
Rikard Lekander. Foto: Jacob Andrén.
Hösten 2013 sätter Rikard Lekander upp skräckmusikalen Necronomicon på Unga Dramaten/Elverket. Pjäsen är skriven av Gustav Tegby, och baserad på författaren H.P. Lovecrafts mytologiska universum. Dramatenbloggen bad Rikard berätta lite mer om sitt intresse för skräck och om föreställningen.
Du har gjort en rad skräckpjäser tidigare. Vad är det som lockar?
- Mitt skräckintresse började i tidiga tonåren. Jag samlade på skräckfilmer och var fascinerad över uttrycket många av filmerna hade. Ju mer jag tittade på skräck ju större blev intresset. Jag började upptäcka alla genrens sub-genres, giallo, slasher, j-horror, psykologisk skräck, sci-fi horror, splatter, splatterkomedi, zombiegenren osv. Det blev tydligt för mig att det innehöll så oerhört mycket. En bredd och ett konstnärligt experimenterande som ofta ledde till existensiella insikter och filosofiska frågeställningar. Samtidigt som skräcken både inom litteratur och film alltid haft en tendens att missförstås av samhället och kulturens etablissemang som enbart effektsökeri eller destruktiv provokation. Så från början var lockelsen att ge upprättelse åt en genre som oftast blir förbisedd som skräp. Jag ville visa genrens potential att berätta angelägna berättelser. När jag sedan gjorde min första föreställning så upptäckte jag att föreställningen drog en publikgrupp som oftast brukar anses ”svår att nå” på teatern, dvs tonåringar och unga vuxna. Många i publiken hade aldrig varit på teater förut och hade sökt sig till teatern pågrund av sin nyfikenhet kring hur skräck kunde göras på scen. Jag kände då ännu mer än innan att skräcken hörde hemma på teatern lika gärna som på bioduken. Dessutom visade det sig att skräck fungerade ännu bättre på teater än i en biosalong. Närheten till publiken och att det fasansfulla som sker på scenen händer i samma rum som åskådaren. Det ger ytterligare nivåer av skräckfylld slagkraft. Mitt hopp är (med risk för att låta högtravande) att ge nytt sken över det som faktiskt gör teaterkonsten så speciell. Att uppleva ett ”nu” ihop med skådespelarna, en live-upplevelse som bjuder in till reflektioner utan pekpinnar. En plats för skratt, gråt och självklart även skräck.
Pjäsen baseras på H.P Lovecrafts historier? Vad har han betytt för skräckgenren?
- Howard Phillip Lovecraft brukar inte bara anses vara en förgrundsgestalt för skräckgenren utan också för fantasy-genren. I hans berättelser återkommer en mytologisk värld där vissa gudar, gestalter, och monster är återkommande. En slags fiktiv skapelseberättelse som hans huvudkaraktärer får nys om, men också blir galna av att erinra. Rent språkligt är också Lovecraft minst sagt en stilist. Hans språk kastas mellan utsvävande romantiska beskrivningar till strikta vetenskapliga reflektioner. Det är svårt att tänka sig hur modern skräck skulle sett ut utan Lovecraft. Till och med nu levande författare som Joyce Carol Oates, Michel Houllebecq och Stephen King har alla sagt att Lovecraft var deras ingång till litteraturen. Kanske är det hans kombinerade av fantasy och skräck som gör honom så tilltalande. Att han förhöjer sina berättelser till något som ställer sig över den enskilda människans problem och istället skildrar berättelser om mänskligheten och dess problem. Man brukar tala om Lovecraft som den första att skildra den ”kosmiska skräcken”. Dvs, skräck som bygger på vår ovetskap om universum och vår betydelse i den. Det kan låta ateistiskt och krasst. Och javisst, Lovecraft var en ateist, men han var också en drömmare och romantiker, någon som bjöd till lika delar på äventyrlig eskapism som existensiella frågeställningar.
- Hans påverkan på populärkulturen har också (inte minst på senare år) varit explosionsartad och ihållande. Han har exempelvis haft stor betydelse för metal-musiken där Metallica bland annat gjort låtar som bygger på Lovecraft’s historier. Det finns även flertalet rollspel, mobil-appar, data och TV-spel som är hyllningar till Lovecraft. Detsamma gäller seriealbum och filmer. I många fall handlar det inte om att direkt skildra Lovecraft’s berättelser på nytt, det är snarare så att hans skräckvärld återanvänds i nya sammanhang. Hans mytologiska väsen och gudar får nya berättelser att förekomma i och på så sätt har Lovecraft’s universum fått mer betydelse än hans historier. De har fått ett eget liv.
Vad betyder titeln Necronomicon?
- Necronomicon är en fiktiv bok som förekommer i många av Lovecraft’s verk. Det är en förbjuden skrift där universums mörka hemligheter sägs stå nedskrivna. Den sägs också innehålla formler och riter för att framkalla ”de gamla gudarna”. Hur Lovecraft kom på titeln är inte helt klart, han påstår själv att det ”kom till honom i en dröm”. Men med tanke på att han under sin livstid var väldigt aktiv med att bygga myten om sig själv så kan man nog ta det med en nypa salt. Lovecraft skrev att en översättning av Necronomicon från grekiskan betyder ”en bild av dödens lagar”. Nekros – νεκρός (”död”), Nomos – νόμος (”lag”), eikon – εικών (bild). Efter hans död har ett flertal olika författare gett ut sina versioner av ”Necronomicon” och i USA vittnar många bibliotekarier om att man fortfarande får förfrågningar om man kan beställa efter ”den riktiga Necronomicon”. Så trovärdig var alltså Lovecraft i sina historier av denna påhittade bok. Man kanske kan se myten om denna bok som den tidens försök att göra ”Blair Witch Project”, ”Paranormal Activity” eller någon annan pseudodokumentär rysare.
Skräck och musikal låter som en udda kombination – hur fungerar det?
- Det kan tyckas udda men det fungerar så länge som man kan motivera musikinslagen. I vår berättelse är huvudrollen en kompositör som återberättar sin historia om hur han hamnade på mentalsjukhus. Pjäsen återberättas ur hans subjektiva syn på hur händelseförloppet skedde. Eftersom vi då rör oss i hans egna landskap av minnen, intryck och galenskap så passar låtarna in i karaktärens förhållningssätt till det hemska som har hänt honom. Det är i hans huvud vi får blicka in och i en galen kompositörs huvud vore det konstigt om det inte förekom musik.