Foto: Teet Sirotkin
Jag är pappaledig och sitter på ett fik i Tunisien och äter pannkakor tills min dotter vaknar. Jag försöker hälla på väldigt mycket socker på pannkakan. Ju mer socker desto bättre. När sockret går upp i huvet blir jag glad och oövervinnerlig. Så länge sockret virvlar runt i huvet tror jag att jag ska kunna stå på scen och sjunga och dansa inför tusen betalande människor när jag i normala fall tycker att det är väldigt besvärligt att tala med bara två. Å andra sidan tror jag Börje Ahlstedt också tycker det är besvärligt att tala med två människor. Ju mer jag tänker på det tror jag att Börje Ahlstedt är helt inkapabel att tala till bara två människor. Jag kanske är som Börje Ahlstedt, jag var född att tala till massorna, det är bara i det lilla formatet jag blir generad…
Det är så jag ska umgås i framtiden. Tala från en scen till andra människor. Tala till folk som betalt för att se mig. Jag sitter på en scen och äter pannkakor, jag talar till folk som betalat för att se mig göra detta. Min familj sitter på främre parkett och jag berättar för dem att på fredag så ska vi äta middag tillsammans och sen så ska vi se på film. Min familj buar åt mig, de tycker jag är tråkig. ”Hitta på nåt nytt!” skriker de. På fredag blir det ostfondue och sen åker vi ut och spelar frisbee-golf, säger jag. Min familj buar åt mig igen. De kastar grönsaker på mig, varför har de tagit med sig grönsaker? Nu sjunger jag och dansar, jag ger dem det bästa jag har, de sitter uttråkade med armarna i kors. Jag lommar av scenen med huvudet hängandes. Bakom ridån beställer jag en ny pannkaka, rikligt med citron och socker. Plötsligt sparkar glädjen in igen, jag rusar tillbaka ut på scenen, jag harklar mig så vackert som ingen man harklat sig förr, jag har ursköna vader, jag längtar till ett varmare land, det spritter i hela kroppen, publiken äter ur min hand, min familj äter ur min hand. Efteråt: ”Pappa, vi vill ha dig för oss själva, du får inte gå ut på scenen mer.” Ledsna medmänskliga minen: ”Pappa måste, pappa saknar självkänsla och måste fylla hålet med publikens bifall.”
Martin Luuk, Killinggänget
01 april 2009 kl. 13:47
Se det så här -du kommer att få proffessionell och jättefin mejk-up och dottern kan gå med i facebookgruppen”Vi som har föräldrar på Dramaten”
01 april 2009 kl. 14:04
Kanske har de med sig grönsaker för att de tänker att nåt måste balansera ut allt socker, så att det inte blir en blodsockekollaps mitt på scen?
01 april 2009 kl. 19:22
teet> jag trodde du skojade när du sa att ni var i Tunisien. Nu blev ditt mess om möjligt ännu roligare. /S
02 april 2009 kl. 23:43
Ja, jag älskar er ovillkorligt och osett. Att bara få möjligheten att se er på Dramatens stora scen är större än känslan i det häpnadsväckande att Martin har barn. Fastän det sistnämnda ger hopp till min egen sköra Martin Luuk-gestalt.
03 april 2009 kl. 09:49
Men åh!
06 april 2009 kl. 08:03
Helt jävla fantastiskt blogginlägg!
08 april 2009 kl. 09:18
Jag tycker int Ni är det minsta kul. Saknar Hasse och Tages ”snälla humor” Den nu altuella humorn verkar gå ut på att mobba ich förgöra folk.
03 december 2009 kl. 13:12
Själv tycker jag det är uppfriskande som en C-vitaminbrustablett.
27 december 2009 kl. 18:01
[...] Jag skulle kunna se en hel pjäs baserad på det spånande som beskrivs ovan. När Killinggänget är borta kommer vi att inse hur mycket vi saknar dem och deras förmåga att dra absurditeter ur den svenska vardagen och det svenska språket. När det kommer till den torra och teoretiska koncepthumorn finns det inga som gör det bättre, och bäst av alla är Martin Luuk. Drömmen om Herr-ön känns rätt mycket som Luuks pjäs. Luuk är en av vår tids mest underskattade komiker och författare, och sin största stund i år valde han att kalla Ju mer socker desto bättre. [...]