Dramatens blogg

Att stå utan arbete är något de flesta av oss har upplevt. Många känslor och tankar rör sig i huvudet. En vilsenhet och längtan tar kroppen i besittning. En längtan efter att få känna samhörighet och att känna sig behövd. Att bli vald. Det finns någon där ute som tror på och vill arbeta med just mig.

När det sker känner vi oss oövervinneliga och oumbärliga. Kroppen känns lätt och energin bubblar runt i kroppen. Det känns nästan som om vi kan flyga.

Men en dag står man där, arbetslös, kanske utan att veta hur det har gått till? Vad gör man då? Motvilligt samlar man ihop sina pinaler, försöker rycka upp sig och beger sig till Arbetsförmedlingen.

Dörrarna till Arbetsförmedlingens kontor är stora och tunga. I samma stund som man träder in i lokalen vändas alla blickar mot en och en brokig skara människor tar plats i ens synfält.

Inskrivningen i sig är en enkel sak, men nu börjar det verkliga arbetet, jobbet som arbetssökande. Du tilldelas en handledare och din ålder avgör i vilket arbetslösprogram du från och med nu kommer att tillhöra. Utifrån utbildning och tidigare arbetslivserfarenhet skriver din handledare en handlingsplan. En handlingsplan som inte på något sätt ser till dina egna planer och drömmar för framtiden. För när man är arbetslös ska man minsann söka alla jobb som finns och helst sätta rekord i att besöka så många rekryteringsträffar som möjligt.

Trots Arbetsförmedlingens harang om att ”Ju fler jobb du söker, desto större chans har du att få ett jobb”, visar dagsfärska siffror från Statiska centralbyrån, SCB, att arbetslösheten har ökat med 0,8 procentenheter jämfört med mars 2012. Arbetslösheten ligger idag på 8,8 procent, vilket är otroligt beklämmande. Men det kanske viktigaste av allt är att inte glömma att behandla alla arbetssökande som individer och inte som grupp.

Att vara arbetssökande är ingen dans på rosor. Det är en utsatthet, där hopp och öde ligger i någon annans händer. Om någon kan eller vill anställa just dig. Du befinner dig mellan hopp och förtvivlan hos en statlig myndighet, där varken drömmar eller ambitioner premieras. Men glöm inte en sak, du har inte valt att vara arbetslös.

/Anonymous

Ni har hört alla klyschor förut. Om att arbete är bra för kroppen och själen och att arbete är karaktärsdanande. Sigmund Freud ansåg att arbete och kärlek är nycklarna till lycka. Det är helt enkelt genom att jobba och älska som man blir en hel och full människa. Jag är benägen att hålla med.

När jag var tretton år sommarjobbade min bästis och jag med att vända torv i Grästorp på den västgötska landsbygden. Vi var båda rätt späda nyblivna tonåringar och arbetet var egentligen tänkt för betydligt äldre och större killar. Föreståndaren för mossen var tydligt skeptisk när vi dök upp.

Och visst var arbetet slitigt. Och stundtals rätt tråkigt. Dessutom var det en bra bit att cykla för att komma till jobbet, och vi fick gå upp ganska tidigt. Men ändå är torvmossen min första positiva erfarenhet av arbete. Men inte på grund av cykelturerna eller spindlarna som fanns i torven.

De ljusa minnena kommer från allt det andra: Rätt snart hittade min kompis och jag sätt att göra arbetet roligare. Vi pratade, på tonårstjejers vis, oändligt länge om killar och en del om musik. Vi ville nämligen köpa en Walkman för våra sommarjobbspengar. Olika torvklumpar började snart symbolisera olika artister, vars musik vi skulle kunna lyssna på. Vi började turas om att göra matsäck till varandra, och lät den andre gissa vilken mat det skulle bli för dagen. En tredje liten njutning var att se föreståndarens min när han insåg att vi faktiskt hade vänt lika mycket torv som de äldre killarna. En fjärde när man äntligen var hemma för dagen och fick duscha sig ren, efter att ha haft hela håret fullt av torv.

Därmed hade vi redan som trettonåringar insett det goda som ett arbete innebär: visserligen slit och tidiga morgnar, men också gemenskap, njutningen i en enkel ostmacka och allt roligt man kan köpa för sin lön. Att för vårt inre göra om torvklumparna till åtråvärda kassettband och reda ut alla kärleksproblem medan svetten lackade och högsommarsolen brände, var ett sätt att lära sig att skapa sin egen trivsel. På det sättet stämmer det faktiskt att arbete är en lisa för själen.

Jag tänker ibland på den där torvmossen när jag hör unga människor som har extremt bestämda uppfattningar om hur deras arbete ska vara. Den som begränsar synen på vilka arbeten man kan tänka sig begränsar också sig själv. Därför är arbetslöshet bland ungdomar ett stort problem, mycket större än den ekonomiska kostnad det innebär på kort sikt. Men därför bör man också inse värdet av alla sorters arbete, också sådana man kanske inte tänkt sig från början.

Torvmossen är nu nedlagd, ingen använder naturtorv längre. Varje gång jag åker förbi platsen där den låg blir jag lite sentimental och tänker på min gamla bästis Susanne och våra Walkmans.

Marie Söderqvist (t v) är VD för Livsmedelsföretagen

Staffan Göthe är dramatiker, regissör och skådespelare.

Finnes ett höghastighetståg som rusar fram mot okänd destination?

Javisst – hej, här halvligger vi ombord: vi ambitiösa, historielösa i marknadiserad valfrihet, vi som har råd!! Bläddrar bland drivorna av gratistidningar: larmrapporter och prinsessbröllop, tiggare och Hollywoodfruar, nedskärningar och skatteparadis –

Resan är redan överbokad. Det är smått oroande fullsmockat.

Fler och fler verkar vilja komma av, tänka om, börja om, återvända till civilisationen. Men det är lättare sagt än gjort. Farten är sjuk och vid korta uppehåll blockerar nya resenärer. De har hört att färden visserligen inte har något mål men dock ett motto: ”FUN, GREED AND MONEY” och tränger sig i tumult upp i vagnarna.

Ett annat tåg står alldeles stilla, parkerat, i vinternatten.

En ensam tjej har jobbet att städa vagnarna.

Av okänd anledning kommer tågsättet i rullning och brakar rätt in i ett bostadshus.

De två ansvariga trafikentreprenörerna gör ett uttalande där de anklagar tjejen för att ha försökt stjäla tåget.

Staffan Göthe

Vincent Flink Amble är 20 år gammal. Gick ut gymnasiet förra våren. Pluggar nu i Kina.

Den 15 januari 2013 flyttade jag till Kina för att lära mig mandarin. Då var det ett drygt halvår sedan jag avslutat mina gymnasiestudier vid Norra Real. Och under halvåret jag tillbringade i Stockholm efter min examen arbetade jag som publikvärd, telefonförsäljare, rekryterare, lagerarbetare och, ja – allmän mångsysslare skulle man kunna säga! Det är som bekant inte helt enkelt att hitta ett jobb i Stockholm. De jobb jag faktiskt fick var för det första inte särskilt välavlönade – jag tjänade ungefär nittio kronor i timmen på de flesta av dem – och för det andra sett till arbetstiden både osäkra och obekväma. Dessutom vill jag, med risk för att låta osäker på min egen förmåga (vilket jag inte alls är), understryka att den enda anledningen till att jag blev anställd och fick arbeta var att jag hade släktingar och vänner som kunde rekommendera mig. Just det där sista om rekommendationerna och om vikten av dem, är något som jag själv har märkt att folk helt och hållet verkar förbise. ”Det finns jobb bara man söker!” säger någon, andra håller med i tystnad. Jag vet inte riktigt vad man ska svara på ett sådant påstående. Kanske skulle det vara rimligt att anta att om ungdomsarbetslösheten, som i Sverige av idag är ett faktum, skulle vara så lättlöst att bara de arbetslösa ville söka jobb så skulle de vips bli anställda, så kunde man anta att arbetslösheten inte skulle vara särskilt hög länge till. Tyvärr verkar den inte vara på väg att försvinna.

Svårigheterna med att hitta ett arbete i kombination med mina vänners ständiga klagosånger över dessa hade – lagom till min avresa – fått mig att se fram emot att få byta miljö och slippa oroa mig för min inkomst ett tag (hurra för Centrala Studiestödsnämnden!). Och när jag kom fram till Kina var en av de första sakerna som slog mig, förutom att man kan äta trerättersmiddag på fina restauranger för tjugo kronor, hur otroligt duktiga kineserna är på att hitta arbetstillfällen till sina unga! När jag såg en kvinna gå runt med gripklo på stan och leta pantburkar informerade min flickvän – som bott här tidigare – mig om att det var kvinnans jobb och att hon var fast avlönad för det. Märkligt, tänkte jag.  Men när jag började tänka närmare på det så är det verkligen så att arbetssituationen i Kina verkar skilja sig markant från vår svenska. I en butik där man hemma i Stockholm skulle vara ensam eller kanske möjligtvis två som arbetade under rusningstid (säg lunch) är man här runt fem. Och visst kan man säga att det är fler som arbetar i butikerna i Kina än i Sverige, de har ju fler potentiella kunder så att säga. Och ja, förvisso, men det spelar ju ingen roll när det är fullsatt. Och jag hör mina vänner som arbetar på caféer, barer, restauranger, och klädbutiker klaga på underbemanningen. Jag hör mina arbetslösa vänner klaga på systemet som stänger dem ute. Vad är det vi gör för fel egentligen?

Man skulle kunna ägna bra mycket längre tid än vad det tar att skriva en sån här text till att skriva om allt som är fel med Kinas politik men när det kommer till ungdomsarbetslöshet så verkar de ha ganska bra koll på läget. Man kanske ska stanna här ett tag.

Vincent Flink Amble

I samband med Dramatens temakväll om ungdomsarbetslöshet kommer Arbetsförmedlingen att anordna två chattar där ungdomar ges möjligheten att ställa frågor om sitt arbetssökande. Första chatten äger rum fredag 26 april kl 14-15 och den andra onsdag 8 maj kl 14-15. Chattarna hittar du på www.arbetsförmedlingen.se

Här ska jag minsann berätta om mitt äventyr i Norge och vad som hände efter och vad som händer idag.

Oktober 2010 flyttar jag till Norge för att jobba som säljare till ett gym. 1 månad senare blev jag tvungen att sägas upp för chefen tyckte jag var kass säljare. Valet mellan flytta hem eller stanna kvar väljer jag att stanna kvar. Jag lyckas bli kontaktad av ett bemanningsföretag, får jobb och jobbar för dem i 3 månader. Efter 3 månader var jag tvungen att söka jobb igen för bemanningföretaget hade inga fler uppdrag.

Sökte jobb, blev ståndsäljare, där värvade jag folk till att bli medlem hos Rädda Barnen, fick nog, bytte jobb och blev ståndsäljare igen där jag sålde El-abbonemang, fick nog – jobbet var värre än Rädda Barnen.

Sökte jobb, lyckades bli lagerarbetare å jobbade för dem i 6 månader – en konflikt startades mellan mig och arbetsgivaren då arbetsgivaren inte betalade min lön rätt bl.a. jobbade jag från 09:00-23:00 och blev endast betalt för 9 timmar. Fick nog å sa upp mig – inte smart gjort men jag mådde psykiskt dåligt.

Sökte jobb, fixade 2 ströjobb, slut med ströjobben.

Jobbade åter för bemanningsföretaget i c:a 1 månad. Därefter jobbet hos bemanningsföretaget ”gick jag in i väggen” och levde på besparning i 3 månader – stängde in mig i min lägenhet och surfade mest om dagarna å levde på knäckebröd, salt, godis. Till sist gav jag upp och bestämde mig att jag flyttar hem.

När jag kommer hem blev allt värre. Tappade livslust, var ständigt ledsen, självmordstankar och hamnade på psyket i Varbergs sjukhus.

Jag var inte så länge på psyket – en hel dag faktiskt. Där insåg jag att fortsätter jag vara ledsen, kommer andra nära och kära vara ledsna – Jag måste göra något. Plus hade jag spenderat längre än 1 dag på psyket så hade jag definitivt blivit knäpp…

Efter psyket tog jag jobb jag som dammsugsäljare och skaffar en bil för jobbet. Jobbet visade sig vara oseriöst. Byter jobb och jobbar med att sälja fisk vid dörr. Jobbade ett tag men nyligen fick jag sparken. Tydligen ville företaget satsa på folk som jobbar heltid med sälja fisk… Lönen var ren provision.

Idag håller jag på med studera plåtslageri. Är inte så duktig på att slå plåt men jag lär mig. Få se om jag lyckas bli plåtslagare eller inte… Tyvärr så har jag inget extraknäck vid sidan av men ska börja skicka iväg några ansökningar.

/Robert.

När jag var liten trodde jag att det räckte att vara duktig i skolan och ha genomgått gymnasiet för att senare kunna kvala in på arbetsmarknaden. Det var vad lärarna tuttade i oss. Man ack vad fel vi hade.

Om jag hade varit religiös, hade jag vid det här laget börjat tvivla på min tro. Men jag har ingen gud att tillbe. Jag kan bara försöka förmedla min längtan efter jobb till olika arbetsgivare och hoppas att ett mirakel ska ske. Tycker ni jag låter uppgiven? Ja. Kanske det. Men att vara arbetslös är inte lustfyllt. Inte det minsta.

Jag är 26 år och har aldrig, i hela mitt liv, haft ett ”riktigt” jobb. Och med ”riktigt” jobb menar jag en fast anställning. Jag har bara varit vid behovs-anställd. Tänk er det! VID BEHOVS-ANSTÄLLD. Under en tid hade jag tre olika vid-behovs-jobb för att få det hela att gå runt.

Nu står jag sedan en tid, som känns som flera år, på ruinens kant. Det är så det känns att vara arbetssökande.

Jag skulle kunna skriva flera rader om hur livet som arbetslös ser ut. Men också om mina drömmar och förhoppningar. Jag måste bara samla ihop mig lite först. Sen, sen lovar jag att berätta allt.

/Anonymous

Tilde Sundberg.

Är även du en av dem som tappat räkningen på hur många arbetsintervjuer du har varit på utan att ha fått en anställning? Som gång på gång fått höra att du har för lite erfarenhet för jobbet i fråga? Du är långt ifrån ensam. Men hur ska vi få erfarenhet när ingen vill anställa oss?

Juni 2009. Jag tar studenten. Sjung om studentens lyckliga dar. På vissa flak stod det ”fullt ös arbetslös”, givetvis på skämt. Men hur många fick jobb efter studenten?

Februari 2013. Aftonbladet kommer med dystra siffror angående ungdomsarbetslöshet. 157 000 ungdomar i åldrarna 15-24 år utan arbete. Det är 26.4%, mer än var fjärde person! Dagens arbetsmarknad i Sverige skrämmer mig med alla de rejäla nedskärningarna. Det är svårt att vara optimistisk i svåra tider. Vem vill anställa oss när det snarare verkar handla om att sparka så många som möjligt istället för att anställa? När det till störst del handlar om att spara pengar?

April 2013. Jag befinner mig på andra sidan jorden, i Buenos Aires, Argentina, med en påtaglig inflation och ett flertal restriktioner. Hur är situationen för de unga här? Jag pratar med min vän Nacho, 26 år som jobbar på Ministry of Education. Han säger att det är svårare att få ett jobb här om man har en akademisk utbildning på grund av konkurrensen. Men han berättar att det finns gott om jobb på till exempel caféer och i butiker. Även om lönen är dålig så är det ju ändå ett jobb. Om man går in i en liten klädbutik här brukar det vara mellan 3-6 som jobbar där. Likaså ser man att det är många anställda på alla mysiga caféer (kom hit och fika – det är värt det!!). Till skillnad från Sverige, där många av mina vänner har jobbat i restaurangbranschen, och att lyssna på deras berättelser från vissa caféer är allt annat än roligt. Det är hemskt. Det är slitsamt, och de har alldeles för få anställda i förhållande till yta och antalet kunder.

Det viktigaste för att bekämpa arbetslösheten bland ungdomar är att få in oss på arbetsmarknaden, tror jag. Hur kan man göra det? Kanske ska vi följa ett exempel jag fått ta del av här i Argentina; att ha flera anställda på till exempel restauranger och i butiker. Visst, lönerna skulle i sådana fall säkert bli lägre men å andra sidan skulle flera få en chans att komma in på arbetsmarknaden. Och det är uppenbarligen något som är viktigt idag, att få in en fot någonstans.