Dramatens blogg

Hon flyttar närmare och blir HON. Strindberg placerar sitt liv och sin person i de olika rollerna och delar jämt. Vi prövar att HON får ställa sig i Han, Adolfs roll. Vad får vi ut av det? Att inte nå varandra. Att hela tiden känna sig förorättad därför att ingen egentligen har sett den andra. Placeringen i denna scen och i andra är något som jag inte vet hur det fungerar. Det finns en konvention om vilket avstånd de agerande ska ha till publik. Jag vill prova hur det är när vi bryter gränsen och blir lite för påträngande. Upplevelsen blir naturligtvis olika beroende på var man sitter som åskådare men detta kanske också kan bidra till speciell stämning i rummet?
Jag försätter heller icke tillfället att få se skådespelare agera på scen i närbild. När det fungerar är det fantastiskt. J och M arbetar modigt och det ger resultat. Liv!

Övergången att HON tröttnar och sätter på musik för att slippa hans malande är bra men frågan är om vi här måste återkomma till High Wire och Klaus Nomi. Att vi tar åskådaren tillbaka till efterfesten. Kanske vi ska pröva att J dansar och sappar musik igen? M som tar bort stolar kan åter skrika sänk! Sänk!

Drömmen
När jag första gången läste Siris brev som jag här har bearbetat och moderniserat så tänkte jag direkt på unga tjejer som vill bli skådespelerskor till varje pris. Men det är inte bara en dröm om glamour och att synas. Det är också en vilja till självförverkligande av sig själva där Teatern ses som en väg full av möjligheter. Här kan man fly sig själv och hitta nya vägar. I detta brev, som också fungerar utmärkt sceniskt i originaltext ser jag möjligheter till en hel pjäs. Jag vet inte hur bra Siri var som skådespelerska men jag är säker på att hon bar på en kreativ kraft som nästan blev en förtvivlad vilja att kapa den bakgrund hon bar med sig och som stred mot hennes natur.

Jag gillar inte åldersindelning men nog finns det en tanke med hela projektet att försöka få hit yngre människor som kanske kan bli nyfikna på August. Nej jag anser inte att jag begår brott mot författaren. Jag är inspirerad av honom. Kraften och skriften. Detta är mitt sätt att föra dialog med honom. Söka förstå och översätta honom. Här vill jag åter pröva en lång tystnad. J bara tittar och tar in rum, publik och M. Låt oss testa tystnaden, så ser vi vad som händer med rummet. Därefter går J fram genom tunneln och stannar. Fan, det blev ingen! HAN har lovat hjälpa till med insökningsprov till Dramaten. Han är mer än förberedd.

Repetitionen
Under samtalen kom ett önskemål från en av skådespelarna att pröva när HON arbetar med ett prov som han regisserar. Det blev en lek som visade sig vara en ganska knepig övning i överspel. Vi jobbar hårt med denna scen. Det är i repetitionen av repetitionen som samtal om form och karaktärisering tar fart I kontrast till den intensiva repetitionen vill jag uppleva HON i total närvaro. Utan gester och stoj. Och så tystnaden och stillheten. Efter lång tystnad, kommer hans replik. Hon står utåt och han går mot henne. De står för nära publiken. Svår övergång. Ska vi bryta och övergå till efterfesten?

Vi bestämmer oss för att försöka gå från absolut stillhet till ännu mera. Allt hänger på en skör tråd och som alltid hamnar det hos skådespelaren. Det är fantastiskt att undersöka hur avgörande minsta rörelse eller en menings uttal kan vara i en specifik situation. Pekoral eller energilöst. Det är Chet Baker som gäller.

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg. Premiär 14 april.

Jag ville undersöka att göra samma scen två gånger där samma text kommer från både HON och HAN. Jag utgick från ett avsnitt ur Leka med elden. Genom samtal och repetitioner har scenerna utvecklats till något slags intermezzo.

Alla scener är fristående men de här scenerna är på något sätt fristående från de fristående. En stillhet och hopsamling mellan krig och kärlek. Det blev att vi skilde dem åt och la den andra som en slags prolog, eftertanke i slutet. Konstigt men kan bli bra. Från här till scen 7 vill jag inte ha musik eller att J kontaktar publik i övergångar. Skådespelarna byter positioner med stolarna beslutsamt utan stress. Alltid paus före och efter dialog. Jag ändrar mig och vi undersöker om vi kan hjälpa till med en puls, rytm. Vi vänder oss till Björk.

Tilliten
Hela arbetet har varit som en workshop. Undersöka situationer och hur man formmässigt kan understödja och utveckla situationen. Scen 5 är en slags kommentar. Det är ett uttryck som jag gärna erkänner att jag kan identifiera mig med. Överhuvudtaget är jag intresserad av upprepandet. Det är igenkännbart. Skådespelarna får själva känna efter vilken volym och intensitet som passar för kvällen. Jennie bestämmer längd. Men jag anar att det blir bäst om det finns en mekanik i uttalet. HAN vänder stol sätter sig mot vägg och HON glider över till nästa scen.

Kampen
Från början var tanken att vi skulle pröva att Mattias hade dialog med en av dockorna vilken uttalade sina repliker baklänges. Det låter kanske konstigt men lät inte så dumt. Det blev som en besvärjelse, en bön vilken HAN försökte översätta till sig själv. Röster i huvudet där även hennes röst smyger in för att sedan materialiseras. Det utvecklades dock till en dialogscen där HAN försöker sortera sitt inre av röster. HON är den som provocerar, hjälper och blir till slut en slags terapeut. Som scenen utvecklats blir det som om han projicerar HON på henne.

Scenen har blivit en övning i lyssnande och rytm. Jag ser det mer som ett litet stycke musik som handlar om misstron och makten i kärleksrelationen. På genrep provar vi att lägga in lite Björk. Jag vill att vi arbetar oss igenom genrep! Jag vill att skådespelarna arbetar sig igenom premiär! Jag vill att vi arbetar vidare efter premiär!

Magnus Roosmann

Skådespelaren, och numera även regissören, Magnus Roosmann bloggar om arbetet med Flicka i frack, en föreställning under projektet Satans Strindberg. Premiär 14 april.