En av sidorna i mitt "Muntra Fruarna"-manus.
Så här ser mitt manus ut. Många skrattar åt mig, de som är snällare säger att det är skulpturalt. Det är ett lösbladssystem för att jag ska kunna fokusera på en viss sida. Jag sitter varje dag med detta, inte för att jag har dåligt minne utan för att det är en bra hjälp att komma in i pjäsen.
Allan Edwall fick se ett manus jag hade, och han blev så förtjust att jag skänkte det till Brunnsteatern. Vissa skådespelare har inte en anteckning i sina manus.
Jag skriver konkreta textändringar – om jag ska säga ”köra” i stället för ”bära”. Sen skriver jag också scenerianvisningar och undertexter, mina parallellerfarenheter. Jag för in mitt liv och mina upplevelser i pjäsen.
07 april 2009 kl. 09:00
[...] läser Börje Ahlstedts manus-inlägg och flinar lite. Jodå. Jag har jobbat med Börje och sett hans manus live. Själv tillhör jag [...]
07 april 2009 kl. 10:25
Böje Ahlstedt! Du påminner mig av någon anledning om Floyd Pattersson. Det finns teater och det finns teater- så låt oss tala om teatern när den är som allra bäst. Låt oss tala proffsboxning, låt oss tala om Muhammed Ali VS Floyd Patersson 1967 i Madison Square..
Floyd Pattersson var ingen stor boxare- man kan möjligen säga att han var tapper. men där får man dra gränsen. Hans repertoar var begränsad, hans fotarbete var sådär, han hade dessutom en förhållandevis staionär skalle som gjorde honom till ett lättplckat byte. Han vägrade dessutom att överhuvudtaget tala om Muhammed Ali och envisades istället med att kalla gonom vid sitt gamla slavnamn ”Clay” vilket skulle visa sig oklokt.
Sonny Liston hade som bekant inga som helst problem med Floyd . Han spände ögonen i Floyd tog två steg framåt och dunkade ned honom redan i första ronden. Men Sonny Liston var en fantsilös boxare, vars enda repertoar bestod av en förrödade vänsterkrok och en skräckinjagande blick- vanans makt gjorde honom dessutom inskränkt, och på det hela taget kan man säga att Liston saknade insikt om proffsboxningens rent dramaturgiska effekt – och pedagogiska moment.
Muhammed Ali saknade dock inte insikt om den saken- han insåg till fullo tungviktsboxningens särställning som arenateater och visste dessutom hur han skulle utnyttja det till sin fördel.
I Tolv ronder misshandlade han Floyd på ett exempellöst sofistikerat o brutalt sätt. Han hade naturligtvis kunnat sänka honom redan i första ronden – om det inte var för just detta att han iklätt sig pedagogen o regissörens mantel. Det blev en magnifik föreställning inför ögonen på de vita etablerade USA: Muhammed Ali åtog sig som du säkert minns rollen som vit slavplågare- under det att Floyd spelade ut hela sitt regisster som hunsad o foglig ”vit neger”. Och något annat val hade ju heller inte.
Floyd positionerade sig som vanligt- i svagt upprättgående o hukande ställning. Ali stod upprätt o stänkte in den ena vänsterjabben efter den andra- inte överdrivet hårt , utan lagomt hårt- så att det liksom sved i skinnet på den tröga fogliga ”vita negern” Med jämna mellanrum blickade Ali ned på Floyds illa tilltygade -ihopkrympta gestalt och kastade ur sig giftiga stickrepliker som ” Du är en vit mans neger, du är vit mans slav, stå upprätt Onkel Tom , bete dig inte som en kuvad hund, visa lilte stake, visa att du har pungkulor, vit mans neger”
Detta upprepades med systematisk brutalitet o repetitiv målmedvetenhet i tolv ronder. Publiken blev ohyggligt upprörd inför denna denna suveränt precisa historielektion- närmast chockad.
I sjätte ronden var Floyd definitivt på väg ned i hissen- men på något mirakulöst sätt stod han upprätt , liksom han ville fullfölja den roll ödet gett honom- att förödmjukas inför det vita amerikas ögon. Det fanns ett obevekligt samspel mellan de bägge boxarna. ett slags teatral attraktionskraft som inte ens ringdomaren förmådde bryta. Det rimliga hade ju varit att han bröt den ohyggligt råa misshandeln, men av något skäl måste föreställningen fullföljas tills dess ridån behagade gå ned.
Frank Sinatra satt för övrigt vid ringside o skummade av vildsint raseri inför föreställningen. Floyd skämdes som en hund efter matchen och vek därför ned blicken när han mötte Sinatra efter matcen . Denna föreställning präglade Floyd i högsta grad- han kom alldeles uppenbart i smärtsam förbindelse med sin historiska urformation som foglig o hunsad ”vit neger” Och han glömde det aldrig.
Ja det var verkligen en grym föresträllning. Sådan teater ser man aldrig nuför tiden.