Dramatens blogg

LONDON I går, på en lokaltidnings interwebsida, läste jag den första intervjun med Henrik, Johan och Tomas om vår pjäs. Och för första gången sjunker en del information in och blir verklighet. Saker som jag tidigare bara skjutit framför mig som något som kanske ska hända någon gång i framtiden. Absolut inte nu, inte i år. Och definititivt inte om redan bara fyra-fem månader. Såna smågrejer som att vi ska ha en alldeles färdig föreställning till den 19 september och att jag själv vid 42 års ålder plötsligt ska begå scendebut tillsammans med mina riktiga skådespelarvänner samt – för att göra det hela lite mer smärtfritt och enkelt – Malin och Reine, några av Dramatens bästa skådespelare, också. Jag är ganska glad att Martin (Luuk) också sitter i min båt.

Men hur plågsamt jag än tycker att det känns så måste det göras, inte bara för Killinggänget, utan även för Rockjournalister Utan Gränser.
Detta är ju blott ett litet steg för Killinggänget men ett oerhört enormt kliv för den svenska rockjournalistiken. Så vitt jag vet stod aldrig någon från tidningen Schlager eller ens Sound Affects, Jörvars Gosskör eller den nuvarande Sonic-redaktionen någonsin på Nationalscenen.

Jag tar ansvaret helt och fullt på mina taniga axlar att som första svensk representera rockjournalistiken jämsides August Strindberg, Jarl Kulle, Ingmar Bergman och Lil Terselius. Det är ingen avundsvärd uppgift men den måste utföras. Det är försent att stanna nu.
To rockjournalistisk infinity and beyond!

Andres Lokko, Killinggänget

This entry was posted on 30 mars 2009 at 15:25 and is filed under Dramaten. Du kan följa svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet. Du kan lämna en kommentar eller en trackback från din egen sida.