Rikard Lekander om Necronomicon

15 maj 2013 by
Blodvemberfest_3

Rikard Lekander. Foto: Jacob Andrén.

Hösten 2013 sätter Rikard Lekander upp skräckmusikalen Necronomicon på Unga Dramaten/Elverket. Pjäsen är skriven av Gustav Tegby, och baserad på författaren H.P. Lovecrafts mytologiska universum. Dramatenbloggen bad Rikard berätta lite mer om sitt intresse för skräck och om föreställningen.

Du har gjort en rad skräckpjäser tidigare. Vad är det som lockar?
-
Mitt skräckintresse började i tidiga tonåren. Jag samlade på skräckfilmer och var fascinerad över uttrycket många av filmerna hade. Ju mer jag tittade på skräck ju större blev intresset. Jag började upptäcka alla genrens sub-genres, giallo, slasher, j-horror, psykologisk skräck, sci-fi horror, splatter, splatterkomedi, zombiegenren osv. Det blev tydligt för mig att det innehöll så oerhört mycket. En bredd och ett konstnärligt experimenterande som ofta ledde till existensiella insikter och filosofiska frågeställningar. Samtidigt som skräcken både inom litteratur och film alltid haft en tendens att missförstås av samhället och kulturens etablissemang som enbart effektsökeri eller destruktiv provokation. Så från början var lockelsen att ge upprättelse åt en genre som oftast blir förbisedd som skräp. Jag ville visa genrens potential att berätta angelägna berättelser. När jag sedan gjorde min första föreställning så upptäckte jag att föreställningen drog en publikgrupp som oftast brukar anses ”svår att nå” på teatern, dvs tonåringar och unga vuxna. Många i publiken hade aldrig varit på teater förut och hade sökt sig till teatern pågrund av sin nyfikenhet kring hur skräck kunde göras på scen. Jag kände då ännu mer än innan att skräcken hörde hemma på teatern lika gärna som på bioduken. Dessutom visade det sig att skräck fungerade ännu bättre på teater än i en biosalong. Närheten till publiken och att det fasansfulla som sker på scenen händer i samma rum som åskådaren. Det ger ytterligare nivåer av skräckfylld slagkraft. Mitt hopp är (med risk för att låta högtravande) att ge nytt sken över det som faktiskt gör teaterkonsten så speciell. Att uppleva ett ”nu” ihop med skådespelarna, en live-upplevelse som bjuder in till reflektioner utan pekpinnar. En plats för skratt, gråt och självklart även skräck.

Pjäsen baseras på H.P Lovecrafts historier? Vad har han betytt för skräckgenren?
-
Howard Phillip Lovecraft brukar inte bara anses vara en förgrundsgestalt för skräckgenren utan också för fantasy-genren. I hans berättelser återkommer en mytologisk värld där vissa gudar, gestalter, och monster är återkommande. En slags fiktiv skapelseberättelse som hans huvudkaraktärer får nys om, men också blir galna av att erinra. Rent språkligt är också Lovecraft minst sagt en stilist. Hans språk kastas mellan utsvävande romantiska beskrivningar till strikta vetenskapliga reflektioner. Det är svårt att tänka sig hur modern skräck skulle sett ut utan Lovecraft. Till och med nu levande författare som Joyce Carol Oates, Michel Houllebecq och Stephen King har alla sagt att Lovecraft var deras ingång till litteraturen. Kanske är det hans kombinerade av fantasy och skräck som gör honom så tilltalande. Att han förhöjer sina berättelser till något som ställer sig över den enskilda människans problem och istället skildrar berättelser om mänskligheten och dess problem. Man brukar tala om Lovecraft som den första att skildra den ”kosmiska skräcken”. Dvs, skräck som bygger på vår ovetskap om universum och vår betydelse i den. Det kan låta ateistiskt och krasst. Och javisst, Lovecraft var en ateist, men han var också en drömmare och romantiker, någon som bjöd till lika delar på äventyrlig eskapism som existensiella frågeställningar.

- Hans påverkan på populärkulturen har också (inte minst på senare år) varit explosionsartad och ihållande. Han har exempelvis haft stor betydelse för metal-musiken där Metallica bland annat gjort låtar som bygger på Lovecraft’s historier. Det finns även flertalet rollspel, mobil-appar, data och TV-spel som är hyllningar till Lovecraft. Detsamma gäller seriealbum och filmer. I många fall handlar det inte om att direkt skildra Lovecraft’s berättelser på nytt, det är snarare så att hans skräckvärld återanvänds i nya sammanhang. Hans mytologiska väsen och gudar får nya berättelser att förekomma i och på så sätt har Lovecraft’s universum fått mer betydelse än hans historier.  De har fått ett eget liv.

Vad betyder titeln Necronomicon?
-
Necronomicon är en fiktiv bok som förekommer i många av Lovecraft’s verk. Det är en förbjuden skrift där universums mörka hemligheter sägs stå nedskrivna. Den sägs också innehålla formler och riter för att framkalla ”de gamla gudarna”. Hur Lovecraft kom på titeln är inte helt klart, han påstår själv att det ”kom till honom i en dröm”. Men med tanke på att han under sin livstid var väldigt aktiv med att bygga myten om sig själv så kan man nog ta det med en nypa salt. Lovecraft skrev att en översättning av Necronomicon från grekiskan betyder ”en bild av dödens lagar”.  Nekrosνεκρός (”död”), Nomosνόμος (”lag”), eikonεικών (bild). Efter hans död har ett flertal olika författare gett ut sina versioner av ”Necronomicon” och i USA vittnar många bibliotekarier om att man fortfarande får förfrågningar om man kan beställa efter ”den riktiga Necronomicon”. Så trovärdig var alltså Lovecraft i sina historier av denna påhittade bok. Man kanske kan se myten om denna bok som den tidens försök att göra ”Blair Witch Project”, ”Paranormal Activity” eller någon annan pseudodokumentär rysare.

Skräck och musikal låter som en udda kombination – hur fungerar det?
-
Det kan tyckas udda men det fungerar så länge som man kan motivera musikinslagen. I vår berättelse är huvudrollen en kompositör som återberättar sin historia om hur han hamnade på mentalsjukhus. Pjäsen återberättas ur hans subjektiva syn på hur händelseförloppet skedde. Eftersom vi då rör oss i hans egna landskap av minnen, intryck och galenskap så passar låtarna in i karaktärens förhållningssätt till det hemska som har hänt honom. Det är i hans huvud vi får blicka in och i en galen kompositörs huvud vore det konstigt om det inte förekom musik.

Var i processen är du nu?

08 maj 2013 by

9solon

En inblick i arbetet bakom 9 solon – skådespelarnas redovisningar, magisterprogrammet, Stockholms dramatiska högskola.

På hur många olika sätt går det att tolka Nina i Måsen? Hur påverkar skam och genans skådespelaren i gestaltningsögonblicket? Hur gör man en kroppslig analys?

Studenterna på magisterprogrammet Den icke-realistiska skådespelaren har haft till uppgift att arbeta med en specifik frågeställning och text. Efter ett års arbete redovisar de sina frågeställningar och iscensätter sina processer inför publik. Vi får se hur skådespelarna bryter gestaltningen för att reflektera och berätta om vilka olika valmöjligheter de står inför och HUR de som skådespelare arbetar. Illusionen bryts för en stund och publiken blir aktiverad. Publiken får en inblick i skådespelarens arbete innan ridån går upp. Så, frågan några av dem själva reflekterar över här är kort och gott: Var är du i processen, nu?

Anna Wadström redovisar Rickard III – Hur ful kan jag bli?
- Imorgon flyttar vi in i Tornrummet. Jag kollar i Dramatens rollbok. Rickard III har hittills spelats av Ernst-Hugo Järegård och Lars Hansson. Stora skådespelare. Stora män. Ja just det, män. Med skräckblandad förtjusning inser jag nu att jag blir den första kvinnan som intar rollen som Rickard III i Dramatenhuset. Kom och se mig förvandlas och se hur ful jag kan bli?

Stefan Skärlund redovisar SKAMFESTEN – eller mitt lilla kön och jag
- Jag föddes bitter till ett liv som inte var mitt. Min känsla vara att jag inte dög, inte var värdig! Men jag har kommit på en metod att ta udden av skammen när jag repeterar. Helt sonika trär jag ett par nylonstrumpbyxor över huvudet och vips så är jag fri. Nästa iallafall. När jag slipper visa mitt nylle, blir jag befriad från skammens hämning. Underligt, galet och kanske litet perverst, men likväl en stor upptäckt. Utan strumpan kväver skammen mig i mellanrummet mellan mig själv och den jag vill vara.

Kristin Falksten redovisar Måskuken
- Ingen dramaturg eller regissör. Mer som redovisning av en gestaltning i process. Det här arbetet är mer koncentrerat på innehåll än formen. Men formen måste fungera för att innehållet ska komma helt till sin rätt. Knappt en vecka kvar tills min första redovisning på lördag på Dramaten kl 19. Kommer fila på min form till dess. Så kul att göra koreografi av en scen i Måsen med David Sigfridsson! I redovisningen kommer jag ha med när jag och min pappa spelar upp bandet där vi gör melodramatisk radioteater av Dallas från -88. Samma lust att stå på scen har jag kvar.

Björn Dahlman redovisar Frankenstein: Att skapa ett monster
- Just nu funderar jag mycket över i vilken grad jag kan göra det synligt att monstret på ett sätt bara är ett stort, ensamt barn. Och på om det är möjligt att ”titta ut” ur formen, om det är möjligt att skådespelaren Björn kan öppna ett litet fönster och sticka ut huvudet ur teaterillusionen och prata med publiken. Spännande detta – och läskigt – att spela upp någonting som inte förväntas vara en färdig föreställning, utan ska vara i process.

Lise Edman redovisar Modern & Barnet
- Just nu arbetar jag på att få in mer motstånd i en av texterna och behålla den civila masken. Förbereder mig även mentalt på att vara på en teater som har ordet kunglig i sig, ser fram i mot att snart få njuta av min trädgård, men först Dramaten. Tänker på Astrid Lindgrens textrad: ¨Det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort.”

Ann-Sofie Nurmi, som kommer att redovisa Långa dikter om livet, formulerar det så här:
”Vem är jag? Vad vill jag?
Vad håller jag på med?
Har inte teater ett högre syfte än att jag ska stå här o synas?
Process? Vadå process?
Jag vill synas! Jag vill höras!
Jag vill att det som jag har att berätta ska betyda något för någon.
Se mig! Hör mig!”

”Men en dag står man där”

02 maj 2013 by

Att stå utan arbete är något de flesta av oss har upplevt. Många känslor och tankar rör sig i huvudet. En vilsenhet och längtan tar kroppen i besittning. En längtan efter att få känna samhörighet och att känna sig behövd. Att bli vald. Det finns någon där ute som tror på och vill arbeta med just mig.

När det sker känner vi oss oövervinneliga och oumbärliga. Kroppen känns lätt och energin bubblar runt i kroppen. Det känns nästan som om vi kan flyga.

Men en dag står man där, arbetslös, kanske utan att veta hur det har gått till? Vad gör man då? Motvilligt samlar man ihop sina pinaler, försöker rycka upp sig och beger sig till Arbetsförmedlingen.

Dörrarna till Arbetsförmedlingens kontor är stora och tunga. I samma stund som man träder in i lokalen vändas alla blickar mot en och en brokig skara människor tar plats i ens synfält.

Inskrivningen i sig är en enkel sak, men nu börjar det verkliga arbetet, jobbet som arbetssökande. Du tilldelas en handledare och din ålder avgör i vilket arbetslösprogram du från och med nu kommer att tillhöra. Utifrån utbildning och tidigare arbetslivserfarenhet skriver din handledare en handlingsplan. En handlingsplan som inte på något sätt ser till dina egna planer och drömmar för framtiden. För när man är arbetslös ska man minsann söka alla jobb som finns och helst sätta rekord i att besöka så många rekryteringsträffar som möjligt.

Trots Arbetsförmedlingens harang om att ”Ju fler jobb du söker, desto större chans har du att få ett jobb”, visar dagsfärska siffror från Statiska centralbyrån, SCB, att arbetslösheten har ökat med 0,8 procentenheter jämfört med mars 2012. Arbetslösheten ligger idag på 8,8 procent, vilket är otroligt beklämmande. Men det kanske viktigaste av allt är att inte glömma att behandla alla arbetssökande som individer och inte som grupp.

Att vara arbetssökande är ingen dans på rosor. Det är en utsatthet, där hopp och öde ligger i någon annans händer. Om någon kan eller vill anställa just dig. Du befinner dig mellan hopp och förtvivlan hos en statlig myndighet, där varken drömmar eller ambitioner premieras. Men glöm inte en sak, du har inte valt att vara arbetslös.

/Anonymous

”Torvmossen är min första positiva erfarenhet av arbete”

02 maj 2013 by

Ni har hört alla klyschor förut. Om att arbete är bra för kroppen och själen och att arbete är karaktärsdanande. Sigmund Freud ansåg att arbete och kärlek är nycklarna till lycka. Det är helt enkelt genom att jobba och älska som man blir en hel och full människa. Jag är benägen att hålla med.

När jag var tretton år sommarjobbade min bästis och jag med att vända torv i Grästorp på den västgötska landsbygden. Vi var båda rätt späda nyblivna tonåringar och arbetet var egentligen tänkt för betydligt äldre och större killar. Föreståndaren för mossen var tydligt skeptisk när vi dök upp.

Och visst var arbetet slitigt. Och stundtals rätt tråkigt. Dessutom var det en bra bit att cykla för att komma till jobbet, och vi fick gå upp ganska tidigt. Men ändå är torvmossen min första positiva erfarenhet av arbete. Men inte på grund av cykelturerna eller spindlarna som fanns i torven.

De ljusa minnena kommer från allt det andra: Rätt snart hittade min kompis och jag sätt att göra arbetet roligare. Vi pratade, på tonårstjejers vis, oändligt länge om killar och en del om musik. Vi ville nämligen köpa en Walkman för våra sommarjobbspengar. Olika torvklumpar började snart symbolisera olika artister, vars musik vi skulle kunna lyssna på. Vi började turas om att göra matsäck till varandra, och lät den andre gissa vilken mat det skulle bli för dagen. En tredje liten njutning var att se föreståndarens min när han insåg att vi faktiskt hade vänt lika mycket torv som de äldre killarna. En fjärde när man äntligen var hemma för dagen och fick duscha sig ren, efter att ha haft hela håret fullt av torv.

Därmed hade vi redan som trettonåringar insett det goda som ett arbete innebär: visserligen slit och tidiga morgnar, men också gemenskap, njutningen i en enkel ostmacka och allt roligt man kan köpa för sin lön. Att för vårt inre göra om torvklumparna till åtråvärda kassettband och reda ut alla kärleksproblem medan svetten lackade och högsommarsolen brände, var ett sätt att lära sig att skapa sin egen trivsel. På det sättet stämmer det faktiskt att arbete är en lisa för själen.

Jag tänker ibland på den där torvmossen när jag hör unga människor som har extremt bestämda uppfattningar om hur deras arbete ska vara. Den som begränsar synen på vilka arbeten man kan tänka sig begränsar också sig själv. Därför är arbetslöshet bland ungdomar ett stort problem, mycket större än den ekonomiska kostnad det innebär på kort sikt. Men därför bör man också inse värdet av alla sorters arbete, också sådana man kanske inte tänkt sig från början.

Torvmossen är nu nedlagd, ingen använder naturtorv längre. Varje gång jag åker förbi platsen där den låg blir jag lite sentimental och tänker på min gamla bästis Susanne och våra Walkmans.

Marie Söderqvist

Marie Söderqvist (t v) är VD för Livsmedelsföretagen

2 TÅG

30 april 2013 by
Staffan

Staffan Göthe är dramatiker, regissör och skådespelare.

 

Finnes ett höghastighetståg som rusar fram mot okänd destination?

Javisst – hej, här halvligger vi ombord: vi ambitiösa, historielösa i marknadiserad valfrihet, vi som har råd!! Bläddrar bland drivorna av gratistidningar: larmrapporter och prinsessbröllop, tiggare och Hollywoodfruar, nedskärningar och skatteparadis –

Resan är redan överbokad. Det är smått oroande fullsmockat.

Fler och fler verkar vilja komma av, tänka om, börja om, återvända till civilisationen. Men det är lättare sagt än gjort. Farten är sjuk och vid korta uppehåll blockerar nya resenärer. De har hört att färden visserligen inte har något mål men dock ett motto: ”FUN, GREED AND MONEY” och tränger sig i tumult upp i vagnarna.

Ett annat tåg står alldeles stilla, parkerat, i vinternatten.

En ensam tjej har jobbet att städa vagnarna.

Av okänd anledning kommer tågsättet i rullning och brakar rätt in i ett bostadshus.

De två ansvariga trafikentreprenörerna gör ett uttalande där de anklagar tjejen för att ha försökt stjäla tåget.

Staffan Göthe

Rapport från Kina

29 april 2013 by
Vincent.jpg

Vincent Flink Amble är 20 år gammal. Gick ut gymnasiet förra våren. Pluggar nu i Kina.

Den 15 januari 2013 flyttade jag till Kina för att lära mig mandarin. Då var det ett drygt halvår sedan jag avslutat mina gymnasiestudier vid Norra Real. Och under halvåret jag tillbringade i Stockholm efter min examen arbetade jag som publikvärd, telefonförsäljare, rekryterare, lagerarbetare och, ja – allmän mångsysslare skulle man kunna säga! Det är som bekant inte helt enkelt att hitta ett jobb i Stockholm. De jobb jag faktiskt fick var för det första inte särskilt välavlönade – jag tjänade ungefär nittio kronor i timmen på de flesta av dem – och för det andra sett till arbetstiden både osäkra och obekväma. Dessutom vill jag, med risk för att låta osäker på min egen förmåga (vilket jag inte alls är), understryka att den enda anledningen till att jag blev anställd och fick arbeta var att jag hade släktingar och vänner som kunde rekommendera mig. Just det där sista om rekommendationerna och om vikten av dem, är något som jag själv har märkt att folk helt och hållet verkar förbise. ”Det finns jobb bara man söker!” säger någon, andra håller med i tystnad. Jag vet inte riktigt vad man ska svara på ett sådant påstående. Kanske skulle det vara rimligt att anta att om ungdomsarbetslösheten, som i Sverige av idag är ett faktum, skulle vara så lättlöst att bara de arbetslösa ville söka jobb så skulle de vips bli anställda, så kunde man anta att arbetslösheten inte skulle vara särskilt hög länge till. Tyvärr verkar den inte vara på väg att försvinna.

Svårigheterna med att hitta ett arbete i kombination med mina vänners ständiga klagosånger över dessa hade – lagom till min avresa – fått mig att se fram emot att få byta miljö och slippa oroa mig för min inkomst ett tag (hurra för Centrala Studiestödsnämnden!). Och när jag kom fram till Kina var en av de första sakerna som slog mig, förutom att man kan äta trerättersmiddag på fina restauranger för tjugo kronor, hur otroligt duktiga kineserna är på att hitta arbetstillfällen till sina unga! När jag såg en kvinna gå runt med gripklo på stan och leta pantburkar informerade min flickvän – som bott här tidigare – mig om att det var kvinnans jobb och att hon var fast avlönad för det. Märkligt, tänkte jag.  Men när jag började tänka närmare på det så är det verkligen så att arbetssituationen i Kina verkar skilja sig markant från vår svenska. I en butik där man hemma i Stockholm skulle vara ensam eller kanske möjligtvis två som arbetade under rusningstid (säg lunch) är man här runt fem. Och visst kan man säga att det är fler som arbetar i butikerna i Kina än i Sverige, de har ju fler potentiella kunder så att säga. Och ja, förvisso, men det spelar ju ingen roll när det är fullsatt. Och jag hör mina vänner som arbetar på caféer, barer, restauranger, och klädbutiker klaga på underbemanningen. Jag hör mina arbetslösa vänner klaga på systemet som stänger dem ute. Vad är det vi gör för fel egentligen?

Man skulle kunna ägna bra mycket längre tid än vad det tar att skriva en sån här text till att skriva om allt som är fel med Kinas politik men när det kommer till ungdomsarbetslöshet så verkar de ha ganska bra koll på läget. Man kanske ska stanna här ett tag.

Vincent Flink Amble

Chatta med Arbetsförmedlingen

25 april 2013 by

I samband med Dramatens temakväll om ungdomsarbetslöshet kommer Arbetsförmedlingen att anordna två chattar där ungdomar ges möjligheten att ställa frågor om sitt arbetssökande. Första chatten äger rum fredag 26 april kl 14-15 och den andra onsdag 8 maj kl 14-15. Chattarna hittar du på www.arbetsförmedlingen.se

Min story – bad luck

25 april 2013 by

Här ska jag minsann berätta om mitt äventyr i Norge och vad som hände efter och vad som händer idag.

Oktober 2010 flyttar jag till Norge för att jobba som säljare till ett gym. 1 månad senare blev jag tvungen att sägas upp för chefen tyckte jag var kass säljare. Valet mellan flytta hem eller stanna kvar väljer jag att stanna kvar. Jag lyckas bli kontaktad av ett bemanningsföretag, får jobb och jobbar för dem i 3 månader. Efter 3 månader var jag tvungen att söka jobb igen för bemanningföretaget hade inga fler uppdrag.

Sökte jobb, blev ståndsäljare, där värvade jag folk till att bli medlem hos Rädda Barnen, fick nog, bytte jobb och blev ståndsäljare igen där jag sålde El-abbonemang, fick nog – jobbet var värre än Rädda Barnen.

Sökte jobb, lyckades bli lagerarbetare å jobbade för dem i 6 månader – en konflikt startades mellan mig och arbetsgivaren då arbetsgivaren inte betalade min lön rätt bl.a. jobbade jag från 09:00-23:00 och blev endast betalt för 9 timmar. Fick nog å sa upp mig – inte smart gjort men jag mådde psykiskt dåligt.

Sökte jobb, fixade 2 ströjobb, slut med ströjobben.

Jobbade åter för bemanningsföretaget i c:a 1 månad. Därefter jobbet hos bemanningsföretaget ”gick jag in i väggen” och levde på besparning i 3 månader – stängde in mig i min lägenhet och surfade mest om dagarna å levde på knäckebröd, salt, godis. Till sist gav jag upp och bestämde mig att jag flyttar hem.

När jag kommer hem blev allt värre. Tappade livslust, var ständigt ledsen, självmordstankar och hamnade på psyket i Varbergs sjukhus.

Jag var inte så länge på psyket – en hel dag faktiskt. Där insåg jag att fortsätter jag vara ledsen, kommer andra nära och kära vara ledsna – Jag måste göra något. Plus hade jag spenderat längre än 1 dag på psyket så hade jag definitivt blivit knäpp…

Efter psyket tog jag jobb jag som dammsugsäljare och skaffar en bil för jobbet. Jobbet visade sig vara oseriöst. Byter jobb och jobbar med att sälja fisk vid dörr. Jobbade ett tag men nyligen fick jag sparken. Tydligen ville företaget satsa på folk som jobbar heltid med sälja fisk… Lönen var ren provision.

Idag håller jag på med studera plåtslageri. Är inte så duktig på att slå plåt men jag lär mig. Få se om jag lyckas bli plåtslagare eller inte… Tyvärr så har jag inget extraknäck vid sidan av men ska börja skicka iväg några ansökningar.

/Robert.

”Jag är 26 år och har aldrig haft ett riktigt jobb”

24 april 2013 by

När jag var liten trodde jag att det räckte att vara duktig i skolan och ha genomgått gymnasiet för att senare kunna kvala in på arbetsmarknaden. Det var vad lärarna tuttade i oss. Man ack vad fel vi hade.

Om jag hade varit religiös, hade jag vid det här laget börjat tvivla på min tro. Men jag har ingen gud att tillbe. Jag kan bara försöka förmedla min längtan efter jobb till olika arbetsgivare och hoppas att ett mirakel ska ske. Tycker ni jag låter uppgiven? Ja. Kanske det. Men att vara arbetslös är inte lustfyllt. Inte det minsta.

Jag är 26 år och har aldrig, i hela mitt liv, haft ett ”riktigt” jobb. Och med ”riktigt” jobb menar jag en fast anställning. Jag har bara varit vid behovs-anställd. Tänk er det! VID BEHOVS-ANSTÄLLD. Under en tid hade jag tre olika vid-behovs-jobb för att få det hela att gå runt.

Nu står jag sedan en tid, som känns som flera år, på ruinens kant. Det är så det känns att vara arbetssökande.

Jag skulle kunna skriva flera rader om hur livet som arbetslös ser ut. Men också om mina drömmar och förhoppningar. Jag måste bara samla ihop mig lite först. Sen, sen lovar jag att berätta allt.

/Anonymous

Rapport från Argentina av Tilde Sundberg

24 april 2013 by
Tilde

Tilde Sundberg.

Är även du en av dem som tappat räkningen på hur många arbetsintervjuer du har varit på utan att ha fått en anställning? Som gång på gång fått höra att du har för lite erfarenhet för jobbet i fråga? Du är långt ifrån ensam. Men hur ska vi få erfarenhet när ingen vill anställa oss?

Juni 2009. Jag tar studenten. Sjung om studentens lyckliga dar. På vissa flak stod det ”fullt ös arbetslös”, givetvis på skämt. Men hur många fick jobb efter studenten?

Februari 2013. Aftonbladet kommer med dystra siffror angående ungdomsarbetslöshet. 157 000 ungdomar i åldrarna 15-24 år utan arbete. Det är 26.4%, mer än var fjärde person! Dagens arbetsmarknad i Sverige skrämmer mig med alla de rejäla nedskärningarna. Det är svårt att vara optimistisk i svåra tider. Vem vill anställa oss när det snarare verkar handla om att sparka så många som möjligt istället för att anställa? När det till störst del handlar om att spara pengar?

April 2013. Jag befinner mig på andra sidan jorden, i Buenos Aires, Argentina, med en påtaglig inflation och ett flertal restriktioner. Hur är situationen för de unga här? Jag pratar med min vän Nacho, 26 år som jobbar på Ministry of Education. Han säger att det är svårare att få ett jobb här om man har en akademisk utbildning på grund av konkurrensen. Men han berättar att det finns gott om jobb på till exempel caféer och i butiker. Även om lönen är dålig så är det ju ändå ett jobb. Om man går in i en liten klädbutik här brukar det vara mellan 3-6 som jobbar där. Likaså ser man att det är många anställda på alla mysiga caféer (kom hit och fika – det är värt det!!). Till skillnad från Sverige, där många av mina vänner har jobbat i restaurangbranschen, och att lyssna på deras berättelser från vissa caféer är allt annat än roligt. Det är hemskt. Det är slitsamt, och de har alldeles för få anställda i förhållande till yta och antalet kunder.

Det viktigaste för att bekämpa arbetslösheten bland ungdomar är att få in oss på arbetsmarknaden, tror jag. Hur kan man göra det? Kanske ska vi följa ett exempel jag fått ta del av här i Argentina; att ha flera anställda på till exempel restauranger och i butiker. Visst, lönerna skulle i sådana fall säkert bli lägre men å andra sidan skulle flera få en chans att komma in på arbetsmarknaden. Och det är uppenbarligen något som är viktigt idag, att få in en fot någonstans.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 69 other followers