man ska Osa och frågar om jag och min man kan komma. Jag säger att jag kanske kan fixa det. Jippi! Alla vet ju att om man blir uppringd på det sättet så ska vi få stipendium. Jag behöver verkligen pengarna. Jag ringer runt och förklarar att vi tar semester tre dagar senare än beräknat. Bokar om tågbiljetter och fixar. För säkerhetsskull bestämmer jag mig trots allt för att ringa och ställa den förbjudna frågan. Ska jag få stipendium? Kvinnan i luren svarar ”Nej”. Jag skäms. Piss också!

Jag drömde att jag skulle arbeta med Felix Herngren… sedan vaknade jag. Nu har jag förstått makten med att skriva. Tänk att jag kan skriva vad jag vill och att ingen kan komma åt mig. Detta är min subjektiva sanning. Jag tror inte längre att Linda Skugge är en känslolös autist. Hon är nog bara som jag lite maktberusad. Nu ska jag ge mig i kast med nästa utmaning.
Här kommer en inspelning jag gjorde i studio Le Bogefeux.

Äntligen tappade jag min stortånagel som blev blå under dansträningen av ”Final”. Attans vad äckligt det är med blåa tår. Idag ska jag anmäla mitt intresse för ”Dramaten goes pride”. I år ska vi äntligen gå i prideparaden. Jag ska läsa något hardcore, finskt, lesbiskt. Det passar mig. Träffar Torkel Pettersson. Får en chock. Är jag den enda i hela Sverige som inte vet att han är homosexuell? Teaterns egen Kevin Spacey? Jag hoppas att han kanske inte alls är bög utan bara lite förvirrad. Det är ju synd på en så rar ärta.
Pressar fram ett grattis. Går. Möter Rebecka Hemse. Jag tycker att hon är duktig som klarar sig så bra. Jag märker inte av hennes problem mer än på artistklubbsmötena när hon pratar. Hon är kollsymbivist. Kul att hon och Thomas Hanzon verkar ha hittat varandra. Sveriges nya Brangelina?

Basia Frydman dansar in med tre låtsascigaretter i mungipan. Hon behöver hjälp med att hitta sin ena väska. Självklart hjälper vi alla kollegialt till att leta. Jag och Per Myrberg stöter ihop, han är så gullig. Vi har inte setts på några veckor. Han klappar mig på axeln och gratulerar. Jag ser frågande ut. ”Är du inte gravid?” ”Nej” skrattar jag stelt. Jag har slutat snusa. Jag kramar om honom för att visa att jag inte är det minsta sårad. Jakten på Basias väska fortsätter. Går förbi Börje Ahlsteds loge. Han har en superfin Guldstjärna på dörren med sitt namn på. En sådan vill jag också ha, men med mitt namn på såklart. Utanför sminket sitter Peter Engman och äter glass och läser ett månadsmagasin om golvläggning. Han verkar besatt av golv. Igår kom jag på honom med rumpan i vädret och näsan ner i stengolvet. Ja ja. Vi är alla olika.

Jag hittar Basias väska utanför Magnus Florins rum… Det tycker jag inte om! Har hört från en säker källa att hälften av stolarna i samtliga salonger på Dramaten ska kläs om i rosa sammetstyg. Ett statement i jämställdhetens namn. Hurra! Sant eller falskt?

Gick in för att ta ett glas på Persona Bar på Berns. Upptäcker att han är med mig igen. Ingmar – vad vill du?

Jag ligger och tänker på vad jag ska ha på mig i morgon. Stirrar mot garderoben. Somnar till slut. Vaknar med ett ryck. Jag drömde att vår före detta vice vd kom ut bland mina kläder och överräckte min blåvita klänning och sa: Förlåt för att jag kallade dig lilla gumman och klappade dig på huvudet när du satt och storgrät över att vi ville blåsa dig på ditt tvåårs-kontrakt när du kom tillbaks från mammaledigheten. Ditt fantastiska engagemang ska aldrig mer förväxlas med kravfyllt kärringtjafs.

Mycket nöjd sätter jag på mig den utvalda klänningen. När jag kommer in på teatern möter jag Björn Granath. Han ser glad ut. Vi kramar varandra och han utbrister ”Du ser ut som en madrass”. Tackar!!!!! Träffar Marie Göranzon och Jan Malmsjö. Dom håller varandra i handen och ser så kära ut. Som Lauren Bacall och Humphrey Bogart. Det enda som stör är… Jannes inte helt fantastiska klädval. Jag skulle gärna shoppa nytt med honom. Det vore kul. Ring!

Madrassen.

Jag går upp till dramaturgiatet för att hämta nya versionen av ”Jane Eyre”. Det ska bli kul att spela mot Micke Nyqvist. Han är snygg! Jag landar på vån 5. Mitt hjärta dundrar. Tänk om jag träffar Magnus Florin (chefsdramaturgen)! En man som på riktigt tycker att mina åsikter är viktiga. Han bemöter mig som en jämlike. Tack! Iaktta och lär Leif Zern! Kvinnor kan vara intressanta om man slutar tro att den enda sanna kvinnan är ett offer.

Idolbild på Magnus Florin.

Träffar inte Magnus men en vältränad Stina Ekblad. Hon vinkar drottninglikt. Måste prata med henne om hur hon håller sig så vältrimmad. Och där kommer Gunnel Fred blommande vacker. Hej hej! Nej nu går skam på torra land – där är ju Therese Brunander småpratandes med Kicki Bramberg, båda rosigt friska. Ska alla hämta manus eller ..? Hmmm… Bäst som jag står där och funderar ringer min mobil. Jag har fått rollen som Gandalf i teaterns storsatsning ”Sagan om ringen” våren 2011!

Under läsningen av ”Så som en spegel” på Lilla Scenen kände jag återigen av av Bergmans ande, eller var det kanske hans anda?

Klockan är 06.00 jag är på väg på jobb. För mig är det extremt tidigt. Ser en enda vaken människa på Nybrogatan. Det är Melinda Kinnaman. Hon svävar ovanför marken. Ska säkert på yoga. Frisk som en nyponros. Himla människa! Tar ett snabbt beslut. Nästa vecka ska jag hämta ut mitt träningskort på ”world class”.

Har nyss filmat med Henrik Norlén. Han har köpt en Porsche. Är det så en klassisk 40-årskris ser ut? Jag kunde inte visa någon entusiasm, är så fruktansvärt farträdd. Micke Persbrandt var gladare, han har väl mist fem vrålåk. Efter inspelningen erbjöd Henrik mig skjuts till teatern. Rysligt rädd och lite nyfiken accepterade jag erbjudandet. Eftersom bilen var sprillans ny så hade han inga skivor. Vi lyssnade på ”Ring P1” och gasade oss genom stan. Vi var som Tom Cruise och Nicole Kidman i ”Days of thunder”! Känner mig lite lomhörd. Måste be mina medspelare att prata riktigt högt och tydligt när vi spelar ikväll.

Väl framme bad jag Henrik att köra mig ända fram till sceningången. Ville så himla gärna att någon skulle se mig. Väntade i 15 minuter. Ingen kom! Osedd lunkade jag upp till sminket. Där höll Mats Bergman låda. Han piggar upp. Idag berättade han att han brutit en föreställning för att någons mobiltelefon ringde. Han hade bett vederbörande resa på sig för att visa hur en riktig idiot ser ut.
Sitter och väntar på entré vid Lilla scen. Hör en stressad inspicient ropa ”Örjan Ramberg till stora scen nu!” Maginfluensa? Vad har hänt med Dramats Al Pacino? Erik Ehn kommer inrusande och förklarar att orsaken till Örjans försening beror på att han fyllt i Eriks dotters ”Mina vänner-bok”. Riktigt riktigt gulligt!

Gick förbi Bergman-utställningen på Nybroplan på väg hem. Kände en rysning i nacken. Är det Bergmans ande som är här? Spökar han för mig?

I dag träffade jag Sofia Ledarp. Fastnar med blicken på hennes enorma barm. Sveriges svar på Marilyn Monroe. Så stora var dom inte sist vi sågs. Är hon gravid eller har hon… Jag är  van, jag bor ju på Östermalm. Blir skjutsad till teatern. Slinker in på 7eleven och ser Alexandra Rapaport gratisläsa en ”Se och hör”-tidning samtidigt som hon  pillar i sig några nötter ur lösgodisstället. Så snygg hon är! Dramatens egen Winona Ryder?

Upprymd och föreställningssminkad kommer jag till Lilla scen där vi som vanligt ska värma upp inför ”Final”. Bakom scen är stämningen hätsk. Jonas Malmsjö skriker värre än Richard Burton i ”Vem är rädd för Viginia Woolf”, det är bara jag som förstår vad han säger. Svordomarna är grova! Erik Ehn kör några uppretade dansmoves i värsta Travolta-stil. Läget är kritiskt. Någon har storbajsat på vår enda toalett. Vem är den skyldige?  Misstron och olusten sprider sig i takt med lukten. Vem kan göra något så fruktansvärt?

Vi går ner till scen och sjunger ”Lollipop”. Mitt i en paus lägger Malin Arvidsson av en prutt. Vi  skrattar, anar vem den  skyldige är. Min fina, fina ensemble.

Sant eller falskt?

Jag heter Julia Dufvenius och jag är så glad! Äntligen har det vänt! Teatern känns glad igen!
Tack för att det har kommit in andra färger än brunt, grått och svart på Dramaten. Jag vill ha ännu mer färg, många fler prinsesstårtor och mycket mer ytligt skvaller… Välkommen till min ”Hänt extra”-blogg! Sant eller falskt?

Vi är så rätt i tiden! Dramaten har skrivit treårskontrakt med IKEA. Vi har fått en ny stor sponsor. Jag riktigt myser när jag tänker på hur jag och alla mina fina kollegor, lagom till jul sitter uppe på IKEAs samtliga reklamaffischer. Leende med tomteluvor hälsar vi kunderna välkomna till Kungens kurva.

Börjar så småningom landa efter vårens teaterflyg och låter tankarna vandra mot hösten. Själv skall jag vara med och bilda ensemble med Hamadi Khemiri, Sandra Huldt, Nina Fex och Jon Karlsson i Nils Gredebys ”Solen Gustav – Ett kronprinsliv” i regi av Anette Norberg. Det är första premiären för Unga Dramaten på Elverket och det kommer bli gött. Gustav den tredjes liv genom ett febrigt, svart humorfilter, typ. Bara det att återvända till Elverket ska bli kul eftersom jag jobbade där i nöd och lust för drygt tio år sedan. Hujj vad det går.

Nåja. Det är bara att hålla i hatten och låta vinden försöka ta den.
Teater kommer och går, är alltid här och nu eller där och då. Tomtebloss ur nya vinklar.

Har njutit av att leka Don Carlos. Skall njuta av att leka Anckarström. Man hittar på, svettas, blir arg och fnissig och sen alltihop igen.
Nu har jag bloggat klart och har väl inget riktigt vettigt sagt men strunt samma.

Kolla in Bergmanfestivalen, spela piano, inte fiol och besök moment:teater så har du livets mening i ett svep. Finns säkert andra meningar med livet men denna är enligt Dramaten, Staffan Valdemar Holm och teatern i Gubbängen som alltid dansar. Tack för mig.

Det verkar dra in något mörkt över Stockholm ikväll. Lyckans ostar ni som har agendan fylld med annat än grillparty för nu ramlar sommaren in. Tjugofjärde maj tjugohundranio. Kom ihåg var ni läste det först. Dagen då stormens käftar slöt sig om huvudstaden, blåste alla snurriga och åt upp alla drömmar om sommarsol. Nej, det drog förbi. Puh, Där hade vi tur.

Tror att domedagspredikan är på väg tillbaka på allvar. Det är det nya svarta, inte alptechno-opera. Finns väl inget mer stärkande att få skrämma upp sig själv och andra. Med dagens informationskanaler kan vi bara googla på skiten och bli riktigt rädda.

Vad upplyftande.

Man är så rädd att få himlen i huvet att man hellre stannar hemma och klämmer en fyrkant vin framför Robinson än att gå ut och möta våren.

Märks det att jag var skraj för svinsnuvan?

Varje kväll när vi inte spelade Don Carlos satt jag skräckslagen hemma och väntade på den. Den skulle komma genom väggen med ett nöff och en sexa Tequila under sombreron. Svininfluensan. Pandemi.

Man blir ju rädd. Det är ju inget bra sätt att mötas. Gå omkring och stirra på varandra, rädda för död och pina och varenda mexikan.

Tacka vet jag klimatfrågan, den kan kanske föra oss samman.

Det blev ingen storm ikväll. Bara falskt alarm.

Caramba.

Vill man vara elak kan man säga att Slussen har plockat ner skylten, ålat in i kistan, slussat sin sista suck, promenerat runt hörnet, lagt näsan i vädret eller i alla fall på allvar börjat upphöra. It´s the end of the Sluss as we know it. Men jag har alltid älskat den här förgätna platsen med sitt bäst före datum satt till någonstans i början av sjuttiotalet. Minns hur min salig mor och jag anlände med Saltsjöbanan från Tippen Centrum. Överallt var dunkel, gråberg, smutsigt ljus och så de vidunderliga gångarna som så småningom ledde oss ut i ljuset. Kanske.

Visst måste denna plats muntras upp en smula och kanske liksom lagas lite. Eller helt och hållet plockas ned och bakas om, vilket det verkar luta åt. Kommer att sakna den när så sker. Brukar snurra runt där nere där det är som underligast. I tunnlarna med dess skruvade vägsystem och förfallna betongväggar. Tar så ofta jag kan vägen genom Urinröret, eller Gula gången som den egentligen kallas. Ner till bussarna via skumtrapporna, förbi tågperrongen, uppför trapporna, till vänster genom gruvgången, upp till den lilla gallerian. Spanar in i prången, handlar papper på Nordins och kommer ut på andra sidan mot Gamla Stan, femton minuter rikare.

Hör hur jag låter som en obotlig romantiker. Är jag inte alls. Hatar T-Centralen t.ex. Ändå får man korva sig dit ibland och lida sig igenom metrarna. Det är lite coolt under fontänen iochförsig, för man kan se pirayorna underifrån för det finns pirayor där faktisk, jag vet det. Under Slussen, i magen på maskinen, finns det inga såna. Bara vidunderliga gångar, avgaser, mörker och ljus.